Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/arthur-jafa-jag-samlar-pa-bilder-som-stor-mig/

Kultur

Arthur Jafa: Jag samlar på bilder som stör mig

Bild 1 av 4 Filmskaparen och konstnären Arthur Jafa ställer ut på Moderna museet i Stockholm.
Foto: Pi Frisk
Bild 2 av 4 Utsnitt ur Arthur Jafas videoverk ”Apex” (2013).
Foto: Arthur Jafa
Bild 3 av 4 Arthur Jafas ”Monster” (1989), ett självporträtt.
Foto: Arthur Jafa
Bild 4 av 4 Ming Smith, ”Untitled, New York, NY” (1981).
Foto: Ming Smith

I sina videoverk släpper konstnären och filmfotografen Arthur Jafa fram ett flöde av av den afroamerikanska bildkulturen mixad med det rasistiska USA:s historia. Nyligen hyllades han på konstbiennalen i Venedig. Nu visas hans verk på Moderna museet.

Technomusiken pulserar i utställningslokalen på Moderna museet. Upphängning pågår och i ett av rummen loopas Arthur Jafas ”Apex”, ett åtta minuter långt videoverk med taktfasta klipp från konstnärens bildbank. Amerikanska rappare passerar revy, lynchade kroppar, Musse Pigg, HAL från ”År 2001”, flera blodröda solar. Den 58-årige filmfotografen, uppvuxen i Mississippi men numera verksam i Los Angeles, förklarar att han sedan tonåren har samlat på bilder som stör honom.

– Jag kan väl inte låta bli att fastna för olika bilder, som jag sparar på även om jag inte har någon uttänkt användning för dem. När man har samlat på sig tillräckligt mycket material kan man börja göra ett venndiagram och försöka förstå vad det är som intresserar en, säger Jafa.

Filmskaparen och konstnären Arthur Jafa har varit ute på en treårig utställningsturné och medger att han känner sig lite sliten. Foto: Pi Frisk

Han kommer till Stockholm efter en treårig utställningsturné och medger att succén har gjort honom sliten. Efterfrågan på Jafas konst lär dock inte avta än på ett tag – i maj tilldelades han Guldlejonet på konstbiennalen i Venedig. Arthur Jafa försöker ta uppståndelsen med ro.

– Jag visste inte ens att det fanns ett pris som hette Guldlejonet. Jag var bara glad över att få vara där och ha mina föräldrar och min dotter med mig. Men jag började googla priset så fort jag fick samtalet, berättar Jafa och skrattar.

Trots sitt senkomna genombrott i konstvärlden är Jafa knappast någon nykomling: han debuterade som filmfotograf redan 1991 med dåvarande hustrun Julie Dashs ”Daughters of the dust”. Tre år senare filmade han ”Crooklyn” med Spike Lee men tappade sedan intresset för filmbranschen och försökte närma sig konstvärlden. Redan på 1990-talet hade han sina första utställningar.

Arthur Jafas ”Mickey Mouse was a Scorpio” (2016). Foto: Arthur Jafa

– Jag hade en del framgångar men det kändes inte hållbart. Det var en väldigt segregerad värld. Jag kommer ihåg hur jag berättade för mina vänner att jag alltid var den enda svarta personen i väldigt vita rum. Det mest tröttsamma var att inte ens kunna lyfta frågan, utan att betraktas som en partybroms, säger Jafa.

Sedan övergick han till att arbeta som dokumentärmakare och frilansande fotograf, samtidigt som han fortsatte att samla bilder. Men kompilationsfilmen som öppnade dörren till konstrummen, ”Love is the message, the message is death” från 2016, hade han egentligen tänkt publicera på Youtube. Vännen Kahlil Joseph, just då aktuell som regissör till Beyoncés ”Lemonade”, tyckte annorlunda.

– Han började visa ”Love is the message” helt oannonserat i olika sammanhang. När han hade den som förfilm på ett ”Lemonade”-arrangemang på Art Basel började det verkligen hända saker, berättar Jafa.

Plötsligt hade han en gallerist och utställningen med bland annat videoverket ”Apex” på Moderna museet har även visats i London, Berlin och Prag. Till utställningen har Jafa även valt bilder av den amerikanska fotografen Ming Smith och den norska konstnären Frida Orupabo, vars verk tidigare har visats i Stockholm på Galerie Nordenhake.

Bild 1 av 2 Frida Orupabo, ”Keeping It Together I” (2016-2017).
Foto: Albin Dahlström/Moderna museet
Bild 2 av 2 Ming Smith, ”Lady and Child” (1993).
Foto: Ming Smith

Senare under 2016 gjorde Jafa dessutom musikvideor till Solanges ”Don't touch my hair” och ”Cranes in the sky”. Det är ingen slump att svarta artister banar väg för svart bildkultur, menar Jafa – vi har kommit till en punkt i historien när artisterna har större möjlighet att fatta konstnärliga beslut.

