Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 04:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/annica-kvint-sjalvorganisering-har-bade-ljusa-och-morka-sidor/

Konst

Annica Kvint: Självorganisering har både ljusa och mörka sidor

Bild 1 av 2 Glasobjekt i ”Ta saken i egna händer” på konsthallen Mint
Foto: Peter Westrup
Bild 2 av 2
Foto: Lisa Requin

Begreppet ”självorganisering” hörs allt oftare i positiva sammanhang. Men för Annica Kvint har det gått för långt när medborgarna ska lösa bostadsfrågan på egen hand.

Hemma hos mig brukar vi prata om ”nånannanismen” – det faktum att det allt oftare är ”någon annan” som förväntas ta ansvar och/eller öppna plånboken. Många av våra politiker tycks, mer eller mindre frivilligt, anslutit sig till just den -ismen. Inte minst ”det komplicerade parlamentariska läget” bidrar till att politikerna lägger mer och mer ansvar i knät på andra aktörer i samhället. Konstnärer, till exempel. 

I stadsutvecklingsprojekt sitter det numera ofta en konstnär vid sidan av fastighetsutvecklaren och stadsplaneraren. I ambitionen att ”sätta en plats på kartan” blir konsten till en del av stadsekonomin och konstnären får nya roller som alltifrån verktyg till medlare och orakel. 

Det menar i alla fall konstgruppen Mossutställningar, som i den nyligen publicerade ”Stockholmstidningen” skärskådar stadsomvandlingens mekanismer med Norra Djurgårdsstaden som utgångspunkt. Tidningen är en del av Mossutställningars omfattande projekt ”Konstnärliga avsmyckningar”, som får en fortsättning redan den 18-19 januari, med allt ifrån stadsvandringar till konstfestival på temat ”Eld” . 

Den underliggande frågan är och förblir dock: är konstens roll i stadsbyggnadssammanhang framför allt att höja fastighetsvärden? 

Som en följd av nånannanismen hörs också allt oftare begreppet ”självorganisering”. 

Inom konstområdet hör det sedan länge till vardagen. Ofta finns det helt enkelt ingen annan lösning än att ta saken i egna händer, vilket bland annat behandlas av Tensta konsthall i den pågående utställningen ”Den futuristiska orten” (t o m 19/1).  

”Ta saken i egna händer” är också titeln på en aktuell utställning på ABF:s nya konsthall Mint (t o m 18/1). Den handlar om ”sölning”, en sorts konstnärlig grundforskning som glashyttornas mästare ägnade sig åt på lunchrasterna, och som hittills satt obefintliga spår i designhistorien. Tack vare några ABF-initierade studiecirklar på 1980-talet skrev dock några av mästarna själva ned sin historia, vilken nu uppmärksammas på Mint. 

Självorganisering från den ljusa sidan, alltså. Men visst kan man också ana mörkare sidor av att så mycket nu sker vid sidan av politiken. För vad händer om självorganisering och vidhängande gräsrotsfinansiering på allvar blir ett alternativ till den offentliga välfärden?  

I Rotterdam finns exempel på en ny typ av aktivistisk stadsplanering som bland annat resulterat i en gräsrotsfinansierad gångbro. Och i Västerås byggs just nu Sveriges första gräsrotsfinansierade hyresrätter. Här var det entreprenören och ETC-koncernens ägare Johan Ehrenberg som tog saken i egna händer och startade ett byggbolag, som i ett nutida svar på forna tiders egnahemsrörelse uppför hyresrätterna. 

Det är naturligtvis fantastiskt som ett exempel på att allt är möjligt, bara man vill. Men medan egnahemsrörelsen var kopplad till statliga lån är det gräsrotsfinansierade Västeråsprojektet mer ett resultat av en icke existerande bostadspolitik. 

Är det verkligen aktivistisk stadsplanering och gräsrotsfinansierad ”bostadspolitik” vi vill ha? När medborgarna ska lösa bostadsfrågan på egen hand har nånannanismen gått för långt i alla fall för min smak. I ett mardrömsscenario ser jag framtiden: Först finansierar och bygger medborgarna husen. Sedan applåderar politikerna. Och kommer och inviger. 

Bostadspolitiken? Den kan någon annan ta ansvar för.