Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 13:22 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/annica-kvint-framtidens-stader-har-hus-av-tra-och-grona-artarer-1/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Framtidens städer har hus av trä och gröna artärer

Kortsiktigheten i dagens bostadsbyggande för med sig många problem men det finns mer hållbara initiativ. Annica Kvint välkomnar ett ökat byggande i trä och den kommande bomässan Vallastaden, i del fem av DN:s serie om den svenska bostadskrisen.

Till HSB Stockholms 100-årsjubileum 2023 ska ett 34 våningar högt bostadshus i trä stå klart vid Västerbroplan. Både HSB och arkitekterna Dinell Johansson och C F Møller ser byggnaden som en symbol för framtiden och det är de inte ensamma om: just nu planeras fler höghus i trä än någonsin.

Att bygga i trä löser långtifrån alla problem som finns i dagens kortsiktiga, marknadsstyrda bostadsbyggande. Men byggbranschen är en viktig spelare i matchen om en hållbar framtid, och i en miljöhotad värld, där stål- och betongindustrin tillhör de största koldioxidbovarna, vill både jag och många andra se mer träbyggande.

När det nu ska byggas 70 000 bostäder om året i tio år blir ju valet av byggmaterial långt viktigare än under den långa period då det bara handlade om 20 000 bostäder per år: en studie har visat att 75–80 procent av de koldioxidutsläpp som en byggnad står för sker under byggprocessen.

Läs mer: Del 1: Julia Svensson: Vinstmaximerat byggande triggar social katastrof

Men för att åstadkomma den socialekologiskt hållbara stad som alla parter säger sig ha som mål krävs både fler byggnader i trä och en helhetssyn som är sällsynt i dag.

En välkommen tolkning av den hållbara staden visas den 2–24 september på ”Bo- och samhällsexpot Vallastaden 2017” i Linköping, den första stora bomässan på 16 år. På Östgötaslätten byggs cirka tusen bostäder som knyter ihop staden med universitetet. Bakom stadsplanen ”Tegar” står Okidoki Arkitekter, som med inspiration från det gamla Bondesverige gjuter nytt liv i den oskiftade byns kvaliteter: Vallastaden får tät bebyggelse längs en huvudgata och bakomliggande, smala markremsor, så kallade tegar.

Just marktilldelningen är central i den mångfald som eftersträvas. Genom att dela in kvarteren i mindre fastigheter har Okidoki skapat byggförutsättningar för såväl etablerade byggbolag som mindre aktörer och byggemenskaper, där privatpersoner går ihop och själva står för bygget. En vår tids variant av det tidiga 1900-talets egnahemrörelse.

Markpriset har varit fast och urvalet baserats på olika kvalitetsåtaganden, som att bygga hyresrätter med låg hyra. Resultatet är en variation både i fråga om upplåtelseformer och bostadstypologier – här finns flerbostadshus, radhus, parhus, villor, varav ”House for mother” redan prisbelönats. Allt i ett försök att skapa social inkludering.

Läs mer: Del 2: Forskare: Dagens industriella bostadsbyggande är en tickande bomb

Varje kvarter i Vallastaden har också ett kollektivt hus eller ”felleshus” med allt ifrån sophantering till verkstad och festlokal. Den uppvärmda delen i huset är överbyggd med ett stort glashus, vilket får Vallastaden att locka med ”medelhavsklimat” för de invånare som vill odla. Som kronan på verket har man döpt den nya stadsdelsparken, som inkluderar 76 odlingslotter, till Paradisparken.

Vallastaden ser ut att bli en stadsdel mer redo att möta vår tids utmaningar. Bebyggelsen är tät, men man lämnar också plats för bäckar, odlingar, park och skog.

Idel ”hygge” alltså, även om man kan fundera över vem som i slutänden får betala kalaset. Kostnaderna för felleshusen delas mellan byggherrarna, som i utbyte fått förtur på mark i ett centralt läge i Linköping. Men hur ska exempelvis det där med låga hyror fungera långsiktigt på en bostadsmarknad med dagens lönsamhetskrav?

I mitt tycke ser Vallastaden ändå ut att bli en stadsdel mer redo att möta vår tids utmaningar än många andra. Bebyggelsen är tät, men man lämnar också plats för bäckar, odlingar, park och skog.

Otydligheten i Stockholms nya översiktsplan, som ska ställas ut i sommar, får mig däremot att bäva för framtiden.

