Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Arundhati Roy: ”Vi behöver en mångfald av motstånd”

Ett av Bokmässans största namn är Arundhati Roy, som kommer med en ny roman 20 år efter succén ”De små tingens gud”. Författaren Tove Folkesson har träffat sin idol och inspiratör för Boklördags räkning. ”Hon är som en eld”, skriver hon.

Det är upplagt för besvikelse. Arundhati Roys första roman ”De små tingens gud” är den jag läst fler gånger än någon annan bok, kanske för att det bara funnits en roman av henne – till nu, 20 år senare. När jag läst ut bokklubbsboken från mammas hylla kunde jag inte sluta, jag började direkt från början igen när jag kommit till sista sidan och hoppade över det avförtrollande TACKTALET som leder ut i världen igen.

Där ville jag inte vara. Jag ville vara i det universum Roy med sitt språk dikterat, och har genom åren gång på gång dykt in i tvillingarna Rahel och Estas storögda, skarpsinta, och oemotståndliga (det är nog det adjektiv som flest gånger använts för att beskriva tvillingarna) (förutom om ni frågar Baby Kochamma, Rahel och Estas småsinta gammelfaster) universum – vandrat längs floden, i leran, fört med fingret över ett födelsemärke som liknar ett löv – ett lyckolöv, som får monsunen att komma i tid. Lyssnat till ljudet av En Nuggla i den tomma fabriken Paradise pickles och konserver. Jag kände igen mig, i Arundhatis språkuniversum, som när man hittar en tjuga i fickan på ett par gamla jeans. Men hade aldrig trott att det kunde vara litteratur, och på den tiden hade jag aldrig haft en tanke på att bli författare.

Men att vränga ut och in på språket, ta isär och använda det att leka med ord, upprepa en förolämpning tills den blir hysteriskt rolig, skifta auktoriteten på så vis. Det jag ägnat hela uppväxten åt. Att använda språket som ett skydd. En textremsa mellan mig och världen. Och när jag började skriva – en roman om flickor som uppfinner ett eget språk – satte jag en bild av Arundhati Roy på skrivbordet i datorn, så när jag drabbades av det-är-ingen-idé-tjafset och stängde ned dokumentet så satt hon där. Och tittade på mig. När refuseringarna från förlagen haglade, då satt hon där med sin uppfordrande blick.

Arundhati Roy blir fotograferad och intervjuaren Tove Folkesson hjälper till med ljuset.
Arundhati Roy blir fotograferad och intervjuaren Tove Folkesson hjälper till med ljuset. Foto: Tomas Ohlsson

Nu ska jag träffa henne, trapporna och septembersolen gör att jag är svettig när jag kliver in, med min silkespappersinsvepta present i handen. En penna, hoptråcklad av morgonpromenadens svanfjäder och ett mässingsstift att doppa bläck i. Och en röd ros. Besvikelsen infinner sig inte. Hon kommer in i rummet med ett märkligt lugn, blåser undan allt, nästan smyger efter sin förläggare. I rött. Givetvis har jag gjort Arundhati till en deity, en Gudinna, The Storyteller – men den som står framför mig är någon helt annan. En människa, så varm att jag kommer av mig. Hon är kortare än jag, strålande, silverlockig och med en blick, ja, som vatten, som eld.

– Hon är som en eld, säger jag till min fickvän i telefonen efteråt. En sådan som andra människor kan värma sig vid.

Och så gråter jag. Världen blev så stor plötsligt, så upprymd och lugn. Såsom när man sprättar upp sömmarna i en alldeles för trång klänning. Och septembersol. Och lindar som fäller sina första gula.

Men det är efteråt. Nu ska jag försöka ta er med in. Arundhati fnissar förtjust och sätter rosen i håret. Jag berättar inget om författarfotot på datorskärmen. Men jag måste fråga henne: Vad gav dig känslan av att det fanns mening i att skriva skönlitteratur?

– Att skriva en roman är att bygga upp ett universum och sedan bjuda in någon man älskar att vandra genom det. Det kanske förvånar folk, säger hon, men jag är inte den typen av författare som vill komma med ett budskap. Mina romaner är inte politiska manifest i förklädnad, där man tar några karaktärer och låter dem agera efter ens åsikter.

– Nej, det är ju en levande varelse.

– Precis.

