Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/babymetal-ar-en-skrattspegel-i-ansiktet-pa-metalvarlden/

Konsertrecensioner

Babymetal är en skrattspegel i ansiktet på metalvärlden

Bilden är från en Babymetal-konsert i Detroit, USA, hösten 2019.
Bilden är från en Babymetal-konsert i Detroit, USA, hösten 2019. Foto: Brandon Nagy/Shutterstock

Japanska Babymetal är en komplett nihilistisk marknadsanpassning av hårdrock. En Lolita-variant av Slipknot, skriver DN:s Noa Söderberg som sett bandet på Fryshuset.

Vad vore den absoluta motsatsen till ett subkulturellt ”äkta” metalband? Kanske något i den här stilen: En grupp som skapats av ett japanskt nöjesimperium, kombinerar sockersöt j-pop med modern metal, frontas av två nyss myndiga dansöser med rosetter i håret och kallar sig Babymetal. Det må låta som en dagdröm från en svettig 4chan-källare, men ett sådant band finns på riktigt. De börjar faktiskt bli veteraner. 

När Babymetal bildades år 2010 var frontpersonerna, ”Moametal” och ”Su-metal”, elva och tretton år gamla. Bakom spakarna stod den erfarna musikproducenten Key Kobayashi. Med hittar som ”Gimme chocolate!!” och videor där flickebarnen dansar synkroniserat i randiga knästrumpor skapade de genren ”kawaii metal” (ungefär ”gullig metal”). Sex år efter att de bildats uppträdde bandet för 55 000 personer i megaarenan Tokyo Dome, två kvällar i rad.

Kort sagt: Babymetal är en komplett nihilistisk marknadsanpassning av hårdrock. En lolita-variant av Slipknot.

Det är också ganska kul musik. Efter en videoprojicerad rymdskeppslandning i Fryshuset kliver de tre frontpersonerna – Moametal, Su-metal och en ackompanjerande dansare – upp på scen och sparkar igång ”Da da dance”. Avgrundsdjupa growls och blixtrande gitarrsolon går hand i hand med hoppiga tuggummirefränger som om det vore det mest naturliga i världen.

Med några undantag – mellanspelet där de anonyma instrumentalisterna får skina, de oväntat oprocessade sångrösterna – är det som att titta på en spellista. Den millimeterplanerade koreografin och omänskligt tajta musiken är såklart själva poängen med Babymetal, men en sådan föreställning behöver en maffig arena för att bli levande. Tyvärr står vi i en avlång gympasal. För att väga upp visas videoprojektioner av den gigantiska spelningen i Tokyo. Illusionen funkar sådär.

Trots det är Babymetal ett underhållande spektakel och en skrattspegel i ansiktet på metalvärlden. Genrens lärjungar (liksom de flesta subkulturella anhängare) gör ofta anspråk på att stå för högre värden än simpel vaudeville. Babymetal stirrar dem i vitögat och ställer en kaxig fråga: Hur olika är vi egentligen er?

Läs fler texter av Noa Söderberg och fler av DN:s konsertrecensioner