Inspirationen går även i den andra riktningen. Jafa valde till exempel att musiksätta ”Love is the message” med Kanye Wests gospeldänga ”Ultralight beam”. Utan att fråga om rättigheterna först.

– Kanye såg inte filmen förrän i fjol. En gemensam kompis visade den för honom och några dagar senare blev jag ombedd att komma dit. Jag var lite orolig över att han kanske skulle stämma mig men han var extatisk och berättade att han hade visat den för en massa människor. Jag tror inte att han behöver pengarna heller, säger Jafa.

Det har alltid gjorts svart film på samma konstnärliga nivå som svart musik, och särskilt just filmdebuter. Men sedan har ingenting hänt.

Du har tidigare sagt att din vision är att göra svart film ”med samma kraft, skönhet och alienation som svart musik”. Har det kommit dithän nu?

– Jag hoppas det. Det brukar sägas att popmusik var 1900-talets dominerande kulturuttryck och popmusik är svart musik. Men i filmen har svarta haft en mer spöklik närvaro – Al Jolson var en vit skådespelare som låtsades vara svart. Stumfilmen ackompanjerades av ragtimemusik men Hollywood riktade sig inte till en svart publik. Svart filmkonst har existerat på undantag, säger Jafa.

Arthur Jafa. Foto: Pi Frisk

I ”Love is the message” finns ett klipp från Charles Burnetts ”Killer of sheep” från 1978.

– Ja, det har alltid gjorts svart film på samma konstnärliga nivå som svart musik, och särskilt just filmdebuter. Men sedan har ingenting hänt. Det är som om Toni Morrison inte hade fått möjlighet att skriva någon mer bok efter ”De blåaste ögonen”. Jämför med vita män som har haft en handfull försök på sig innan vi ens börjat kalla det för Woody Allen- eller Martin Scorsese-filmer. Det är samma sak med Ingmar Bergmans filmer, inte förrän omkring ”Det sjunde inseglet” börjar vi betrakta dem som bergmanesque, säger Jafa.

Ett annat exempel på undantagstillvaron för svarta filmskapare är Julie Dash. Under 2016, när Jafas andra konstkarriär tog fart, slumpade det sig att ”Daughters of the dust” firade 25-årsjubileum med en restaurerad och digitaliserad kopia. Jafa var själv involverad i färgkorrigeringen.

– Jag gick ganska hårt in i processen och var tvungen att börja om från början. Min estetik har utvecklats de senaste 25 åren när det kommer till hur man ljussätter svart hudfärg. ”Daughters of the dust” är en varm film, med rödaktiga nyanser, men i dag föredrar jag en kyligare färgsättning. Du vet, ”(What did I do to be so) Black and blue”. Ett mera emblematiskt uttryck som förhåller sig till svarthet på samma sätt som grekisk-romerska skulpturer förhåller sig till vithet.

Arthur Jafa. Foto: Pi Frisk

Eftersom Beyoncés ”Lemonade” innehåller uppmärksammade lån från ”Daughters of the dust”, blev intresset för nypremiären över förväntan. Visningsrättigheterna köptes av Netflix. Dashs långfilmskarriär, som bromsade in efter debuten, har sedan dess tagit ny fart med en aviserad biopic om aktivisten Angela Davis.

”Daughters of the dust” följer en familj i Georgia, som lever på en mytomspunnen plats där afrikanska slavar begick massjälvmord efter en revolt 1803. Hundra år senare balanserar ättlingarna mellan tradition och modernitet. De långa historiska linjerna återkommer i Jafas konstnärskap, som fokuserar på den afroamerikanska verkligheten och rasismen som förföljer den.

– Allt som är fantastiskt med svart kultur är oskiljaktigt från allt som är eländigt med den svarta erfarenheten. Svarthet representerar på samma gång livskraft och abjektion, säger Jafa.

Han pratar om äcklet som framkallas för den vita blicken och förnedringen som gestaltas i bilderna. På Moderna museet ställs rasistiska nidporträtt och tragedier sida vid sida med expressiva infall och en självutforskande blick, inklusive ”Monster” från 1989 där Jafa fotograferat sin egen spegelbild. Ikoniska porträtt på Muhammad Ali varvas med virala klipp på polisbrutalitet. Mycket är hämtat från 1900-talet men det saknas knappast störande bildmaterial i dag, poängterar han.

När intervjun lider mot sitt slut börjar Jafa skratta och plockar fram mobilen för att leta fram ett Instagramklipp på en Mary J Blige-imitatör.

– Jag fastnar inte bara för störande bilder utan också den svarta kulturens rikedom på uttryck. Det är väl den dubbelheten jag hoppas fånga, säger Jafa.

Läs mer om Moderna museet