Arundhati Roy: Därför kommer jag till Bokmässan i Göteborg

Hon lyser upp när vi pratar om bokens gestalter som om de var hennes bästa vänner, och våra gemensamma bekanta. Berättar med fasa om när Garson Hobart, statstjänstemannen i ”Den yttersta lyckans ministerium”, plötsligt började tala i förstaperson. ”Du kan inte göra såhär”, sa jag till honom, ”mitt i boken! Han är en av bokens alla människor genom vilken det går en smärtsam gräns”, förklarar hon. Och kallar Garson Hobart transperson – mellan Staten och Människan, inom sig bara en skamfilad Människa men hans språk och identitet är Statens. Huvudpersonen Anjum genomfars av gränsen mellan kvinna och man, Tilo är delad mellan två kaster. De faller alla utanför det finmaskiga och järnhårda rutnät som är det indiska samhället.

– Västerlänningar har bilden av Indien som anarkistiskt, ett härligt yoga- och Bollywoodland där allt är andligt, men den enda anarkin finns egentligen i trafiken, i övrigt är samhället benhårt styrt av kastsystemet. Och de som faller utanför blir sårbara, helt oskyddade. Det är dessa Anjum samlar på sin kyrkogård, på gravstenar som blir vandrarhem, begravningsbyrå och skola, för människor som faller; utanför, mot avgrunden, faller i varandras omsorg.

En nyckelscen är den när Anjum måste berätta för sin far, den fromme muslimen, att hon är en kvinna och inte man, och fadern för första gången inte har någon Urdisk poesi att citera för att belysa tillfället. Att Anjum är vad vi i väst skulle kalla transkvinna faller utanför hans rutnät och hela uppfattning om tillvaron.

Varför skrämmer det så, det ordlösa, bildlösa? frågar jag.

Hon är så märkligt lugn, med ett huvud fullt av hemliga skatter. Vi låter solen vila i håren, på bordsduken, dricker vatten ur vinglas, hon serverar mig.

– Det är genom dem som faller ur som vi får vetskap om rutnätet.

Författaren Arundhati Roy besöker Göteborg för att delta i Bokmässan och Scener & Samtal.
Författaren Arundhati Roy besöker Göteborg för att delta i Bokmässan och Scener & Samtal. Foto: Tomas Ohlsson

Hennes huvudpersoner har inte bara en gräns inom sig, förklarar hon, de är också envisa, som vatten. (Jag hade förväntat mig en annan bild, envis är en hård kvalitet, mer spjärnande som en get. Men hon menar vatten som rinner över en sten, fortsätter tills det slipat ned den.) I Kashmir upptäcker Tilo ett ord för det hon är, en sådan som lever i sin egen värld, enligt sina egna regler: Mout. Jag försöker förstå det ordet: bohem? Nej, nej. I väst skulle ni kalla dem för något elakt. The fool on the hill, hon nynnar på Beatleslåten, ”sees the sun going down, and the eyes in his head, see the world spinning around”.

I Kashmir är mout en välsignad person, berörd av Gud.

– De var de första som blev avrättade när Kashmir ockuperades.

Hon tittar på mig, glitter i ögonen – eldögon, vattenögon. ”Att respektera styrka, inte makt”, har hon skrivit i essäboken ”The cost of living”, ”Framför allt, att se. Försöka förstå. Att aldrig titta bort.” Och Anjum och de andra fallande på kyrkogården verkar liksom Arundhati själv kunna genomgå allt med öppna ögon utan att bli bittra eller bedövade; massakrer, terror, tortyr, brustna hjärtan och familjer som splittras i tusen bitar, av Staten, Staden, Samhället, Sången om det Sanna. Det järnhårda rutnätet.

Hur är det möjligt? frågar jag.

– Jag tror de har en särskild sorts sjuk humor, allihop. På sitt eget sätt. Och hon skrattar igen. Gapflabbar och viskar sedan att ”Rahel och Esta, tvillingarna från ”De små tingens gud”, också har varsin plats på Anjums kyrkogård.

Ja, de har ju också väldigt speciell humor, fnissar jag.

– Precis, och Tilo i nya boken är egentligen deras lillasyster, säger hon.

Är det sant?!

– Ja, om boken slutat annorlunda hade ni fått veta det.

Jag anade det, men … Jo, de bor där allihop. Baby Kochamma också? frågar jag. Tvillingarnas småsinta gammelfaster?

Jaa. Hon nickar allvarligt. Till och med Amrik Singh har en plats.

Va?

Det är klart, jag kan inte överge dem.

Amrik Singh är säkerhetspolisen i Kashmir, som beordrar mord till frukost, tortyr till lunch, lustfyllt klättrande mot högre och högre anseende genom sin grymhet, även mot huvudpersonen Tilo. Han är en produkt av systemet.

Vi nickar.

