Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 23:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/augustin-jag-tanker-inte-alska-nagon-dum-hund/

Kultur

Augustin: Jag tänker inte älska någon dum hund

En dum hund Foto: Augustin Erba

Vi har hund ibland – inte så ofta så att min allergi blir besvärlig, men tillräckligt ofta för att min relation till fyrbeningen blivit grundmurad.

Jag har påpekat för min övriga familj att hunden uppvisar ett föredömligt beteende när jag kommer innanför dörren. Den utstrålar entusiasm, den dansar runt mig. Om hunden kunde tala skulle den säga: ”Låt oss fira och glädjas i detta ögonblick ety hemmets hjälte och husets stöttepelare är äntligen hemma.”

Ingen i familjen har låtit sig inspireras av hundens beteende. 

Husse och matte har tagit tåget till norra Frankrike på välförtjänt ostron- och vinsemester. Såvitt jag kan tolka djuret så valde det att efter två dagar hantera oron för det försvunna paret genom att osentimentalt betrakta dem som avlidna. Jag har levt i uppfattningen att hunden nu betraktar mig och min fru som dess nya ägare. 

Härom lördagen gick frun iväg för att hämta bilen och jag skulle ta ett kort varv med hunden för att den skulle få kissa. Så fort min fru började gå åt andra hållet drog hunden intensivt i kopplet för att få följa med. Kissa var inte att tänka på. Den gnällde och ylade övergivet och jag fick ägna mig åt att hålla emot. 

Och när jag slutligen gick mot bilen var hunden – vågar jag påstå – sinnesjuk av glädje. 

Det är ändå fint med hund, tänkte jag.  

Väl framme med bilen i ett parkeringshus skulle vi återigen dela upp oss. Den här gången var det min fru som skulle ta hunden på promenad och jag skulle till elektronikbutiken för att hämta en pryl som reparerats. 

Jag ska inte säga att jag såg fram emot slitandet i kopplet, ylandet och den oändliga sorgen som skulle utspela sig när jag och hunden skulle skiljas åt, men vi skulle nog kunna hantera smärtan ihop.  

Min fru tog kopplet och jag tittade på hunden. Den tittade inte tillbaka. Den skuttade lyckligt efter min fru. Efter en halv minut ropade jag åt hunden:

 – Bara så du vet så älskar jag dig inte det minsta.

Den vände sig inte om.

När vi var åter i hemmets lugna vrå sa min fru att det antagligen berodde på att hunden var väldigt, väldigt kissnödig och att det var därför den varit så obekymrad av att lämna mig. 

– Pah, utbrast jag men tänkte för mig själv att min fru kanske inte dansar av glädje varje gång jag träder innanför ytterdörren, men hon vet i alla fall när hon ska ljuga för att skydda mina känslor. 

Läs fler kåserier av Augustin, till exempel det om varför ett pingisbord får dig att gilla din bank eller hur han inte visar sig modig inför en sjuksköterska .