Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Är svenskar för tråkiga för att dela ut Nobelpriset?

Foto: Emma Hanquist

Den amerikanske författaren Garrison Keillor hävdade nyligen att Sverige inte borde få dela ut Nobelpriset i litteratur, eftersom nationens egna författare saknar känsla för roligheter och relationer. Har han rätt? Kristofer Ahlström undersöker hanteringen av humor i svensk litteratur.

I söndags, en varm och klarblå söndag, gick jag in på Akademibokhandelns flaggskeppsbutik i Stockholm. Jag gick först till de långa hyllorna för filosofi, sedan förbi korridoren med kokböcker, sedan till väggen som var täckt med böcker om ekonomi.

Vad jag egentligen letade efter var Roliga Böcker och det tog ett tag innan jag hittade humorsektionen, som hette Humor & Serier, och som inte var större än att den fick plats kring en pelare; där fanns Alan Moores ”From hell”, en telefonkatalogtjock skildring av ”Jack the Ripper”-fallet, och David Batras samlade bibliografi av tvättstugelappar och lokaltidningsnotiser. Resten var böcker med kattdikter, Glenn Hyséns bästa tweets i bokform och ett seriealbum om älgen Hälge.

Och så sägs det att svenskar inte förstår sig på förfinad, litterär humor.

Den som säger det, eller en av dem, är den amerikanske författaren Garrison Keillor. Han har skrivit en artikel i Washington Post, ”Welcome to the abyss”, ”Välkommen till avgrunden” (10/10). I den ondgör han sig över Svenska Akademien och menar att svenskar inte är lämpade att utse pristagare i litteratur eftersom de är präglade av den inhemska litteraturen, och svensk romankonst är en studie i känslostumhet och bristande humor. Det gör att litteratur som bygger på fyndigheter och medmänsklig anknytning, som den amerikanska, förbises. Säger Keillor.

Läs mer: Garrison Keilor: ”Svenskar inte lämpade att dela ut Nobelpris”

När han gör en innehållsdeklaration över de svenska författarskapen ser den ut så här: ”Små mörka berättelser där folk är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten.”

– I princip har han rätt, ja. Han hade kunnat tillägga att den skällande hunden är en metafor för socialdemokratin. Metaforer för socialdemokratin är en essentiell beståndsdel i den svenska gravallvarliga prosan, säger DN-kolumnisten och bibliotekarien Jenny Lindh.

Ju fler jag pratar med, desto fler ger Keillor poäng i synen på svenska författare som litterära flagellanter.

– Överlag håller jag helt med om att vi har en extremt humorlös kultur, och i den mån den svenska litteraturen är humorlös är den ett utflöde av det. Den engelska kulturen är till exempel genomsyrad av humor: inte bara inom litteraturen, utan även i deras litteraturkritik finns ett positivt värde i att vara rolig. Så är det verkligen inte i Sverige, säger Jesper Högström, litteraturkritiker och författare.

Läs mer: Per Wästberg om Nobelkritiken: Amerikanernas bedömningar bygger på okunnighet

*

Senaste gången jag fastnade framför ett magasinsomslag var för exakt tre år sedan. Det var den litterära självhjälpstidningen Skrivas rubrik: ”Så skriver du roligt”. Jag såg på omslaget. Jag kände mig upprymd. Jag kände mig spänd. Jag ville veta det allmängiltiga i något så personligt, subjektivt och kulturellt betingat som humor.

Men efter att ivrigt ha bläddrat fram artikeln upptäckte jag att den var en inköpt översättning av en amerikansk skribent, Elizabeth Sims. Och att exemplen hon använde alla var amerikaner och britter: P G Wodehouse, Mark Twain, Dickens.

Humor verkar vara en sådan bristvara i Sverige att den alltså måste importeras.

Jag kommer att tänka på hur Elisabeth Åsbrink i boken ”1947” citerar Simone de Beauvoirs skildring av ett besök i den svenska jämmerdalen: ”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.”

