Hur kan designverktyg användas i brottmål för att gestalta nytt bevismaterial som utmanar det statliga rättsmonopolet? En brokig samling svar ges på Röhsska museets nya, fängslande utställning, där den Londonbaserade researchgruppen Forensic architecture presenterar kriminaltekniska motbevis i tre rättsfall med misstänkta mörkläggningar. Ett mord på en invandrare i Tyskland, en förödande drönarattack i Pakistan och en fabriksbrand i Karachi, som kostade 259 människor livet.

Utredningsmaterialet visas i tre installationer som ryms i en sal, men utställningen är så informationstät att det tar minst ett par timmar att se, lyssna, läsa och smälta allt. 

Här finns flera videoverk, med faktapresentation av händelseförloppen och 3D modeller med animationer och simulation av rörelser, detonationer, rök. Det är ihoppusslade stillbilder från mobilfilmer, satellitbilder, ljudupptagningar, vittnesmål. Det är fysiska rumsmodeller, planlösningar och en väggpanel med grafiska tidslinjer.

Läs gratishäftet med cirka 20 sidor text, säger jag, det behövs för att förstå komplexiteten och noggrannheten i bevisföringen. Här finns bland annat en ordlista som förklarar den tvärdisciplinära gruppens redskap och metoder; 3D-modellering, audioanalys, geolokalisering, bilddatakomplex, strömningsdynamik, mönsteranalys, brottsplatsrekonstruktion, med mera.

Här finns också den högintressanta men stundtals lite svulstiga texten ”Öppen verifikation” av Eyal Weizman, professor i ”Spatial & visual cultures” vid Goldsmiths university of London. Den brittiskisraeliske arkitekten och ledaren av Forensic architeture beskriver en bakgrund inom ”vänsteraktivismen”, med misstro mot ”auktoriteter och etablerade sanningar”. 

Weizman skrev sin avhandling om hur stadsplanering och arkitektur använts som verktyg för förtryck i ockuperade områden på Västbanken och i Gaza. Han grundade Forensic architecture 2010 och har knutit till sig allt ifrån arkitekter, forskare, jurister och datorprogrammerare, till journalister, filmskapare och konstnärer. Hittills har gruppen varit inblandad i ett femtiotal utredningar främst rörande brott mot mänskliga rättigheter, vapenlagar och arbetsmiljölagar, krigsförbrytelser, polisvåld och miljöförstöring.

Störst utrymme på utställningen får fallet med den 21-årige Halit Yozgat, som sköts ihjäl på familjens internetcafé i Kassel – en omfattande undersökning som jag såg delar av på Documenta 14 häromåret. Faktum är att Forensic architecture syns allt oftare i konstsammanhang och har kända medarbetare som Turnerpristagaren Lawrence Abu Hamdan. När gruppen tillsammans med Amnesty international utredde det ökända syriska fängelset Saydnaya bidrog den senare med en akustisk modell, baserad på vittnesmål om ljudtortyr. Den skakade mig djupt, i formen av ett ljudverk på Bonniers konsthall.

Forensic architecture använder utställningsersättningar för att driva utredningar och tar uppdrag från humanitära organisationer och parlamentariska kommissioner, liksom från aktivist-, miljö- och medborgargrupper. ”Kontra-forensik” kallar Weizman arbetet och ser det som en ironi ”att när lögnerna sprider sig genom maktens institutioner så måste sanningens hantverk hitta sin plats på museerna”.

I fråga om mordet på den turkiskättade mannen i Kassel 2006 var det antirasistiska grupperingar som bad Forensic architecture att granska fallet på nytt. Detta efter en läcka i polisutredningen 2017, som tydde på ett falskt vittnesmål från en underrättelseofficer på plats och kopplingar till en serie nynazistiska mord. I presentationen på Documenta förstod jag långt ifrån alla lager i denna smutsiga historia, där CDU-politiker i Hessen sägs ha bistått säkerhetstjänsten med en hemligstämpling. 

På Röhsska museet ges fler pusselbitar, särskilt i den grafiska presentationen av tidsförloppet, kompletterat med bland annat foton, tidningsklipp, citat från intervjuer, cirkulerande teorier och opinionsyttringar. Men kärnan är den digitala rekonstruktionen av brottsplatsen, analysen av förloppet och granskningen av vittnesmål. Den bevisar att underrättelseofficeren Andreas Temme ljög om att han varken hörde, såg eller kände lukten av något misstänkt.

Jag som är storkonsument av kriminalserier går igång på denna mordgåta och blir frustrerad av att inte förstå vad meneden kan betyda. Så jag googlar och söker information i flera timmar. Temme visar sig ha varit ansvarig för säkerhetstjänstens nät av informanter på den högerextrema scenen i Kassel. Men vid en husrannsakan hos honom hittades droger, illegal ammunition och högar av högerextrem propaganda. Temme hade en känd bakgrund i bikerkretsar och visade sig ha vänner i Hells Angels, varav en dessutom kunnat kopplas till relaterade hatbrott. 

På utställningen framgår det att Temme slapp undan straff men inte mycket mer än så. Och visst är det förståeligt att Röhsska har mer intresse av designlösningar än av skuldfrågor, särskilt som ett museum bör hålla sig neutralt. Men utställningen hade blivit ännu ett snäpp bättre med bara lite mer klargörande information.

Det gäller även drönarattacken mot ett hus i Miranshah i Pakistan 2012, där fyra personer dog – här oklart om det var misstänkta terrorister eller civila dödsoffer, och vilka militärmakter som kunde vara inblandade

Efter att mobilfilmer smugglats ut från platsen fick Forensic architecture ett FN-uppdrag att undersöka materialet. Presentationen är utställningens visuellt starkaste inslag. Det söndersprängda rummet har återskapats i naturlig skala, med ett synligt hål efter missilen och markeringar av detonationens härjningar. Intill hänger ett panoramacollage av stillbilder från platsen, med den sakliga upplysningen om att avsaknaden av splittermärken på väggen indikerar att här torpederades människor istället.

Insikten om att de röda siluetterna i rummet markerar döda kroppar är omskakande. I en bildtext hittar jag namnet på den utpekade bomben, Hellfire Romeo. Den visar sig vara amerikansk, djävulskt designad för att skära igenom tak, väggar och golv, för att just på detta sätt detonera djupt inne i en byggnad. (I ett annat fall ledde gruppen i bevis att det var ryska plan som bombat ett sjukhus i Syrien, drivet av Läkare utan gränser).

Utställningens tredje fall har fått minst utrymme men behandlar en dödsfälla som är enklare att förstå. Det gäller branden i en textilfabrik i Karachi 2012, som tillverkade kläder till den tyska butikskedjan KiK. Några veckor tidigare hade fabriken fått ett rättvisecertifikat – men Forensic Architecture kunde visa på mycket allvarliga brister i arbetsmiljön och brandberedskapen. 

Deras 3D-modeller med flödesschema visar var 885 personer befann sig, utspridda på fyra plan, när branden bröt ut på gatuplan. Avsaknaden av brandlarm gjorde att elden hann sprida sig innan fabriksarbetarna försökte ta sig ut, men hindrades av rök, blockerade utrymningsvägar och galler för fönsterna.

Om reglerna följts hade det tagit sju minuter för alla att lämna byggnaden, istället för 259 dödsfall i branden och många hundra skadade. En organisation för mänskliga rättigheter bad Forensic Architecture att backa upp en rättsprocess i Tyskland, för att utkräva den tyska klädkedjan ett ansvar för fabrikens bristande säkerhet. Fallet avvisades av en domstol förra året för att preskriptionstiden gått ut – i Pakistan. Men som det konstateras i katalogen: ”undersökningen belyser likväl den humanitära kostnaden” för fast fashion, billiga modeplagg.

Röhsska museet har själva betalat 3D-printningen av den fysiska modellen av brandens framfart i fabriken, ett nyförvärv till samlingen. Allt som allt är utställningen ett strålande initiativ som förtjänar en stor publik och på allvar breddar bilden av vad design kan vara – helt i linje med det tidigare så problemtyngda museets nya, pigga paroll ”design is everywhere”.

Forensic Architectures avancerade kamp för rättvisa känns också hoppingivande, i tider när forskning och fakta förvrängs, när geopolitiska spänningar och digitaliserad övervakning ökar, när auktoritära och totalitära regimer censurerar sakförhållanden och antidemokratiska krafter begagnar troll- och botarméer.

I kataloghäftet beskriver Eyal Weizman hur viktigt det är för gruppen att verifiera allt bevismaterial, steg för steg, i transparenta processer – och sedan brett kommunicera resultatet. Självklart är deras arbete kontroversiellt i vissa kretsar, de är vana vid försök att underminera deras trovärdighet med argument som att de är ”bara konstnärer”.

De tre fallen på utställningen visar att deras arbete inte alltid räcker hela vägen – men att förbrytare av alla sorter i alla fall synliggörs och får svårare att komma undan nästa gång. 

Nyss vann gruppen också en viktig seger, i samarbete med konstaktivister. Deras film på den senaste Whitneybiennalen handlade om hur en medlem i museistyrelsen, Warren B Kanders, blivit rik på tårgas som bland annat använts mot asylsökande vid mexikanska gränsen och demonstranter i Istanbul. Proteststormen tvingade denna rövarkapitalist att avgå.