”I en tid som präglas av global klimatförändring, urbanisering och kraftig befolkningsökning (…) behöver staden vara resilient. Det innebär att den måste klara påfrestningar utan att bebyggelse, transportsystem eller andra viktiga samhällsfunktioner slås ut”, konstaterar författarna. Och så långt är vi överens.

Läs mer: Del 3Forskarnätverket Crush: 13 myter om bostadsfrågan

Men det som aldrig sägs rakt ut i översiktsplanen är att en resilient stad innebär en annan typ av förtätning än den som i dag är norm. Trots ett flitigt användande av ord som ekosystemtjänster och klimatsmart får jag en obehaglig känsla av att tjänstemännen i Stockholm stad ser grönska som ett slags kosmetika.

Stockholm är den stad i Europa som växer snabbast just nu och mycket av det som byggs pekar åt fel håll. Dagens höga, täta bostadsbyggande med mörka, trånga och ofta asfalterade gårdar tar föga hänsyn till de klimatförändringar som vi redan märker av, i form av fler stormar, skyfall och höjda havsvattennivåer.

Att bygga en resilient stad handlar om att bevara strategiskt placerad grönska eftersom den gratis både renar luften vi andas och vattnet som omger oss, och dessutom reglerar temperatur och nederbörd. Ju fler vi blir som bor i Stockholm, desto större blir behovet av grönska.

I New York har man räknat ut att stadens nära 600 000 stadsträd är värda 122 miljoner dollar i form av förbättrad luft, sparad energi, absorberad koldioxid, motverkan av översvämningar och höjda fastighetsvärden.

Johan Colding forskar om socialekologisk urbanism på Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademien, ett av världens ledande på miljöområdet. Colding, som även forskar vid avknoppade Stockholm Resilience Centre, ger inte mycket för Stockholms nya översiktsplan: ”Var är räkorna och laxen i den här tunna fisksoppan? Skriver man saker som ’Klimatpåverkan ska minska när staden byggs ut’ måste man också berätta HUR man tänker gå tillväga för att nå det målet”.

Läs mer: Del 4: Ola Andersson: Nej, Sverige är inte fullt

I Köpenhamn fick invånarna ett ”wake up-call” av översvämningskatastrofen för några år sedan. På två timmar föll tre månaders nederbörd. Hundratals källare översvämmades, bilar fastnade i meterhögt vatten, tunnelbanans rulltrappor förvandlades till vattenfall.

Notan för översvämningarna slutade på sju miljarder danska kronor. Nu bygger man om hela dagvattensystemet och regnströmmarna leds ovan jord till grönområden som tillåts svämma över. Fotbollsplaner och parker utrustas med murar så att de kan fungera som regnbassänger tills man kan pumpa vattnet mot hamnen och släppa ut det i havet.

Det är inte bara i Köpenhamn det regnar. Därför är den här typen av ”rain gardens” en av de saker Johan Colding vill se mer av i framtidens städer. Socialekologisk urbanism handlar om att integrera gröna tak, gröna väggar, våtmarker och odlingslotter i staden och därigenom förtäta med fler bostäder på naturens villkor.

Colding och några av hans kollegor har på uppdrag av Akademiska Hus bidragit till stadsplanen för ”Albano Resilient Campus”, som ska konkretisera det hela.

I praktiken handlar projektet om att bygga ihop KTH med Stockholms universitet och att integrera Nationalstadsparken med den gamla industrimarken i Albano. Akademiska Hus bygger ut sina universitetslokaler och Svenska Bostäder bygger student- och forskarbostäder med inflyttning 2020. Allt med största möjliga hänsyn till den biologiska mångfalden.

I forskarnas förslag är staden en kropp vars blodomlopp får syre i form av ”gröna artärer”. Inte minst områdets tre huvudgenomfarter – Drottning Kristinas Väg, Roslagsvägen och järnvägsparken – bäddas in i grönska. Byggnaderna utmed vägarna utrustas med spaljéer eller terrasser med växtlighet, vilket förbättrar klimatet både inomhus (genom skugga och vindskydd) och utomhus (skugga och evaporativ kylning).

För att göra ekosystemtjänsterna synliga för alla som bor och vistas i området föreslås också att dammar, diken och våtmarker läggs under och i anslutning till Roslagsvägen så att vatten vid skyfall kan passera till Brunnsviken.

Miljöforskare som medverkar aktivt i planprocesser hoppas jag se mer av i framtiden. Att inte använda den internationellt prisade forskningsexpertis vi har alldeles runt hörnet är ett slöseri vi kommer att ångra.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.