Det skiljer alltså exakt 70 år mellan de Beauvoirs och Keillors slutsatser men de är skrämmande samstämmiga. Vår svenska masochism är något vi sadistiskt pådyvlar omvärlden, med Nobelkommittén som vilt piskande dominatrix i spetsen.

Jag frågar Per Wästberg, Akademiledamot på stol nummer tolv, hur det egentligen ligger till med den svenska tristessen.

– Jag vet just inte. Jag tycker att de flesta litteraturer är dystra, och tror inte att det gäller specifikt den svenska. Det är en kliché det där, tittar man på den norska litteraturen så kan man lika gärna säga att den består av Hamsun och landsbygd och dysterhet och djävulskap, säger han.

”Svenskarna är det tråkigaste av alla folk. De är så tråkiga att de gäspar sig genom ­livet och har så tråkigt att det roar dem att tråka ut andra.”

Kanske beror det svenska tungsinnet inte på något Bergmanskt kulturarv eller ett slitsamt bondeförflutet i genpolen, eller ens på vårt halvårslånga vintermörker varje år, utan tvärtom på det som många hävdar är storheten med Sverige: våra dryga 200 år av obruten fred. Åtminstone tänker Jenny Lindh på det.

– Det är intressant att fundera på huruvida svenskarnas jämförelsevis skyddade tillvaro har bidragit till att höja upp allvaret och lidandet på ett sätt som känns snudd på kompensatoriskt. I kulturer där tragedin är ständigt närvarande – den judiska är ju det mest slående exemplet – har humorn en helt annan status, säger hon.

Läs mer: Sara Danius om kritiken mot Nobelpriset: Låt folk skratta, för tusan

Jesper Högström ser även ett annat spår i den svenska stiffheten: kravet på rättfärdighet i kulturuttryck. Den begränsande rättvisemärkningen.

– Det är i sig en extremt humordödande inställning att hela tiden göra och säga rätt, att politiskt vara på rätt sida. En författare som David Sedaris är fantastiskt rolig: skillnaden mellan honom och en Jonas Gardell är att Sedaris utan problem kan skriva om sina rasistiska funderingar, uttrycka det och ta det på sig. Gardell skulle inte kunna det. Han är svensk, så för honom är det viktigare att vara rättfärdig.

*

Nyligen fick jag frågan om jag hade hört om ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp”. Jag trodde först att det var inledningen på en smygrasistisk vits. Men så googlade jag. Det var en svensk roman, den beskrevs som ”hejdlöst rolig och livsbejakande”.

Hur många hejdlöst roliga ögonblick har man upplevt i vuxen ålder? I mitt fall: nästan inga. Av en bok: definitivt inga.

När en roman beskrivs som ”rolig” sätts en nästan oöverstiglig ribba. För vi kräver inte av en sorglig bok att den ska få oss att gråta, men vi kräver att en rolig bok ska få oss att skratta.

Just eftersom man lovats roligt, HAHA-roligt, börjar hjärnan girigt skanna texten efter det. Den förväntan att få skratta kan aldrig ge en matchande payoff eftersom skrattet oftast uppstår i det oväntade, i ett överraskningsmoment.

På samma sätt blir komediförfattaren en hovnarr helt i läsarens tjänst. Om en roman ger löftet att vara rolig kan läsaren lägga bort boken närhelst den upphör att roa. Seriös litteratur tappar inte sin kraft och lockelse lika lättvindigt eftersom den inte kommer med samma införstådda utfästelse.

Litterär humor är en balansgång. Den ska gärna bygga på igenkänning och en skarp blick för det lustiga eller absurda i vardagen, men samtidigt får observationen inte vara för bekant för då försvinner det livsviktiga överraskningsmomentet.

En av få författare som lyckas balansera det är, enligt min uppfattning, Lena Andersson. Jag frågar hur hon gör med sitt skrivande, om hon går tillbaka till texten och garnerar den med roliga detaljer eller om det kommer naturligt i steget.