Hon säger att man aldrig får sluta cirkeln, bli ett vi och dem. Och jag tänker på demonstrationen på lördag, och på Theodor Kallifatides ord: ”ve oss om vi skapar ett samhälle där svenskheten för somliga är det enda som återstår”. Jag tänker på att vi måste prata om nazistdemonstrationen, men jag vill inte ut i den än, världen. Arundhati vänder sig tillbaka in i romanen, säger att vi behöver vara som Samrad – De tröstades helgon, De obestämbaras lindrare, en Hädare bland troende och Troende bland hädare. Du vet, hon citerar De små tingens gud: ”A fish of shame in an ocean of glory.”

Jag läste den meningen i dag, det är i stycket om Katakalidansaren, han som ser sina barn överge det hinduistiska universat, rycka på axlarna åt de uråldriga myter han bär i sin kropp – för en statlig tjänst och egen fackförening.

”Grymheterna staplas på varandra” – Recension av Arundhati Roys nya roman

I romanen från 1997 står den hinduistiska traditionen för det äkta och ursprungliga, det som håller på att gå förlorat i den globaliserade och av kapitalismen nedbrutna tillvaron, men i ”Den yttersta lyckans ministerium” har det hinduistiska blivit symboler för nationalism, utrotning, uppviglande till massakrer. Gayatrimantrat (spelas i detta nu i en yogaklass nära dig) och Om-tecknet (tryckt på närliggande yoga-flyer) används för att skrämma och särskilja. Anjum, som är muslim, uppmanas att lära sig Gayatrimantrat för att kunna framstå som hindu under en massaker.

Jag själv lärde mig Gayatrimantrat av en vän som är från Filippinerna, uppvuxen i Schweiz och boende på Bali hos en lärare som bott i Indien i trettio år för att studera Upanishaderna. De har sitt ursprung där men de tillhör inte bara Indien, säger min vän och sjunger Gayatrimantrat så mjukt.

– Nationalisterna talar om det ursprungliga Indien, skrockar Arundhati, men Indien fanns inte innan engelsmännen skapade det. Hon gapskrattar. Håret glittrar. Det är silver och inte korpsvart som på bilden på min dator. Men ögonen är samma, avgrundsdjupa, och därnere på botten glimmar något, det enkla hos någon som varit med om något oerhört. Hon hängs ut som förrädare varje gång hon skriver politiska essäer som kritiserar den hindunationalistiska regeringen, de som fick makten samma år som hon slog igenom, och lever under ständiga hot. Varje gång det händer lovar hon sig själv att aldrig mer utsätta sig, men så skriver hon igen.

Efter att ha skrivit om urbefolkningen som försöker skydda sina hem från de stora skogsbolagen kom ett skrynkligt meddelande, en liten papperslapp som färdats från hand till hand i veckor: ”När du skrev om oss gick en bris av lycka genom skogen.” Men inför släppet av den efterlängtade romanen har hon avstått all media och publika framträdanden, för hon ville inte att nyheten om romanen skulle handla om en sprängd författarscen. Ändå har den spridits, piratkopierats, sålt enorma mängder – till och med till henne själv. Hon visar en mobilbild av en gatuförsäljare som sträcker fram ”Den yttersta lyckans ministerium” genom bilfönstret.

Jag frågar om hennes egen relation till den hinduistiska traditionen, som hon växt upp med intill den kristna. I grund och botten finns alltid kastsystemet invävt i det hinduistiska, säger hon och skakar på huvudet.

Som en slags helig rasism?

– Ja, just så. Det är en sådan hjärtslitande tragedi, kastsystemet är inrymt i varje cell av den hinduistiska traditionen, och Indien blir en tragisk plats så länge det anses heligt.

Jag dricker upp det sista vattnet i glaset, ställer ned foten mot den tjocka vita bomullsduken med en ohörbar duns. Hon ska inleda den alternativa mässan Scener & Samtal, i samtal med mig och Alex Alvina Chamberland – som träffades genom kärleken till hennes författarskap. Hon har valt att delta i båda mässorna.

– Vi behöver en mångfald av motstånd, säger hon.

Arundhati Roy.
Arundhati Roy. Foto: Tomas Ohlsson

Hon ska läsa ur sin roman, samtidigt som tusentals samlar sig i en manifestation mot nazisterna. Ni vet de som snart ska få marschera, i raka led eller ej, på gatorna i Göteborg med målet att få till stånd den största nationalistiska samlingen ”sedan andra världskriget”. Och inne på mässan står en tidning som har kopplingar till en video, där uppmaningar till hot mot journalister förekommer, så kallade hembesök i syfte att skrämma till tystnad.

Jag frågar vad hon tänker om beslutet att låta Nya Tider delta i mässan. Hon börjar med att ta upp sin mobil, visa mig en bild, selfie, en kvinna med kortklippt hår, stort snett leende.

– Det här är min kära vän Gauri Lankesh, journalist, säger hon. Och visar det senaste sms:et: Jag har just läst ut din nya roman. Jag älskar, älskar, älskar den.

