Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-28 00:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/babak-behdjou-vi-har-inte-rad-att-forlora-fler-barn/

Kulturdebatt

Babak Behdjou: Vi har inte råd att förlora fler barn

Husby torg Foto: Magnus Hallgren

Den 1 januari blev barnkonventionen svensk lag men det krävs också en progressiv politik för att skydda samhällets mest utsatta. Barnrättsjuristen Babak Behdjou skriver om att växa upp med döden runt hörnet, i ett utdrag ur antologin ”Vi måste börja med barnen”.

”Horungar, fucking jävla horungar... knulla dom. Vad vet dom om mig? Va? Vad vet dom? Har dödat mig själv sen jag var fem. Orkar inte mer. På Gud, Babak orkar inte mer...”

Det var senaste gången jag och min barndomsvän Naim pratade. Vi var 16 år och socialtjänsten hade precis ringt ner hans mamma. 16 år och hela våra liv framför oss. Det var i alla fall det vi fått höra. Vi kom båda från hem med slitna, ensamstående mammor. Hans mamma nattarbetade i hemtjänsten trots de olika smärtsjukdomar hon drogs med. Utöver Naim fanns en äldre syster och två yngre bröder. För att avlasta mamman tog Naim hand om tvätt, matlagning och städning. Min mamma, känd iransk poet och regimkritiker som tagit sig till Sverige 1975 på grund av en ökad hotbild mot oppositionella i hemlandet. I Sverige träffade hon min pappa, fick min storebror 1976 för att 1978 återvända till Iran och delta i maktskiftet. En misslyckad revolution och en diktator Ayatollah Khomeini senare var hon tillbaka i Sverige där hon 1979 födde mig. Detta skifte skulle för alltid prägla våra liv.

Min uppväxt blev inte som andras, för trots fina stunder, var vi annorlunda. Mordhot från iranska regimen, besked om fängslade och mördade vänner, hjärtskärande nattliga skrik, möten med Säpo, traumatiserade flyktingars ständiga närvaro i hemmet, märkliga män i stora skägg och svarta kappor dunkandes på ytterdörren, buggade telefoner, en mamma som alltför ofta grät och slungades mellan hopp och förtvivlan, en storebror som lätt hamnade i problem, BUP-samtal och kaotiska politiska möten dagligen kunde inte göra oss annat än annorlunda. Annorlunda men ändå inte. För utåt var det inte många som visste, mina klasskamrater hade ingen aning.

Jag gick i skolan, gjorde mina läxor och gick på basketträningar precis som alla andra barn, men kom hem till en plats där människor närsomhelst skulle återvända. För inte skulle vi stanna i Sverige. Vi skulle tillbaka. Till vackra mazandaranska stränder. Sandwich och te i välbärgade släktingars strandvillor. Kabab kobideh och saffransris med mast o khiar på en hemtrevlig restaurang i Teheran. Lyssnandes till Ebi, Ramesh och Dariushs musik samtidigt som skratt, familj och vänner avlöste varandra. Det var det vi skulle göra. Inte gå i det piskande regnet en grå höstdag med tunga konsumkassar i mammas händer, pendla mellan arbete och arbetslöshet, lyssna till illvilliga grannars kommentarer som tyckte vi väsnades om nätterna, ett samhälle som inte förstod och fortfarande inte förstår vem min mamma är. Nej. Men vi hamnade här. Eller rättare sagt fastnade.

Förändringen kom aldrig. Det enda som kom var fler och fler dödshot och mer ångest fyllde en redan ängslig och orolig liten unges kropp. Min kropp. I allt detta lyste min pappa med sin frånvaro, en frånvaro som inga förklaringar i världen kunde läka. Den enda som alltid fanns vid min sida var Naim. Stabil, trots sitt eget kaos. Minsta lilla och han kom. Glömmer aldrig sommaren 93 och en av de varma kvällarna. Naim plingade på dörren med ett brett leende: ”Kan du komma ut? Bra, för vi ska till Nälstabadet.” Några garv senare och jag förstod att Naim och vår vän Fille hade stulit den bittra suedi-grannens moppe och cykel. Naim blandade aldrig in mig i sånt. Han visste att jag var en ängslig själ som satsade på skolan. Då var vi igång. Jag bakom Naim på vespan och Fille långt efter, cyklandes och svettandes, med allvar i blicken som om han tävlade i Tour de France. Med armarna runt min broder Naim, med en påse badkläder i ena handen och ett paket cigg i andra svischade vi förbi våra uppväxtområden Kista, Husby och Akalla och över Järvafältet till Tensta, Spånga och till sist Nälstabadet där tvillingarna Ali och Hussein väntade. 

Efter att ha duckat väktarna och hoppat över stängslet var vi inne. Alla garvade utom jag som inte kunde slappna av. ”Grabbar vi taggar nu, är hungrig”, men ingen respons. De var vana och visste hur jag blev i såna lägen. Plötsligt hörde vi en bil rulla upp och 16 hundradelar senare var jag uppe ur poolen, över stängslet, i blöta shorts, utan t-shirt och skor. Dagen efter ringde Naim: ”Vart tog du vägen?” Visade sig att det inte varit väktarna, utan Filles storebror Daniel som kört upp med mat och kattiga habesh-guzzar från Hagalund.