– Den kan inte klistras på, utan måste uppstå ur att situationen jag skildrar har något skrattretande i sig. Jag tar hellre bort humor än lägger till, det roliga kan skymma sikten, säger hon.

– Min avsikt är aldrig humoristisk, däremot intresserar det mig att skriva om situationer och fenomen i livet som klargör och förtydligar det som ligger dolt och ouppmärksammat. Av någon anledning kan det bli roligt.

*

Det senaste året har en viss roman ofta rekommenderats mig. Storögda, blankögda människor har tryckt den i min hand; Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, som inte är en rolig roman, inte det minsta, absolut tvärtom; alla som förordat den har gjort det eftersom de har blivit så gripna av den.

”Ett litet liv” är 732 sidor tjock och skildrar en kille som utsätts för pedofiler, våldtäktsmän, misshandel, självskadebeteende, och som – och nu kommer en spoiler, om man tycker att 2+2=4 är en spoiler – slutligen tar livet av sig.

Inte sedan Nya testamentet har en huvudperson drabbats av så mycket elände i syftet att manipulera fram läsarens sympatier. Men är det ens en bedrift? Att ösa på med misär för att man ska tycka synd om en människa är väldigt mycket enklare än att få någon att skratta på var tredje eller fjärde sida.

– Jag inte bara tror, jag VET att det är svårare att skriva roligt än allvarligt. För mig tar det tio gånger så lång tid att värka fram något kul som att haspla ur mig något nervdarrande om ”det demokratiska samtalet” eller så. Skribenter som påstår motsatsen gör mig vansinnig. Att försöka vara rolig i text har gjort mig fattig, gråtfärdig och utbränd, säger Jenny Lindh.

Man skulle kunna säga att humoristiskt skrivande är själva mästarprovet för det absolut svåraste i författandets hantverk: gestaltningen. För litterär komik, eftersom det är ett skrivet format, beskriver det roliga för läsaren, snarare än att bara kunna visa det som i film eller på tv. Och hur effektivt dödar man inte ett skämt genom att beskriva det?

Martin Engberg, författare till den hyllade komiska romanen ”En enastående karriär”, säger:

– Blir tajmningen fel faller allt platt. Hur många gånger har man inte lyssnat på en kompis som förgäves försökt återberätta ett skämt från tv utan att lyckas, för att hela poängen låg i hur skämtet gestaltades? Det blir uppenbart om humorn misslyckas eftersom det finns en spänning som kommer av att humor balanserar på en gräns.

*

Det land som bäst har begripit vad Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” handlar om är Frankrike. Den franska utgåvans omslag visar en ensam man som håller en hängsnara i handen. Fransmännen läser den som en roman om en uppgiven, förbisprungen, självmordsbenägen gubbe vars enda kvarvarande livsgnista är bitterheten. Jag skrattar på riktigt bara jag tänker på det. Och det är ingen absolut sanning att bra humor måste ha en mörk bottensats, men roliga romaner handlar förvånansvärt ofta om män som mår jättedåligt. Paranoida neuroser, ensamhet, drogmissbruk, krig; ”Portnoys besvär”, ”Pengar. Ett självmordsbrev”, ”Skräck och avsky i Las Vegas”, ”Moment 22”.

Kanske för att humor alltid strävar mot en sorts lättnad. Skrattet är en lättnad, ögonöppnaren är en lättnad, som Lena Andersson säger. Och ger passande nog, med tanke på den här artikelns ingång, ett exempel i just Nobelsammanhang:

– Den gången då Gao Xingjian tillkännagavs som Nobelpristagare, och Gert Fylking var på plats i Börssalen och ropade ”Äntligen!” var ett ögonblick av fulländad sublim humor: att förminska det storvulna, att sticka hål på det pompösa, att ge lättnad. Ett enda ord behövdes, sammanhanget skötte resten. Det var ett storartat performancekonstverk.

