Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/arliga-man-i-samtal-vacker-nyfikenhet/

Bokrecensioner

Ärliga män i samtal väcker nyfikenhet

Bild 1 av 2 Författarna Kjell Westö och Juha Itkonen är brevvänner.
Foto: Johanna Bruun
Bild 2 av 2

I ”7+7. Brev i en orolig tid” diskuterar författarna Kjell Westö och Juha Itkonen alltifrån metoo till skrivande och faderskap. Maria Schottenius läser en sympatisk brevväxling som strävar efter att vara sann.

De dagboksliknande böcker jag läst senast, Victor Klemperers och Mihail Sebastians, har skrivits i skuggan av Förintelsen. Författarnas vardagliga noteringar och reflektioner blir märkliga och ödesdigra när man som läsare har facit. Världshistoriens mest vidriga facit. 

Den finlandssvenske författaren Kjell Westö och hans yngre finländske författarkollega Juha Itkonen lever, liksom vi andra, i en helt annan sorts tid. Nynazismen sticker visserligen upp sitt tryne från högerns ytterkanter, men vi finns i demokratier med ett rättssystem som fungerar. Även om det finns mycket att oroa sig över. Det gör också dessa sympatiska brevvänner, som växlar sju brev var, i uppenbar avsikt att publicera dem.

Deras kontakt började med att Juha Itkonen som ung journalist med författarplaner 1997 intervjuade Kjell Westö. Efter 20 år arrangerar de detta slags möte, författare mellan. Efterhand tätnar och djupnar kontakten, som det kan göra mellan skrivande människor, och man får lyssna och titta när de båda männen blir alltmer förtroliga. Under den tidsrymd mellan september 2017 och april 2019 som brevväxlingen pågår hinner Juha Itkonen gå från kritikerslakt av en bok till kritikersuccé. Han kom 2018 ut med den autofiktiva romanen ”Allt är ett under” där fokus ligger på hans för tidigt födda tvillingar. 

De 14 år som ligger mellan de båda brevskrivarna märks. Kjell Westö är etablerad och van att manövrera i den mediecirkus som finns runt honom. Han är känslig och vet vad han behöver för att skydda sig. Juha Itkonen håller på att etablera sig på allvar och i den här brevväxlingen får vi vara med när han möter sig själv i olika prekära lägen. Jag dras med, det är riktigt uppfriskande med män som är så ärliga och vågar utsätta sig för blickar som de knappast har kontroll över, utan att prata särskilt mycket illa om andra.

De retar sig på vissa litterära trender, dissekerar genrer på modet, citerar ur debatter, förundras över Svenska Akademien, 'en gräll nordisk reality-show'.

Det stora i deras liv är att de är författare och pappor, Juha har fyra barn, Kjell har två. För Juha blev det en stor förändring när han blev fyrbarnsfar, under svåra omständigheter. De skriver mycket om sina faderskap, om förlossningarna och att vara uppfylld, uttråkad, stressad; allt som ett liv med barn utsätter en för. De skriver solidariskt, men inte särskilt ingående, om sina äktenskap. Och berättar med allvar om sina föräldrar. Kärleksfullt även i komplicerade förlopp.   

Eftersom brevväxlingen hamnade mitt under metoo funderar de över sig själva som män, vad de tar för givet, hur de handlar och uppför sig. Men framför allt talar de om sitt skrivande, och här rör de sig på alla tänkbara nivåer. De retar sig på vissa litterära trender, dissekerar genrer på modet, citerar ur debatter, förundras över Svenska Akademien, ”en gräll nordisk reality-show”. Båda berättar utförligt om sina egna fadäser i olika fora, självbekännelserna väller fram. Men det blir inte kokett eftersom de alltid ställer de tuffaste frågorna till sig själva och verkar anstränga sig för att svara sanningsenliga. 

Jag märker hur jag nyfiket följer dem. Kjell Westös mer behagliga sätt att omfatta läsaren, det är lätt att trivas i hans sällskap. Och jag gillar verkligen också den lite ettrigare, kantigare Juha, som vill så mycket och ska fram. 

Kjell Westö får inför varje val frågan om han kan ställa upp som riksdagsman, och varje gång funderar han. Juha verkar mer realistisk: ”Ärligt talat Kjell, varför överväger du ens? /…/ Du skulle ju var en usel riksdagsledamot.”

Det är mycket prat om recensioner. Kritikern kan tillhöra Inkvisitionen, känns det som, ta betalt för att täppa till författares fantasi och slita pennan ur handen. Eller, om kritikern är på det humöret, hälsa författaren välkommen till Paradiset. För den som tror att litteraturkritiken saknar betydelse säger denna bok absoluta motsatsen. Men det är inte därför jag vill rekommendera denna charmiga bok.

 

Läs fler texter av Maria Schottenius