Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 05:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/augustin-erba-det-finns-en-plats-som-bara-bokalskarna-far-se/

Kultur

Augustin Erba: Det finns en plats som bara bokälskarna får se

Optimism en trappa ner. Foto: Augustin Erba

Bokhandelsdöd? Inte helt och hållet. I Edinburgh möter Augustin Erba en ung man med tusenårig röst och en förkärlek för trasiga skrivmaskiner.

Jag och mitt resesällskap promenerar genom centrala Edinburgh när vi får syn på ett av de finaste inslagen som finns i en stadsmiljö. Vid Haddington Place, vid en av de långa, långa gator som bryter isär den skotska staden ligger en bokhandel. 

Vi blir hejdade i dörren av en ung, lång kille med håret på ända och ett ansikte vars bredd endast matchas av storleken på hans leende. 

– Tyvärr, säger mannen, så har vi inte öppnat ännu. 

Han har en magnifik basröst, det är som att lyssna på den djupaste stämman på en orgel. Och den går helt på tvärs med hans utseende. Som om han egentligen vore tusentals år gammal och gömmer sig i mänsklighetens åsyn i en trivial gestalt. 

– Men det är mitt på dagen, säger jag, innan jag förstår att det inte handlar om öppettider, utan om att affären, hela verksamheten, inte är invigd ännu. 

En människa som vågar öppna en bokhandel, mitt i Edinburgh. Jag visste genast att vad som än dolde sig i denna nya butik så var det i alla fall en god portion optimism eller samma instinkt som i generationer manat oss att nedteckna vad vi lärt oss för att det inte ska gå förlorat.  

Bokhandlar och bibliotek är alltid värda ett besök, plötsligt får man syn på en bok som man inte visste att man ville läsa, eller så hittar man ett anteckningsblock med den perfekta ytan eller det inspirerande omslaget. 

Vi pratar lite till med den långe killen och så förstår han att vi inte är vanliga turister, utan bokälskare. Och då släpper han in oss.

Jag har sett rika människor vifta med platinakort och hamna i en gräddfil på flygplatsen och jag har sett vackra människor glida förbi mig i kön till nattklubben, men jag har aldrig varit med om att någon har gett företräde till bokälskare.

Nu ska vi äntligen få se denna nya bokhandel. Och jag, som bekymrar mig över att böcker tar en allt mindre fysisk plats i vårt samhälle, undrar vad det är för något han tror sig ha upptäckt som ska göra att hans start-up (kan man ens säga så om en bokhandel?) ska kunna försörja honom. 

Att nästan alla har tillgång till att läsa och lyssna digitalt i telefon är kanske vår civilisations största framgång, möjligtvis med undantag för penicillinet, men jag tycker ändå att det är något sorgligt när boktravar inte längre syns i våra städer. 

Bibliotek och bokhandlar är som kyrkor, synagogor eller moskéer - visst kan man prata med en högre makt hemma på sin kammare, men det är något annat när man besöker ett ställe där man kan göra det tillsammans med likasinnade.

Det märks att butiken inte är riktigt färdig, för det är lite rörigt och lite trångt. Lokalen är inte stor. Bruna bokhyllor, en vägg i tydligt orange, men framför allt något som känns fullständigt verklighetsfrämmande. Men innan jag vågar fråga om det så pratar jag lite mer med ägaren till butiken. Han heter Tom, han har sålt böcker längre ner på gatan, och, om jag begrep hans skotska rätt, så har han sålt dem från någon slags bokstånd ute i det fria, och så har han sparat och sparat för att kunna satsa på en riktig butik. 

Och då vågar jag fråga om det som har upptagit min blick ända sedan jag klev in i detta lilla paradis - skrivmaskinerna. För det finns skrivmaskiner överallt: breda och smala, tjocka och höga, röda och gröna - mekaniska och elektriska. 

Det är ju en sak att en bokaffär har någon skrivmaskin eller två för att skapa stämning, men det här är betydligt fler. 

– Jag är Edinburghs enda skrivmaskinsreparatör, berättar Tom och det låter också helt obegripligt. 

En ung man i sina bästa år som ägnar sig åt att återuppliva död teknologi. 

Jag säger något om att det är svårt att få tag på färgband, inte för att jag skriver på maskin längre, utan mest för att föra samtalet vidare. 

– Det är sällan själva banden som är problemen, utan snarare spolarna, säger han.

Vi tittar på de gamla maskinerna. 

– Det är ändå bra med skrivmaskiner så här i GDPR-tider, säger jag och åt det skrattar han så högt att skrivmaskinerna i hyllorna skallrar. 

Vi säger att vi är från Sverige och då berättar han om ett äventyr han haft i Södertälje och när han förstår att vi vet var det ligger så bedyrar han att vi i evig tid kommer att vara välkomna i hans butik. Och själv lovar jag att aldrig låta reparera mina skrivmaskiner någon annanstans än hos just honom. 

– Jag kommer hit med min röda reseremington, säger jag när vi skiljs åt.

Den står hemma i min bokhylla, ett minne av en förfluten tid, en tid då varje tecken måste tänkas igenom innan tangenten trycks ned, därför att det inte går att enkelt sudda ut från existensen. 

Det har gått mer än ett år sedan jag var i Edinburgh, och det är med oro jag söker på nätet efter hur det har gått för Tom, skrivmaskinsreparatören och bokhandlaren. Är facebook-sidan avsomnad, är böckerna och maskinerna spridda för vinden?

Jag hittar evenemang på nätet - författarträffar, poesiuppläsningar. Och de är på rätt adress. Det fanns tydligen en framtid i det förflutna.