Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Arne Ruth: Knytblusen utmanar de manliga dinosaurierna

Foto: Alamy

När Horace Engdahl beskrev Sara Danius som ”den sämsta av alla sekreterare sedan 1786” var det symboliskt. Den gamla maktens män har börjat inse att deras tid är passerad, skriver DN:s före detta kulturchef Arne Ruth. 

27 september 1989 trycktes en dikt av Werner Aspenström med rubriken ”Hänt i veckan” på Expressens kultursida – Björn Wiman påminde om den nyligen (DN 8/4). Dikten uttrycker vemod och en vilsenhet i tiden hos en man som plötsligt har tilldelats rollen som ett av mediernas mest eftersökta villebråd:  

En hukande man i svart basker/skyndade bort mot Skomakargatan./Han letade efter en fruktaffär./Han önskade krypa in i kärnhuset/till ett äpple och stänga efter sig./Men det var fel årstid, på fel gata,/I ett egendomligt kungarike.” 

Den som bläddrar i tidningslägg från denna tidpunkt skulle se förstasidor med den baskerprydde poeten på flykt undan medierna, på väg mot Svenska Akademiens lokaler vid Stortorget. Men även därinne är han på fel gata vid fel årstid. Det finns ingen skyddszon som kan förlösa honom från medierollen som centralfigur i en politisk strid som har splittrat Akademien i två läger.  

Sex månader tidigare hade ledamöterna Lars Gyllensten och Kerstin Ekman lämnat sina stolar tomma i protest mot Akademiens vägran att stödja ett brett förankrat upprop mot dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Aspenström stödjer deras ställningstagande i en artikel i Expressen i slutet av februari. Och han talar klarspråk i principfrågan: 

”Fördömandet av dödshotet mot Rushdie var inte bara befogat, det kunde till och med ha formulerats skarpare.” 

Han tar på sig skuld för att han inte har drivit frågan tydligare i Akademien; den borde ha hamnat högst upp på dagordningen. En dryg vecka senare beskriver han i en ny artikel innebörden i sin egen dubbelroll: att ta ställning som individ och samtidigt, som ledamot, vara delansvarig för Akademiens passivitet. I det offentliga ljuset är hans roll som människa och hans roll bland de aderton en och densamma. 

”Dessa härvor som matrikelmänniskan hamnar i, där man måste ta avstånd från sig själv eller hålla med sig själv i två-eller trefaldiga kombinationer. Jag ser framför mig bilderna av de schizofrena vävar som drogade spindlar åstadkommer. Det blir för galet!” 

Har Aspenströms metafor om ”schizofrena vävar” relevans för tolkningen av Svenska Akademies pågående  sammanbrott? Nog finns det likheter.  

Jag har haft en yrkesmässig relation till de två huvudkombattanterna i den offentliga debatten: Sara Danius och Horace Engdahl. De blev båda medarbetare i Dagens Nyheters kulturredaktion under min tid som tidningens kulturchef. Relationen till Sara Danius har fortsatt efter min avgång. 

Både på personliga och principiella grunder väljer jag hennes sida i den pågående konflikten. Hon försöker, precis som en gång Werner Aspenström, befria sig från ”drogade spindlars” vävar genom att lämna sin maktposition i Akademien. Horace Engdahl, hennes föregångare i rollen som ständig sekreterare, dömer ut hennes handling med konstaterandet att hon är ”den sämsta av alla sekreterare sedan 1786”.  

Tidningen ETC bemöter Engdahls mästrande förakt med parodi. Skribenten Andreas Gustavsson konstaterar att hans text är ”grotesk”. Men den är samtidigt ”underbar”. Varför? Gustavsson råder oss att läsa Engdahls epistel högt. Om du följer ”alla textens anakronistiska vändningar, genom alla nedlåtande passager, är det du hör dinosauriens sista sång.”  

Akademiens statuter och åtbörder avspeglar en feodal struktur som inrättades av en 1700-talskung med absolut makt.

Urtidsdjuret, som hade en säkrad plats överst i näringskedjan, har börjat inse att dess position är passerad av tiden. Det strävar emot, men förgäves. Den ironiska styrkan i texten förstärks visuellt med en karikatyr där Horace Engdahls huvud kröner en dinosauriekropp. Han är en förtida varelse som poserar i ljuset från en fallande komet.  

Den historiska metafor som ligger under satiren i ETC träffar ett bredare problem än enskilda akademiledamöters självöverskattning. När Dagens Nyheter började granska Akademien rubbades den sista stödjepunkten för en struktur som i alla avseenden har passerats av tiden. Sönderfallet är inte följden av attacker utifrån. Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.  

Detta framgår inte minst av det sista stycket i Horace Engdahls artikel i Expressen. Där refererar han till rykten om att ”Hans Majestät Konungen” skulle kunna ingripa i krisen. Men detta är enligt Engdahl otänkbart eftersom Gustaf III gav Svenska Akademien ”friheten att styra sig själv”. Och, som ”vår nuvarande kung brukar framhålla”, ändrar regenten ”ogärna på sina företrädares beslut”. Tack vare den ”höge beskyddarens stöd” kan Engdahls kulturella maktbas förbli ”trogen sin historia och sin egenart” 

Akademien är tydligen å ena sidan självstyrande. Den står fri från varje relation till statsmakten. Å andra sidan tycks självstyret vara beroende av att den nuvarande regenten ”ogärna” ändrar en ordning som har skapats med kungligt dekret på 1700-talet.  

Det paradoxala budskapet speglar Akademiens bisarra regelsystem. Kungen må ha förlorat sina föregångares verkställande politiska makt. Men den svenska regeringsformen statuerar att ”konungen är Sveriges statschef.” Och Akademiens relation till kungen som konstitutionell mittpunkt markeras av förleden ”Kungliga” i dess fulla namn.  

Självmotsägelsen väcker en hypotetisk fråga: skulle en orubblig republikan som Vilhelm Moberg, den bästsäljande författaren och rabulisten, ha bugat sig i vördnad inför Hans Majestät om han hade tilldelats Nobelpriset?  

Akademiens statuter och åtbörder avspeglar en feodal struktur som inrättades av en 1700-talskung med absolut makt. Manlig dominans i åtbörder och åtgärder är en historisk rest. Akademiens viktiga stödjefunktioner kommer säkert att rubbas av sammanbrottet. Men spillrorna kan röjas ur vägen. Den offentliga förnedringen av Sara Danius i hennes försök att röja i spindelväven har utlöst en befrielsekamp. Där Werner Aspenström var ensam om att bära sin symboliska huvudbonad, baskern, kan nu alla som vill, kvinnor som män, skruda sig i solidariska knytblusar.  

De återstående akademiledamöterna kan lyssna en extra gång till Nobelpristagaren Bob Dylans varning: ”…for the times they are a-changing”.  

Arne Ruth var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter 1982-1998. 

Läs mer: Roland Paulsen: Jag minns hur akademiledamöterna satt och surade 

Läs mer: Sara Stridsberg till DN: ”Spelet är inte förlorat” 

Läs mer: Krismöte i Svenska Akademien i dag 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.