De kände inte varandra sedan tidigare. Britta Persson, prisad artist med fyra indiepopalbum bakom sig och dessutom medlem i bröderna Lindgren, hörde av sig till Lisen och Emma Adbåge för tre år sedan. De, två av landets bästa barnboksförfattare och illustratörer, hade då släppt sin bok ”Halsen rapar hjärtat slår - rim för 0–100 år” som belönades med Lennart Hellsing-priset. Snart inledde de ett gemensamt skivprojekt. Resultatet, skivan  ”Folk - dikt och toner om personer” är baserad på texterna och illustrationerna i systrarna Adbåges nya bok, som släpps 17 augusti. Persson har tonsatt tolv av bokens dikter.  

– Det kändes som världens bästa projekt. Både jag och min dotter, som är fyra, älskar Emmas och Lisens texter och bilder. De har verkligen ett eget uttryck och är inte minst väldigt musikaliska, lätta att tänka sig som texter för en skiva, understryker Persson.

Arbetet har skötts på distans. Britta Persson bor i Stockholm, Lisen Adbåge utanför Mjölby och systern Emma i Oskarshamnstrakten.

– Vi satte vissa ramar för skivan. Till exempel att den skulle rikta sig till både barn och vuxna, men det mesta av arbetet gjorde vi genom att skicka skisser till varandra, säger Persson som berömmer tvillingsystrarnas osentimentala inställning och improvisationsförmåga.

Hur skulle ni beskriva vad boken och skivan handlar om – ett brett hur-är-det-att-vara-människa-tema?

– Ja, boken zoomar ju in på olika människor, porträtt av några få olika personer i den stora gemensamma folkmassan, och den är mer allvarlig än vår förra bok, sammanfattar Lisen.

Albumet rymmer utöver människoporträtt och minnen också flera berättelser om nära känslor, som i låten ”Tyst person” och ”Det finaste”. Allvar, humor och knasigheter skildrade ur både barnjagets, tonårsjagets och vuxenjagets perspektiv.

– På det sättet är skivan verkligen existentiell. Jag tror att jag fastnade för er estetik för att den är så rakt på sak och utan så mycket krusiduller, säger trions sångare. En direkthet i dikterna – ”vad händer när man dör? kan man bli busschaufför?”. Det tilltalar mig mycket. Det har också varit en kick och befriande att inte tänka att man ska göra en popskiva för vuxna som kan spelas på radio.

Ändå är ju albumet ett slags indieskiva, fast för många generationer.

 – Jo, jag har ju inte bytt stil, men det är ingen som undrat om det finns en hitsingel på skivan, säger hon och ler. 

– Det har varit skönt att skriva musiken till den, ett avslappande tillstånd, konstaterar Britta Persson.

”Käraste dagbok nu har jag lov / fram till tio låg jag och sov / julröda siffror i min kalender / hemkokad kola i mina tänder / knäcken puttrar / brorsan muttrar / är den inte färdig än? / ljusen glimmar / mormor rimmar / hon ska ge en klapp till en Sven”, sjunger Britta Persson i låten ”Dagbok i december” till producenten Petter Winnbergs klirrande klockspel och körer. Inspelningen gjordes i multimusikerns (Amason, Maja Francis, Amanda Bergman) studio Näckenbäck i sydöstra Dalarna.

– Jag hade ingen aning om hur många instrument P spelar, plötsligt kunde han fråga ”ska vi kanske ha ett litet klarinettpålägg också?” - fast trummorna spelar Nils Törnqvist från Amason.

På skivan gästar dessutom en rad sångare, däribland Amanda Bergman, Nino Ramsby, Kristofer Åström och Sibille Attar.

De flesta lämnar barnvärlden bakom sig innan de fyllt tjugo. Hur skriver man som vuxen texter för de yngsta?

– Genom att inte krångla till det, vara tydlig, svarar Emma Adbåge snabbt. Raka rör och enkla beskrivningar. Det är det som vi är intresserade av när vi skriver. Det korthuggna är samtidigt det svåraste – särskilt när man också ska rimma – men därför roligast att skriva.

Britta Persson nickar instämmande.

– Man behöver inte lägga på sorg om man sjunger om ämnen som döden. Döden finns ju och vi kommer alla att möta den och alla människor behöver möta olika ämnen, men för den skull behöver det inte vara sorgligt eller otäckt. 

Hon har som medlem i Bröderna Lindgren lagt märke till att det bland unga lyssnare finns ett behov av musik som inte bara är snäll och hurtig och har Lilla Snigeln som huvudperson. 

– Det märker man när man sjunger och ser hur barnen reagerar – att de kan gilla både tjo och tjim, men också väldigt mycket allvar. Barn har ju inget förhållande till alla manér som vuxna håller på med, att man ska vara häftig på olika sätt till exempel. De tål mycket mer än man tror. Jag tycker inte att det finns så mycket sådana skivor, sådana som man som förälder orkar sätta på. De albumen går att räkna på ena handen, säger hon.

Låten ”Ensamheten/tvåsamheten” är en av skivans texter som små och fullvuxna borde kunna känna igen sig i: ”Vem är jag? / Utan dig vem är jag? / vilken lyx det var att få / att få ha dej att vara två / tänk det glömde jag när du / fanns här kvar hos mej men nu” .

– Allt beror ju på vad man lägger i en sådan text. Och just en sådan låttext kan ju generera samtal så man kan uppleva den tillsammans och bli som små broar mellan barn och vuxna, påpekar Emma Adbåge. Jag och Lisen talade på tåget hit om vilken musik vi lyssnade på som barn och kom på att det var bland annat Peter LeMarc och Robert Broberg för att mamma och pappa gillade dem. Därför har vi den musiken i hjärtat nu som ett gemensamt minne. 

Härnäst släpper Persson/Adbåge/Adbåge-trion hela tolv musikvideor där bilderna och musiken från skivan är med. 

Troligen gör de också mer popmusik ihop framöver. 

– Jag skulle vilja lära mig att spela något instrument, det känner jag verkligen efter det här projektet, att behärska det här som Britta kan. Hon bildsätter ju med sin musik, nedan vi gör våra bilder med text och med illustrationer.

Ett tilltal har de hur som helst redan funnit på sin debutskiva. Lisen Adbåge beskriver hur de varken var intresserade av att ”Folk - dikt och toner om personer” skulle bli något i sitta-på-små-möbler-och-lägga-huvudet-på-sned-genren” eller något utpräglat coolt. 

– Det är ju dessutom alldeles onödigt att kategorisera barnkultur så hårt och snävt så att den blir något som inte angår vuxna alls.