Sedan sänker hon blicken i glaset, också tomt. Tittar på mig.

– Hon är död nu. Hon blev dödad av de där människorna. Med samma vapen som användes för att döda tre andra författare. För två veckor sedan.

Arundhati packar ned mobilen igen. Hon har redan uttalat sig om sitt beslut att komma till Göteborg som planerat. Och tycker det känns som en bra strategi att delta i både Scener & Samtal och den stora bokmässan.

– Det är extremt viktigt att minnas att det finns olika taktiker, men ideologin är samma. Att vi inte låter dem splittra oss. Vi behöver omringa, vara på alla sidor, cirkla kring, aldrig låta dem dela oss i tu.

Och jag tänker på karaktärerna i hennes bok, fullkomligt genomkorsade av gränser, fallande i en oändlig rymd, tom på ord. Och där någonstans – sökande varandras händer. Skärvor av hjärtan som samlas i ett enda, lagat hjärta, och en sorts sjuk humor som gör tillvaron uthärdlig. Är det ens möjligt att skratta åt det, tänker jag som inte sett bråkdelen av allt det de tvingats bevittna: lynchningar på öppen gata.

Intervjun är slut och förläggaren kommer in, Arundhati visar upp fjäderpennan, av svan, gås, sjöfågel och en randig rackare jag inte kan identifiera – den namnlösa, för vilken det inte finns någon dikt.

– Titta! Den här ska jag skriva min nästa roman med! Och det hoppas förläggaren blir snart, med en förtrolig gliring.

Och Arundhati pekar på rosen, den ligger på bordet och slokar, precis som rosorna på omslaget till romanen.

– En fallande militant ros ska det vara, sa jag till formgivaren, precis som den här. Hon håller upp den mörkröda rosen som jag knipsade på väg till tåget, ett kronblad faller. Som från den förtrollade rosen i ”Skönheten och odjuret”, den som ska utvisa hur mycket tid som finns kvar; När rosens alla kronblad fallit är hoppet ute.

– Vi ses på lördag, säger hon och kramar om mig.

Här är hela programmet i DN:s bokmonter på Bokmässan 2017

När jag kommer ut på gatan viker sig knäna. Och jag vill lägga mig på marken, men hasar långsamt genom lindens gula löv, som doftar hemma. Men inget i mig vill egentligen framåt. Jag vill vara här, i virrvarret av lönn och lind och fred och hassel. Det luktar mörkt lovande gräs, det luktar främling, det luktar skogen, så som den luktar. Det luktar jord och torrspruckna elefanter. Det luktar hem. Hur det nu luktar. Och bland de blågrå duvorna ser jag en vit. Inte större, inte mindre – bara annorlunda i färgen, och jag vet inte om det betyder något men hon går ensam och skrotar i gruset medan de andra duvorna bråkar om en pommes frites.

Några ord från min vän, hon som lärt mig Gayatrimantrat dyker upp: ”Mitt mål är att ingen ska vara rädd för mig, och jag ska inte vara rädd för någon.” Nu har jag mött en sådan människa, och världen brinner, men lågan är mild och gör mig modig. Jag är allt, tänker jag. Och baksidestexten till ”Den yttersta lyckans ministerium” faller långsamt, en skärva dikt mot slät gravsten och en fläkt av gamla rosor:

Hur lagar man en trasig berättelse?

Genom att långsamt bli alla.

Nej.

Genom att långsamt bli allt.

Arundhati Roys nya roman, ”Den yttersta lyckans ministerium”, utkommer i dagarna på Brombergs förlag i översättning av Peter Samuelsson.

Författarmöte.

Arundhati Roy

Född 1961 i Indien och bosatt i Delhi.

Debuterade 1997 med romanen ”De små tingens gud” och fick som första indier Bookerpriset.

Efter debuten har hon arbetat med samhällsfrågor och mänskliga rättigheter. Hon har skrivit mängder av artiklar och böcker i ämnet och gjort sig känd som en skoningslös samhällsdebattör.

Romanen ”Den yttersta lyckans ministerium” är hennes återkomst till skönlitteraturen, tjugo år efter debuten.

Hon skänkte pengarna från Bookerpriset samt intäkterna från debutboken till välgörenhetsorganisationer.

Tove Folkesson

Född 1981 i Stockholm, och uppväxt i Kalmar.

Debuterade 2014 med den kritikerhyllade romanen ”Kalmars jägarinnor”, som 2015 följdes av ”Sund”.

”Kalmars jägarinnor” nominerades till Sveriges Radios romanpris, Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris.

I våras kom hennes senaste roman ”Ölandssången”.

Hon är också verksam som musiker och lärare i svenska.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.