Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ariel Levy: ”Min kontroll över livet var en illusion”

New York. Författaren och journalisten Ariel Levy har skrivit en djupt drabbande bok om när hon förlorade allt: barnet i magen, sin fru och sitt hem. DN:s Björn af Kleen äter frukost med författaren, som kommer till Sverige i nästa vecka.

Den amerikanska journalisten Ariel Levy hade en hustru som hon älskade, en förmögen man som donerat sperma till vad som skulle bli parets första barn, ett sommarhus med två prickiga katter.

Inom loppet av några veckor skulle hon förlora allt.

Under en tjänsteresa till Mongoliet drabbas Levy av missfall i femte månaden. Hon ligger framåtlutad på knä med ena kinden mot det kyliga badrumskaklet på Blue Sky Hotel i Ulan Bator. Hon tuppar av i våldsamma smärtor. När hon vaknar upp ligger en tjugo veckor gammal son intill henne, genomskinligt rosa med antydda ögonbryn och konturer av skuldror. I avsaknad av sax rycker Levy själv ut navelsträngen ur sig, ”överraskande tjock och spöklikt vit, ett snurrat mänskligt rep”. Under färden till sjukhuset ligger fostret inlindat i handdukar på hennes mage. Det är deras sista kontakt.

Åter i New York förvärras hustrun Lucys alkoholproblem och hon inleder ett avgiftningsprogram som Ariel inte har kraft nog att engagera sig i. De separerar och tvingas sälja sitt gemensamma fritidshus på Shelter Island, omgivet av blåregn och kattmynta.

Den korta memoarboken ”När reglerna slutat gälla” borrar i varför just Ariel Levy skulle drabbas av allt detta. Boken är ett slags uppgörelse med författarens eget ”glupska begär”: hennes äventyrslust och impulsivitet. ”Min fåfänga och min själviskhet hade fått mig att stiga ombord på ett flygplan, och den mörka mongoliska himlen hade straffat mig”, skriver Ariel Levy i en sorgebok med samma mörka underström som Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. I Sverige har tidningen Amelia korat den till ”höstens kvinnobok”.

– Den handlar om att förlora illusionen av att man har kontroll över sitt liv, säger Ariel Levy över frukost på sydvästra Manhattan. Det är den oundvikliga effekten av att förlora allt man har vid ett och samma tillfälle.

”När jag var djupt upprörd och sörjde efter missfallet fanns det ögonblick när jag på allvar trodde att hybris hade utlöst det. Det är ju vad som händer när allt faller samman runt omkring dig. Du ­försöker återupprätta kontroll.”

Ariel Levy arbetar till vardags som reporter på The New Yorker. USA:s ledande journalistiska tidskrift är så upphöjd att hon i boken skildrar sin plats på redaktionen som halvt oförtjänt. Hon erövrade jobbet när hon träffade tidningens omhuldade chefredaktör David Remnick – ”väktaren av ett exklusivt rike” – på en releasefest för en antologi om Hillary Clinton som de båda medverkade i. Remnick frågar i förbifarten om Levy kunde tänka sig att medarbeta och hon svarade: ”Tja, du skulle kunna anställa mig. Men vi kommer inte att köra någon snabbis.” Så slagfärdig var Ariel Levy före katastrofen.

– The New Yorker är så högtstående att jag inte strävade efter att jobba där, säger hon. Inte en chans. Så länge jag levt har den varit the only game in town. När jag fick jobbet sade alla: ”På rikigt?!” Min pappa sade: ”Nu kan det bara gå utför.” Och det var ju sant!

I boken skissar Levy ett krasst porträtt av sin judiska medelklassuppväxt i förorten Larchmont norr om New York. Tonen i familjen är ”ogenerat framfusig”, skriver hon. Självbilden är den av ”inbitna motståndare till gränser”. Det är 1970-tal och hennes mamma unnar sig en utomäktenskaplig affär med den återkommande nattgästen Marcus, ”en mycket lång och stilig svart man” från den amerikanska Södern. Ariel växer upp som dominant och störigt ensambarn: ”otålig, obarmhärtigt verbal”, skriver hon om sig själv.

En 42-årig version av samma ensambarn tuggar rastlöst i sig sin frittata på hörnrestaurangen Cookshop i Chelsea. Ensambarnets privilegium – att ofta få bli ”förbryllad över andra barns beteenden” – tycks fortfarande prägla henne. Det var länge sedan jag kände mig så granskad som utfrågare. Levy besvarar frågor som i bruksanvisning. Hur skriver man utan självömkan om hjärtslitande sorg? ”Muskelminnet!” Hur skriver man en New Yorker-artikel? ”Det är bara att skriva längre!” Har hon som judisk intellektuell skribent blivit föremål för Trumperans nya antisemitism? ”Det här är New York! Vi gör inte sånt. Vi styr den här stan!”

Det var under en reportageresa till Sydafrika, Ariel Levy skulle leta upp sprintern Caster Semenya, som katastrofen sattes i rullning. I stället för att skriva hem till sin partner Lucy delar hon med sig av sina reseintryck till gamla flamman Jen, som nu könskorrigerat sig till Jim. I New York inleder Jim och Ariel en affär med så extatiskt sex att himlen färgas i platina. Levy hemsöks av lust, skriver hon, med en uppriktighet som gränsar till själväckel: ”Hela världen hade krympt till en enda punkt för mig, på samma sätt som ens synfält smalnar av när man är på väg att få migrän.” Är det kommande missfallet ett straff för två generationer av kvinnlig otrohet i familjen Levy? Så framställs saken ibland i ”När reglerna slutat gälla”, en bok som brinner av skuld.

Det medicinska tillstånd som utlöste missfallet var moderkaksavlossning. Men i boken är orsaken hybris.

I november är det fem år sedan hon förlorade sitt barn. Tror hon fortfarande på sin egen berättelse?

– Ja, det är en väldigt bra fråga, säger hon. När jag var djupt upprörd och sörjde efter missfallet fanns det ögonblick när jag på allvar trodde att hybris hade utlöst det. Det är ju vad som händer när allt faller samman runt omkring dig. Du försöker återupprätta kontrollen. Genom att arrangera händelser till en berättelse upplever man ett slags kontroll. Efter att boken kom ut i USA har jag talat med hundratals kvinnor om deras missfall – alla känner skuld. Man upplever att man har misslyckats som mamma. Det är en väldigt svår känsla.

– Boken är skriven i en anda av omedelbarhet, den försöker återskapa vad jag kände då. Men om jag rationaliserar i dag – tror jag att hybris utlöste missfallet? Nej. Orsaken var otur. Jag hade otur som förlorade den ungen. Och i Sierra Leone dör en av sju kvinnor under förlossningen så det finns många som har ännu värre otur än vad jag hade. Däremot önskar jag på allvar att jag inte hade varit otrogen. Det var en sjaskig grej att göra.

Det första året efter förlusten var hon förlamad av sorg, hon jämför sig med en oxe som vandrar omkring i sin egen ”fruktansvärda frihet”. Sedan började hon titta på Seinfeldrepriser och gråta i duschen i stället för på gatan.

Nu tycks luffarromantiken uppfylla henne på nytt.

Hon är just hemkommen från Paris och på väg till Sierra Leone i Västafrika på reportage. Uppe i lägenheten väntar hennes ”gentlemannavän” John Gasson. Han var chefsläkare på SOS-kliniken i Mongoliet som räddade livet på Levy. Den enda person som sett Ariel och sonen ihop. De började brevväxla och Gasson, som delat sin tid mellan Kapstaden och Ulan Bator, svarade med sådan fackkunnig elegans på Levys frågor att hon blev förälskad: ”Varför läcker mina bröst mjölk?” ”Mjölksekretionsreflexen efter missfall är ett av naturens mindre snälla spratt”, briljerar Gasson. Efter fyra månader sågs de. Nu är de förlovade och letar efter en större lägenhet i New York.

I boken utelämnas deras kärleksrelation. Ariel Levy ville inte döda en drabbande berättelse med ett Hollywoodslut.

– Den enda bra saken med att förlora allt är att man efteråt blir tacksam för det man faktiskt har, säger hon. När man förlorar illusionen av kontroll är det lättare att konstatera: ”Okej, vad har jag?” Och jag har faktiskt ett bra liv. Jag tycker verkligen om det jag gör. Tycker om den jag lever med. Det är ett bra liv.

”När reglerna slutat gälla” är också en bok om journalistik. I en passage glider ett resonemang om abort och skilsmässa ihop med ett resonemang om porträttjournalistik: man bär på något i sitt inre, skapar ett förtroende till en annan människa, som man sedan spolar ur sig eller kastar bort som en leksak. Det är den konservativa politikern och pastorn Mike Huckabee, far till Trumps pressekreterare Sarah Sanders Huckabee, som elaborerar med liknelsen under en reportageresa till Israel. Läsaren anar att Ariel Levy kan relatera.

Hon bokdebuterade 2005 med den populärkulturella essän ”Female chauvinist pigs”, som handlar om det tidiga 2000-talets sexualisering av det offentliga rummet under skenfeministisk flagg. Hon gjorde sig känd som en vass iakttagare av kända människor inom politiken och medierna, med särskilt intresse för sexuella identiteter. Hur upplever hon den evangelikala kyrkans totala omfamning av Trump? Hur kan en så genompryd person som vicepresidenten Mike Pence vara så lojal med en självutnämnd tafsare som The Donald?

– Hyckleri! Det finns ingen bättre förklaring. Jag är fullständigt chockad. Och förorättad. Det är så okristet. När Obama var president tänkte man: ja, det finns mycket skit i världen men det är ändå betryggande att den smartaste snubben i klassrummet styr showen. Nu gäller motsatsen: den mest omogna, korkade, moraliskt bankrutta, sämst upplysta, minst nyfikna... Man kan inte alls slappna av.

Trots invektiven har Ariel Levy blivit en blödigare samhällsjournalist, säger hon.

– Ju äldre jag blir, desto mindre mage har jag att över huvud taget skriva något negativt om någon, säger hon.

Hur upplever dina närmaste boken?

– Lucy hade nog föredragit om boken inte hade kommit ut. Men hon gav mig tillåtelse att skriva den, eftersom hon är så väldigt generös. Min mamma gillar den. På sätt och vis är hon lättad. Om man uppmuntrar sin unge att börja skriva samtidigt som man lever i ett öppet äktenskap så får man nog skylla sig själv. Nu verkar hon glad över att resultatet inte blev värre. Att det är över och vi kan fortsätta med våra liv.

Ariel Levy.

Ariel Levy (född 1974) är uppvuxen i New York. Sedan 2008 anställd skribent på The New Yorker.

En av hennes mest uppmärksammade texter i tidningen är ”Thanksgiving in Mongolia”, där hon berättar om missfallet som drabbade henne i Ulan Bator. Essän utvecklades sedan till boken ”När reglerna slutat gälla” (Natur & Kultur).

I sin recension av den engelska utgåvan skrev Vanja Hermele att ”Levy lyckas med det osannolika: att skriva en fängslande och dessutom rolig skildring av en kvinnas färd genom sorg.” (DN 31/5 2017)

Levys första bok, ”Female chauvinist pigs” (2005), undersökte hon hur unga kvinnor både objektifierar sig själva och lär sig kalla det feminism – något Levy ifrågasätter.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.