Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 04:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/asa-beckman-hon-skrev-sa-att-andra-poeter-liknade-stelbenta-byrakrater/

Kultur

Åsa Beckman: Hon skrev så att andra poeter liknade stelbenta byråkrater

Illustration: Stina Wirsén

En av våra allra största poeter är borta. Hon hade en magisk språkkänsla, skriver DN:s Åsa Beckman. Det var som att hon skrev fram en övergång mellan liv och död, med rastplatser och väntrum. 

Den sista gången jag träffade Kristina Lugn var när hon skulle fotograferas i DN:s ­fotostudio. Hon hade blivit intervjuad av reportern Matilda Gustavsson och konstrade så mycket att hela projektet flera gånger varit nära att haverera. Nu gällde det bara att baxa henne genom fotograferingen – hon hade på förhand sagt att vi fick femton minuter, inte en sekund mer.

Jag satt i mörkret utanför ljuskäglan i vår studio och började fråga henne olika saker. Jag visste att om Kristina Lugn bara kom i gång och började prata så skulle hon bli mer generös med tiden.

För den här författaren fick nämligen alltid en sorts ljuvlig energi av att få säga drastiska och oväntade saker. Av att namnge, fånga, karaktärisera men också av att skapa berättelser och anekdoter. De var inte alltid sanna – en gång ställde hon in en diktuppläsning som jag var med om att arrangera med hänvisning till att hon hade slagit huvudet i frysboxen på Ica. Men sådant hade man gärna överseende med eftersom allt var så underbart formulerat.

Kultursverige minns Kristina Lugn: Hon var fullständigt unik

När Kristina Lugn i dag avlidit har vi förlorat en av våra allra största poeter, med en magisk språkkänsla som fick många av hennes poesi­kollegor att låta som stelbenta byråkrater. Hon fångade i dikter och dramer människor instängda i konventioner och drömmar, i ett Sverige av radhus, hyreslägenheter och köpcentrum. Hennes poesi gjorde vardagen både absurd och svindlande vacker.

Kristina Lugn föddes i uppländska Tierp, men växte upp i Skövde och Vallentuna. ­Hennes pappa var officer och hennes mamma lektor. I den ofta komiskt gripande dikt­samlingen ”Percy Wennerfors” beskriver hon en flickas känsla av att aldrig passa in i den familj hon fötts i.

Jag har alltid tänkt att denna starka dödsmedvetenhet som funnits genom hennes författarskap egentligen handlat om denna känsla av ensamhet, av att stå så långt utanför det normala att man närapå snarare tillhör de döda.

”Det mitt författarskap handlar om är min enorma rädsla för att förlora människor, även mig själv. Det är mitt enda tema.”

Själv började jag följa henne hängivet från början av 80-talet. Det var då hon fick sitt stora genombrott med ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” (1983) men också skålade i champagne med Jacob Dahlin i underhållningsprogrammet ”Jacobs stege”, rökte cigaretter med Jörn Donner och Bert Karlsson i tv-programmet ”Oförutsett” och med sin släpiga röst refererade ett anfall i en fotbollsmatch. I ett övrigt akademiskt och sakralt poetiskt decennium var hennes dikter alltid välkomnande.

Det mer mediala livet lämnade hon vid decennieskiftet. I ”Hundstunden” från 1989 blev hennes dikter öppet sorgsnare och mer ogarderat vackra. Därefter blev hon mest dramatiker. Med pjäser som ”Tant Blomma”, ”Idlaflickorna”, ”Nattorienterarna” och ”Vera” skapade hon en sorts lyriska pjäser. Trots att de spelades och hyllades lät det alltid på henne själv som att hon skrev dem i stället för det hon själv tycktes värdesätta högst: poesin.

2003 återvände Kristina Lugn så till poesin. Hon gjorde det med ”Hej då, ha det så bra!” som ännu tydligare än allt hon dittills skrivit kretsade runt livets avslutning. Fler och fler av för henne viktiga personer hade lämnat livet. Kvar var diktjaget som packar, diskuterar sin smärtlindring och planerar sin resklädsel till dödsriket (promenadskor med rågummisula).

 

Det var som att hon genom dikterna skrev fram en sorts övergång mellan liv och död, med rastplatser och väntrum. Kanske gjorde det inte tanken på döden mindre ofattbar eller skrämmande, men det gjorde den mer möjlig att vänja sig vid.

Den här sorgliga dagen ska alla vi som följt henne läsa den dikt i ”Hej då…” som består av alla gåvor man vill ge ett barn för att hon eller han ska vara rustad i livet:

Du ska få panoramafönster 

i barnbidrag.

Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet

och Mozart ska skriva musiken.

Du ska få ett hem

som älskar dig.

Du ska få sinne för humor.

Och Strindbergs samlade verk.

Och så kommer man fram till en av slutraderna som är den allra viktigaste: ”Min julklapp till dig är att om du faller/ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.”

Det är mycket fint. Kristina Lugn visste att detta nog var det avgörande för en människa men något som alla möjligen inte fick uppleva. Det är ett poetiskt testamente till oss som finns kvar.