*

Om humor är en färskvara, som så ofta påstås, så hyllas gammal skåpmat förvånansvärt ofta. När olika tidskrifter och sajter publicerar listor över de roligaste romanerna någonsin måste man blåsa det bildliga dammet från de flesta av nomineringarna: ”Tre män i en båt” (1889), ”Lyckliga Jim” (1954), ”Dumskallarnas sammansvärjning” (1980).

Anglosaxisk humorkanon är konservativ på gränsen till frystorkad, men den existerar åtminstone. När jag googlar efter de roligaste svenska romanerna får jag talande nog inte en enda bokstavlig träff. Däremot får jag upp ”100 viktiga svenska böcker”, ”14 bästa böckerna av och om kvinnor” och en annons för en bok med premissen ”Vad händer när två puckon startar ett mc-gäng?”

Till och med sökmotorns algoritmer verkar för fina för humor. Så har synen varit ända sedan de gamla grekerna började dela in verk efter komedi som ”låg” genre och tragedin som den mer högtstående har humorverk haft lägre status.

– Kanske beror det på att litteratur ska ha vissa pretentioner för att ses som stor, och pretentioner och humor är som sagt svårförenliga. Humor har en tendens att dra ner och förminska, medan pretentionen alltid är expansiv, säger Lena Andersson.

"Små mörka berättelser där folk är väldigt tysta och sedan börjar det snöa och en hund skäller och någon sträcker sig efter akvaviten."

Så den vanligaste genvägen för humorn som vill bli tagen på allvar går via den kvalitetssäkrade samhällskritiken, alltså satiren. De mest ansedda humorromanerna har det anslaget, vissa hävdar att satir är den enda möjliga strategin för en humorist som vill bli respekterad. Men frågan är hur man skriver satir när den politiska klassens clown styr den fria världen. Litteraturkritikern Per Svensson skrev häromåret att verkligheten numer behöver beskrivas satiriskt lika lite som man behöver vattna gräsmattan när det regnar.

– Philip Roths roligaste roman, ”Vårat gäng” om Nixonadministrationen, skulle jag säga är rolig trots att den är satir. Satir är ofta lite för enkelt, det är för uppvärderat att skapa humor som har ett syfte, och att säga att den ”utmanar makten”. Där kommer rättfärdigheten fram igen. Dessutom riktar satiren sig ofta till de redan införstådda, säger Jesper Högström.

Vilket leder oss till knäckfrågan: Hur bör svensk litteratur bli roligare? Om den ens bör det?

Martin Engberg säger att det inte finns någon poäng med att ställa krav på vad litteraturen bör eller inte bör vara innan den skrivs. Lika lite som att en god bok alltid måste innehålla en röd cykel, utspela sig om hösten eller ha en mössa på omslaget.

– Det enda jag som läsare hoppas på av en bok är att den ska vara helt enastående fantastiskt bra, och att den använder de stilistiska medel som den behöver för att bli det. I många fall kan humor vara det stilmedel som måste till för att en bok ska bli helt fantastisk, även om humorn oftare förekommer som ett varmt stråk i litteraturen än som en flåshurtig skojfarbror med pruttkudde. Vilket jag nog inte är ensam om att tycka är skönt.

Jesper Högström tycker å sin sida att det finns en poäng i att vara rolig. Även om det är svårt att skriva en komisk roman på beställning.

– Jag skulle absolut gärna se mer av det, men det finns något extremt svenskt i att försöka komma fram till vad humor är, och sedan få fram en ny humoristisk roman. Helst skulle det väl då tillsättas en utredning, så att humor kan konsensusbeläggas. Och den som då inte skrattar har gjort fel. Det i sig är ju rätt icke-humoristiskt.

Simone de Beauvoir för 70 år sedan

Simone de Beauvoir för 70 år sedan

Rättelse 2017-10-21 09:06
I en tidigare version av texten fick boken "Ett litet liv" fel titel på ett ställe.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.