Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Att vara duktig är inte så lätt

Duktigt? Mmm... kanske.
Duktigt? Mmm... kanske. Foto: Carmo Correia Alamy

Åh, vad duktig du är!” håller jag på att säga. Femåringen skriver sin första bokstav, ett M, med en pinne i sanden. Och jag tycker verkligen att han är just det: duktig.

Vill du också ha svar på en språkfråga?

Ring: Språkrådet 08-4424210, vardagar 9–12.
Eller mejla: sprakfragor@sprakradet.se 

Samtidigt ringer en varningsklocka. Ordet duktig. Jag ska inte använda det! Familjeterapeuten och författaren Jesper Juul – något av en guru inom barnuppfostran – har tydligen rört om i min föräldrahjärna. Det gäller hur man ska berömma sitt barn för att inte förstöra dess självkänsla. Och uttrycket Vad duktig du är! inbegriper en bedömning av barnets karaktär; duktigheten blir något som det måste leva upp till, igen och igen.

Nu är det ju inte bara föräldrar som ska ge bra feedback. Lärare har i högsta grad den uppgiften. Lagom till skolstarten presenterar Alva Appelgren, forskare i neurovetenskap, en undersökning om hur olika typer av beröm påverkar elevers motivation.

Resultaten verkar gå hand i hand med Jesper Juuls iakttagelser. Ett läraromdöme som ”du är smart” riktar in sig på personliga egenskaper, och visar sig göra eleven osäker och stressad. Återkoppling som knyter an till utveckling framåt, som ”du valde rätt”, gör däremot eleven stärkt och motiverad.

Hur man väljer att bedöma och karaktärisera andra kan förstås överföras till mänskligheten i stort.

Att skriva om olika funktionsnedsättningar är till exempel fullt av språkliga fallgropar, precis som duktighetsfällan.

En person som har fått diagnosen autism vill inte betecknas som autistisk, till exempel. Ett uttryck som han är autistisk betecknar något statiskt, och autismen är ju inte en del av personens karaktär: han har autism, men är inte autistisk. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är oändligt viktig.

Nu står jag alltså här, med all denna kunskap, och vill förstås ge min son all självkänsla i världen. Både jag och han gläder oss åt mötet med bokstäverna. Men någonstans börjar min egen självkänsla gunga … Vad får jag egentligen säga?

Jag förblir tyst.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.