Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 14:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/arazo-arif-debuterar-med-skarpa-och-skitiga-dikter/

Bokrecensioner

Arazo Arif debuterar med skarpa och skitiga dikter

Bild 1 av 2 Arazo Arif (född 1991) ringar in det olydigt sköra och självdestruktiva: ”om det inte gör ont / vet jag inte vad det är”.
Foto: Carla Orrego Veliz
Bild 2 av 2 ”Mörkret inuti och fukten”
Foto: Albert Bonniers förlag

Arazo Arif rivstartar med en iskall attack mot kärnfamiljens tystnadskultur. Dikterna i debuten ”Mörkret inuti fukten” kretsar kring kraven på lydnad och viljan till frigörelse. Om skuld, skam, sex och raseri. Aase Berg blir överraskad. 

Det svåraste som finns att skriva om är barndomen. Många debutanter tror att den är det lättaste. Det gäller för övrigt skildring av den egna tonårstiden också. Alltför ofta landar återblickarna i vag självömkan. 

Det är alltså riskabelt att, som Arazo Arif i sin debutdiktsamling, göra det lilla barnet till startpunkt för en berättelse om skuld, skam och förtvivlat raseri. Men Arif sätter mig på plats redan på första sidan, med iskall analys. Hon har fattat grejen: om man ska skriva om en svår barndom, då gäller det att pejla orsakssambanden i stället för att tycka planlöst synd om sig själv för att man en gång varit maktlös.   

Diktjaget rivstartar därför i en hård, politisk attack på familjelojalitetens tystnadskultur: ”Vi vittnar aldrig mot varandra”. Fadern är fysiskt och möjligen också sexuellt hotfull, modern medberoende, och alla sprickor i fasaden ska döljas. I förlängningen handlar det om en hård och straffande religion: ”Det finns en gud och/ Han är en man som hatar kvinnor”. 

Gud och pappa är alltså liktydiga med patriarkatet, och kärnfamiljen är buren de stänger in kvinnor och barn i. ”Du ska lära dig att kärlek inte finns utan bestraffning/ Du ska veta att kärlek är ett förtäckt fängelse”, skriver Arif, och låter flickan kopiera förtrycksmekanismerna genom att förnedra sin docka. 

I vuxen ålder övergår hon till att förnedra sig själv genom ombud: masochistiskt sex, kokain på krogtoaletter, en hopplös kärlekshistoria mellan två sorgsna varelser där den ena ”bygger en mur av älskarinnor” och den andra ”dyker upp och kräver”.

Hon ser ”begäret som en uppgift”, sex som uppror och upprepningstvång i ett, och kravet på att spela stark snarare än att vara det spärrar vägen för närheten. 

Många kvinnor går vägen genom det fula eller farliga för att imitera känslomässigt oberoende – bara på senare tid har flera böcker givits ut på temat kvinnlig självdestruktivitet som en väg till bekräftelse. ”Vidrör mig/ jag är vidrig”, skriver Arif. Sexualiteten i sig gestaltas som ett övergrepp. 

Vissa kritiker skulle nog gärna, om de vågade efter metoo, avfärda ämnet som uttjatat och internt tjejgnäll. Själv anser jag att hjulet måste uppfinnas om och om igen tills kvinnor hittar vägen till den egna sexualiteten och kärleksförmågan, det vill säga till den frihet vi aldrig har haft.  

Arif anger i de inledande skälen till diktjagets beteende att kraven på lydnad hos flickan skymmer sikten för den närhet som kommer ur det olydigt sköra:  

”Att de här speglarna inte reflekterar våra ansikten/ Att ett ensamt spöke efter kärlekens lila lik rör sig över glaset/…/ Att man på språket som talas här inte kan säga/ sårbar/ sårad”.

Som vuxen vänder hon alltså ilskan mot sig själv: ”om det inte gör ont/ vet jag inte vad det är”. Vad hon oformulerat längtar efter är att kunna skilja mellan ilska som försvar och rättmätig ilska, samt att ersätta skam- och skuldkänslor med sorg över egna och andras tillkortakommanden. ”Hela mitt liv har varit en läxa/ en rörelse i riktning mot nakenheten”, skriver Arif.

Och nära slutet några strofer som antyder att den oformulerade skammen (skam är alltid oformulerad, den spricker i solsken) ska försvinna med hjälp av språket: ”och så, min röst/ river upp den frusna jorden/ ljuden rör sig över snön/ springer i glittret som ljuset föder/ hörs jag nu?” 

Det känns tyvärr mest som en självbedräglig besvärjelse från jagets sida, en rationell men inte nödvändigtvis känslomässig insikt. 

Visst är orden räddningen, men språket är en tålamodsprövande motståndskraft: det tar åratal att formulera vad man håller på med, åratal att placera skulden på skuldens plats och omforma ilskan från försvarsmekanism till konstruktivt redskap. För det mesta förstår man inte sin egen pågående förändring. Desperation och förnedringskänslor överskuggar ordens långsamma potential. 

Hellre än att bli hoppfull bär jag därför med mig bokens vackraste och deppigaste strof: ”Blöt och äcklig är jorden”. Ur denna äckliga jord växer Arazo Arifs debut som en skarpslipad men skitig diamant. 

Läs mer:

Johan Heltne måste lära sig att ta kritik 

Läs fler texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner.