Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-28 00:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/athena-farrokhzads-krigerska-ar-full-av-ansvarstyngt-allvar/

Scenrecensioner

Athena Farrokhzads ”Krigerska” är full av ansvarstyngt allvar

En dopfunt? Ett hav? ”Krigerska” på Backa teater. Foto: Ola Kjelbye

I ”Krigerska” på Backa teater möter poesin både musiken och det dokumentära berättandet. Isa Andersson ser en kollektiv scenföreställning som visar att det omöjliga trots allt är möjligt.

Athena är krigets gudinna, som föddes ur pappa Zeus huvud med ett stridsrop. Och nog delar Athena Farrokhzad vissa likheter med sin mytologiska namne. Med obevekligt pennspjut perforerar hon gång på gång världsordningens orättvisor, rasism och förtryck – och med sitt ömsom högstämda patos och sin ömsom humoristiska, samplande och kollaborativa diktning har hon stampat upp en egen jordmån i det svenska poesilandskapet. Här gror en tro på språkets makt som bara tillhör den som fått kämpa för att höras. En poesi på liv och död, om liv och död. 

2016 gjorde regissören Saga Gärde drabbande radiodramatik i P1 av Farrokhzads ”Brev till en krigerska” – en mammas monolog till sitt ofödda barn, som sprattlar obekymrat i magen, utan vetskap om den kamp, migration, flykt, hat och spottloskor som föregått hens existens. Går kampen i arv? Vad händer om den inte gör det? Dramat har nu omarbetats för scenen och Backa teaters unga publik, återigen med hjälp av ljuddesignern David Gülich. Scenen har delvis karaktären av en ljudstudio, där skådespelarna skapar intrikata ljudeffekter med hjälp av sugrör, vattenglas, läder, träskålar, skor.

I sällskap av musikerna Bo Stenholm och Kristina Issa skapas en stark, lyrisk konsertupplevelse, en kollektiv scenkomposition där det dokumentära och det poetiska möts och blöts. Ibland rent bokstavligt, genom ett stort akvarium centralt placerat i rummet. En dopfunt, en kvadrat med fostervatten, eller en bit av det hav som både delar och förenar oss? 

Farrokhzads text framförs i mikrofon, växelvis av ensemblen. Gärde adderar även ensemblens personliga berättelser från Kurdistan, Grekland, Iran, Syrien och Sverige. Framförallt är det den unga rapartisten Beri Gerwise vi får följa, som förlorat sin mamma alltför tidigt. Dokumentära foto- och filmprojektioner på väggen rör sig från den politiska kampen i de kurdiska bergen till kampen i förlossningsrummet. Barndomens barnkalas efterträds av nyårsfyrverkerierna innan hennes mamma dör. 

De personliga berättelserna övertrumfar poesin, som här skiftar mellan att förstärkas och försvagas av ljud- och bildeffekterna. Beri Gerwises osentimentala, lediga spelstil och gripande mammarap skapar fin kontrast till det lyriska ansvarstyngda allvaret på scenen. Kristina Issas magiska sirensång, som avslutas mäktigt bubblande under vattenytan borde egentligen trotsa fysikens lagar, men visar att det omöjliga är, just det – möjligt. Det sägs att det inte finns några vinnare i krig. I ”Krigerska” finns det flera.

Läs fler av DN:s scenrecensioner här