Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Barnböckerna som orsakat jättebråk

Foto: DN

Bråkiga barn, rasistiska stereotyper och rituella samlag. Svenska barnböcker har orsakat debatt i årtionden. ”Det handlar i stor utsträckning om att man inte tror att barnen kan hantera det som står i böckerna”, säger forskaren Olle Widhe.

De senaste årens debatter kring kränkande stereotyper i barnkulturen har knappast gått någon förbi. Kulturhuset flyttade 2012 på ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteket. Samma år rasade en debatt om Stina Wirséns bok ”Lilla Hjärtat” och SVT:s julaftonsprogram med Kalle Anka klipptes om.

I maj 2016 avslöjade DN att förlaget ville att Jan Lööf skulle ändra i sina barnböcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”.

Foto:

– De har ställt ett ultimatum. Antingen måste jag rita om böckerna, eller så kommer de inte att ges ut längre, sade Jan Lööf till DN.

I debatten framställs det ofta som att dagens barnboksbråk beror på en ny medvetenhet, eller ängslighet, kring känsliga frågor. Men de senaste årens upprörda diskussioner om barnböcker är inget nytt.

Åsa Warnqvist, forskare på Svenska barnboksinstitutet, säger att barnböcker länge har väckt starka känslor.

– Jag tror att det handlar om att vi har stor tilltro till litteraturen som fostrare. Och att vuxna då också tror att litteraturen måste erbjuda något slags ideal eller moraliskt rättesnöre, säger hon.

Ta bara exemplet med Pippi Långstrump. En barnbokskaraktär som lyckats med konststycket att befinna sig i centrum för två av Sveriges största barnboksdebatter. Under 2015 togs Efraim Långstrumps epitet ”negerkung” bort i en nyutgåva.

– Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten, sade Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman till DN.

Revideringen blev en del i den redan pågående debatten om censur, konstnärlig frihet och barns rätt att inte kränkas.

Foto:

Men när Pippi Långstrump dök upp i bokform på 1940-talet var hon måltavla för en helt annan typ av kritik. Många oroade sig över den upproriska flickans potentiellt dåliga inverkan på barnen.

”Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen”, skrev litteraturkritikern John Landquist i Aftonbladet, 1946.

– Litteratur som spränger ramarna och går mot den aktuella samhällsnormen riskerar alltid att ses om kontroversiell. När det gäller litteratur för barn blir det ofta ett problem i samtiden, men det är inte sällan de böckerna som sedan blir klassiker, säger Åsa Warnqvist.

På 1960-talet uppstod en liknande moraldebatt kring den populära barnboksförfattaren Lennart Hellsing. Hans ”Sjörövarbok” (1965) kritiserades för bilder på nakna kvinnobröst och sånger om alkohol. I dag är möjligtvis meningen ”Kapten Ess tog sig en negress”, det mest kontroversiella i boken.

Även Hellsings ”Boken om bagar Bengtsson” som kom ut året därpå fick skarp kritik för att den skojade om döden.

Under 1970-talet utkämpades en ny strid på de svenska barnbokssidorna. Den politiska vänstern gjorde uppror mot vad man upplevde som kommersiella och imperialistiska strömningar i barnlitteraturen.

– Serietidningar pekades ut som kommersiella, våldsförhärligande och imperialistiska. Joakim von Anka ansågs göra barnen till kapitalister, säger författaren Kalle Lind som skrivit ”Proggiga barnböcker” om 70-talets barnlitteratur.

Astrid Lindgren hamnade återigen i skottgluggen, när tidskriften Ord & Bild 1971 publicerade en marxistisk analys av ”Emil i Lönneberga” där Emil kallades ”agrarkapitalist”.

Astrid Lindgren raljerade å sin sida över sina radikala kolleger.

”... rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning...”, skrev hon under rubriken ”Litet samtal med en blivande barnboksförfattare” i tidskriften Barn & Kultur.

Den radikala 70-talsvänstern reagerade med kraft mot den samtida barnkultur man ansåg var kapitalistisk och borgerlig. I ”Proggiga barnböcker” lyfter Kalle Lind exempel på den nya tidens barnböcker som skulle fostra en ny typ av barn.

I boken ”Här är Nordvietnam” lärde sig barnen hur det nordvietnamesiska folket älskade sin "Onkel Ho", och i "Sprätten satt på toaletten" fick de veta hur kapitalister förstörde jorden.

”Sprätten satt på toaletten, 
och när han gick därifrån, 
så rann bajset ut i ån. Sen hitta han en vacker vik
, där starta Sprätten en fabrik, 
sen dess var ingenting sig likt.”

Men trots sina radikala budskap debatterades böckerna oftare inom den vänster som var målgruppen, än bland deras ideologiska motståndare.

– Många av böckerna var inte särskilt spridda, de gavs ut på små vänsterförlag. Men när det blev tv av det, vilket det blev i hög utsträckning, så blev det desto mer debatt, säger Kalle Lind.

Ett exempel är den historiska bokserien ”Trälarna” (1973-1981) av Sven Wernström, om arbetares kamp mot orättvisor. När dansk tv gjorde en animerad tv-serie av böckerna så blev resultatet för magstarkt för SVT som först sköt upp sändningen i ett år. När serien till sist sändes var det i en censurerad version som föregicks av en varning från hallåan.

– Böckerna var hyllade, men när man såg dem på tv var det många som reagerade negativt. Det var ju väldigt våldsamt. Men det mest kända är kanske det rituella samlaget mellan två unga trälar som alltså visades på bästa barnprogramstid, säger Kalle Lind.

Parallellt med vänsterns barnboksrevolution pågick en annan debatt om barnböcker som väckte mycket ont blod.

Tidigare barnböcker var ofta våldsamma historier, men i takt med att barnpsykologin vann mark började allt fler ifrågasätta barnens stridslekar under 1960- och 70-talet.

– Inom psykologin tänkte många att "man blir vad man leker". Samtidigt växte fredsrörelsen och kvinnorörelsen som ville se ett nytt mansideal. Det gjorde att allt fler började argumentera för att våld i barnböcker var skadligt för barnen, säger forskaren Olle Widhe som skrivit boken ”Dö din hund!” om våldslekar i svenska barnböcker.

Debatten om våld i barnböcker var en föregångare till senare tiders hätska bråk om videovåld och våld i tv-spel. Barnboksförfattare som Stina Hammar såg sig ifrågasatta för att de inte tog tillräckligt mycket avstånd från våldsamma barnlekar i sina böcker.

– Hennes bok ”Upp med händerna” som kom ut 1967 handlar om barn som leker krig. Biblioteken rekommenderas att inte ta in boken, men det fanns också de som försvarade henne vilket ledde till en hård debatt, säger Olle Widhe.

Oron för att utsätta barn för våldsam kultur och lekar nådde sin kulmen 1979 då Konsumentverket och Socialstyrelsens lekmiljöråd kom till en överenskommelse med leksaksbranschen om att inte sälja leksaker som replikerade vapen som producerats efter 1914. Äldre vapen, som svärd och flintlåspistol, var dock fortsatt tillåtna.

– Det finns stora likheter mellan dagens barnboksdebatter och de tidigare. Det handlar i stor utsträckning om att man inte tror att barnen kan hantera det som står i böckerna, säger Olle Widhe.

Även Åsa Warnqvist på Svenska barnboksinstitutet säger att konflikten mellan synen på barnboken som pedagogiskt verktyg eller som konst går långt tillbaka i tiden.

– Egentligen är det lite fascinerande att vi fortfarande sitter fast i den diskussionen och inte kommer ur den, säger hon.

Bilder i text: DN

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.