Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/augustin-nej-det-var-inte-en-uraldrig-vikingaskatt-som-barnen-hittade/

Kultur

Augustin: Nej, det var inte en uråldrig vikingaskatt som barnen hittade

Foto: Kristina Gustafsson

Kåseri. Att lura sina barn kan få oanade konsekvenser.

Rätta artikel

Jag ogillar att lura mina barn. Det kan komma sig av att jag ständigt blev lurad av mina föräldrar när jag själv var liten. Jag minns ett gräl med en sjuårig granne som inte trodde på tomten och krävde mig på bevis. Självsäkert svarade jag:

– Du har väl sett honom på tv.

Han påtalade att tomten var tecknad och jag rusade hem till mamma för att höra om det verkligen fanns en tomte.

– Om man inte tror på tomten får man inga julklappar, sa mamma och det cementerade min tomtetro i åtskilliga år framöver.

Man måste kunna lita på vuxna, tycker jag. Därför har mina barn inte behövt tro på varken tomten eller tandfén. Jag har pratat om dem, men alltid på ett sådant sätt så att det tydligt har framgått att det är en lek.

Min fru har inga sådana begränsningar, så efter att hon och hennes kusin hade ritat instruktioner på ett papper, smutsat ned det med kaffe, bränt papprets kanter och skrynklat ihop det, hade hon inga betänkligheter mot att förkunna för barnen och kusinbarnen att hon hade hittat en urgammal skattkarta.

Eftersom barnen är vana vid att vuxna talar sanning trodde de på detta. De märkvärdiga instruktionerna följdes, och se och häpna, i en skreva, under ett buskage, förvånansvärt nära huset, hittades en tvättäkta liten kista fullproppad med halsband, ringar, hårspännen och annat.

Bytet delades upp mellan barnen och de talade länge om detta.

Min hustru valde att inte berätta för barnen att allt de hade hittat var inköpt på den lokala loppisen dagen före. Barnen var heller inte så gamla att de funderade över plastdetaljerna i de smycken som påstods komma från vikingatiden. 

Man kan väl säga att min fru hade situationen under kontroll fram till att en förälder besökte barnens skola vid ett sådant där tillfälle när vi vuxna ska berätta vad vi jobbar med och hur vi gör det.

Föräldern i fråga arbetade på ett museum. Jag har bara barnets version av vad som utspelade sig. Ämnet fornfynd kom upp med museiföräldern, varpå mitt barn räckte upp handen och frågade vad man ska göra om man hittar en skatt på tomten.

– Ja, då måste man lämna in den till ett museum, sa föräldern.

– Vi hittade en jättegammal skatt på vår tomt, sa barnet. Det var halsband och ringar och hårspännen. Mamma sa att vi kunde behålla den.