Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 04:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/baba-zulas-psykrock-fungerar-som-en-turkisk-motstandsficka/

Konsertrecensioner

Baba Zulas psykrock fungerar som en turkisk motståndsficka

Ledaren och medgrundaren Murat Ertel har en lång rödsvart rock och lila haremsbyxor. De svarta solglasögonen åker inte av förrän till extranumren.
Ledaren och medgrundaren Murat Ertel har en lång rödsvart rock och lila haremsbyxor. De svarta solglasögonen åker inte av förrän till extranumren. Foto: Kristin Blid

Baba Zulas senaste skiva ”Derin derin” är lite blek men live växer musiken till ett slags intensiv, pårökt transmusik, skriver DN:s Magnus Säll.

Baam! De dyker upp utan förvarning. Plötsligt står de fyra medlemmarna i Baba Zula på golvet ute i publiken och spelar ett unisont riff och smäller till trummorna. Några i publiken hoppar förvånat till.  Musikerna går några steg framåt och gör samma sak igen. Baam! Och igen. Baam!

Som för att markera sin närvaro innan de går upp på scenen. Och visa att det här kommer inte att bli någon vanlig dussinkonsert.

De fyra medlemmarna i det turkiska bandet Baba Zula ser ut ungefär som ett gäng skäggiga hippies som just rest tidsmaskin från 1971. Ledaren och medgrundaren Murat Ertel har en lång rödsvart rock, lila haremsbyxor och en märklig, färgglad mössa med en liten tofs. De svarta solglasögonen åker inte av förrän till extranumren.

Gruppen bildades i Istanbul 1996, men deras musik är ordentligt förankrad i 1960- och 70-talen. Då växte en egensinnig form av psykedelisk rockmusik fram i Turkiet. Ett fascinerande sound som de senaste decennierna även uppmärksammats internationellt. En rad nya artister har dessutom kommit fram på hemmaplan som förnyat genren. 

Den turkiska psykrocken verkar också passa bra för politiskt engagemang. I samma takt som president Erdogan vrider åt tumskruvarna så växer genren. Även Baba Zula är en slags motståndsficka och en av deras skivor heter ”Do not obey”.

Kvartetten har inga problem att få låtarna att växa i fem eller tio minuter. Deras senaste skiva ”Derin derin” är lite blek men live växer musiken till ett slags intensiv, pårökt transmusik. I stället för gitarrer har de elektriska versioner av den stålsträngade lutan saz och den arabiska lutan oud, och de kompas av elektroniska rytmer, smattrande träskedar (!) och den mäktigt mullrande trumman davul. 

Trots alla lån från anatolisk folkmusik så spelar de lika ilsket volymstark musik som valfritt death metal-band. Murat Ertel spelar samma fraser på sin saz om och om igen. Han är ingen märkvärdig sångare och bandet är bäst när de bara låter de instrumentala partierna välla ut över publiken i våg efter våg. På slutet står han på en av högtalarna och skickar iväg ettriga solon. Det är som om en elektrisk ål slingrar sig genom det vilt dansande rummet.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s konsertrecensioner