Av oro för mordhoten som eskalerat de senaste åren hade jag gömt knivar och ett basebollslagträ i mitt sovrum. Redo om någon skulle komma. Trots att Säpo på ett kliniskt sätt förklarat att vi barn vid minsta lilla ljud från mammas rum inte skulle försöka rädda henne, utan i stället trycka på ett av larmen vi fått och invänta polisen. En natt när Naim sov över vaknade vi till av en rejäl duns. Det lät som ett skott och sedan en kropp som föll i golvet. Klarvakna i bara kalsonger hoppade vi upp med ett oerhört adrenalinrus. Jag med ett slagträ och Naim med en kniv sprang rakt in i mammas rum. En skräckslagen mamma satte sig upp yrvaken: ”Vad fan gör ni?” Många utskällningar senare förstod vi att det inte varit en kropp utan ett strykjärn och en strykbräda som fallit. 

Så här såg våra liv ut i många år, för det hände en massa hemska saker i och utanför Iran. Regimens agenter mördade dissidenter, flera bosatta i Europa. En av dem, den öppet homosexuelle programledaren Fereydoun Farrokhzad hade kallblodigt knivhuggits till döds i sitt hem i Bonn 1992 bara veckor efter att ha bott hos oss. Fereydoun hade sagt till oss att vara försiktiga. Trots det hade han enligt rykten släppt in mördaren vilket måste betytt att det varit någon han kände. Efter hans död tänkte jag att vi stod näst på tur. Mamma var en känd kvinnlig författare med stor mun, som många iranska män brukade säga.

En lördagseftermiddag fick jag ett samtal: ”Salam Babak, är mamma hemma?” Jag hann inte svara nej förrän rösten sa: ”Du, hälsa mamma att jag ska skära upp hennes fitta, hör du det, jag ska skära upp den!” Jag stod där med luren i ena handen och sladden i den andra. Blöt längs ryggen och benen. Vet inte om det var svett eller om jag urinerat ner byxorna. Satte mig på en stol i köket, öppnade fönstret. Kände att jag höll på att ramla av stolen så jag gick och la mig i rummet och vaknade inte förrän mamma kom hem. Jag berättade aldrig för mamma om samtalet. Ville inte belasta henne då hon redan var helt slut av allt skit hon fått utså. Tror inte jag berättade för Naim heller. Kunde inte få ur mig det. Bara tanken på samtalet fick mig att börja skaka. Betedde mig i stället, som mamma sa, jättekonstigt under flera veckor. Ryckte till vid minsta ljud. Paranoid och ville inte ha folk bakom mig. Sa till mamma att inte lita på någon: ”För alla vet att Fereydoun dödades av en nära vän. Vi måste vara försiktiga. De vet allt om oss.” Och jag hade rätt. Till min morfar i Iran hade de läst upp namnen på de personer jag och min storebror umgicks med, vilka som rörde sig hos oss och namnet på vår skola. ”Babak e aziz, jag är inte rädd, inte det minsta”, sa mamma men sov ändå i mitt rum när telefonen ringt mer än vanligt.

Under början av gymnasiet, när min situation höll på att lugna sig, hade Naim fullt upp med att bygga upp ett cv, som han skämtsamt brukade säga. Han hade svårt i skolan och hans bristande impulskontroll ledde honom in i destruktivitet. Det började med oskyldiga fyllor. Sedan rohypnol och kokain. Nu hade han hamnat där. I personrån, lägenhetsinbrott och häng med konstiga människor. Människor vars ögon var röda, med pupiller stora som klot. Människor som hade muskulösa överkroppar och smala ben. Och där stod vi, med varsin cigg tittandes på varandra. Han, arg på socialtjänsten och jag sorgsen över att saker inte skulle bli som de en gång varit. 

Babak Behdjou. Foto: Christian Gustavsson

Efter det gled vi snabbt isär. Förstod det som att han inte orkade ha kontakt med det fungerande i sitt liv nu när det längre inte bestod av barndomens naiva skratt och drömmar. Under de följande åren fick jag veta att han försökt ordna upp sin situation men att det varit för svårt. Det senaste jag hörde var att han suttit för bedrägeri och väpnat rån. Vet inte om det stämmer. Vet bara att våra liv tog olika vägar. Att han en gång varit en omtänksam pojke som ville bli älskad och sedd. En pojke som inte kunde förstå varför vissa fick åka på fina semestrar medan hans familj inte fick det att räcka till. Vår historia är inte unik. En kan fundera över vad vi hade behövt för att fångas upp av samhället. Det finns inga enkla svar men givet är att om finns viljan så går det att ge unga likvärdiga förutsättningar till ett gott liv. 

Ett steg i rätt riktning är att barnkonventionen nu äntligen blivit lag. Konventionen har sedan den ratificerades av Sverige 1990 varit mycket viktig, men det har visat sig otillräckligt då den inte gällt som lag. Genom lagen menar bedömare att dess ställning stärks och att det blir tydligare att barn är individer med egna rättigheter. Den medför att ett större ansvar läggs på beslutsfattare att tillämpa rättigheterna så att de får bättre effekt i barnärenden. Tanken är nu att den ska vara det yttersta skyddsnätet, när övriga lagar inte räcker till. 

Utöver den nya lagen behövs en progressiv barn- och familjepolitik som förmår att minska den ekonomiska utsattheten bland mindre bemedlade barnfamiljer. Med växande klassklyftor och oförmågan att bekämpa rasism och diskriminering kommer det vara svårt att motivera unga att fokusera på studier och arbete. Är vi inte uppmärksamma riskerar vi att förlora många fler barn från det lägre socioekonomiska skiktet i allmänhet och unga med migrantbakgrund i synnerhet, till ett liv i utanförskap.

Texten är ett utdrag ur den kommande antologin ”Vi måste börja med barnen” (red. Ylva Mårtens, Ordfront förlag).

”Vi måste börja med barnen” (Ordfront förlag).