Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 18:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/barnskadespelarnas-basta-tid-ar-nu/

Kultur

Barnskådespelarnas bästa tid är nu

Bild 1 av 6 Kimberly Rydberg
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 2 av 6 Kimberly Rydberg och Kålle Gunnarsson
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 3 av 6 Karina Rydberg, Kimberly Rydberg och Kålle Gunnarsson
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 4 av 6 Kimberly Rydberg
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 5 av 6 Kimberly Rydberg
Foto: Jonas Lindkvist
Bild 6 av 6 Kimberly Rydberg
Foto: Jonas Lindkvist

Barn har bärande roller i flera teateruppsättningar i höst. En del av dem är närmast proffs. Men teaterjobben kräver hårt jobb under långa arbetsdagar. 

Hur går det ihop med skola och allt annat i ett barns liv?

Det är fredag förmiddag på Intiman i Stockholm. Förberedelserna inför premiären av familjemusikalen ”Peter Pan 2 – Kapten Kroks hämnd” är i full gång. Delar av ensemblen, bestående av 10 vuxna och 16 barn, sitter i foajén och repeterar öppningsnumret. Barnens ljusa röster hörs mest. 

Bredvid står Intimans husregissör Kålle Gunnarsson och klappar händerna i takt till den trallvänliga låten.

De flesta av barnen framför honom är i 12-årsåldern. Trots sin låga ålder har många av dem redan medverkat i uppsättningar på bland annat Stockholms stadsteater, Folkteatern och Intiman.

Inte heller Kålle Gunnarsson är någon nybörjare när det gäller att anlita barn till sina pjäser. Under sina drygt 20 år i branschen har han uteslutande satt upp familjeföreställningar, ofta med barnskådespelare i de ledande rollerna. 

– Jag försöker i så stor utsträckning som möjligt att anlita skådespelare i samma ålder som rollkaraktärerna. Det gör att de inte behöver spela en viss ålder utan kan vara sig själva. Det blir mer genuint och äkta då, säger han. 

Den största fördelen med unga skådespelare är deras spontana spelglädje, säger han. Medan vuxna under åren lagt till sig med manér har barnen ett okonstlat och naturligt agerande. Det finns dock även nackdelar som gör de fem repetitionsveckorna till en utmaning. 

– Repar man en scen två, tre gånger med vuxna så sitter den. Med barnen måste man repetera samma scen kanske tio gånger. Rent tidsmässigt är det en större utmaning, säger han.

Samtidigt är han tydlig med att han ställer lika höga krav på barnen som på de äldre skådespelarna. 

– Vi daltar absolut inte med dem. Jag kan säga till en unge på skarpen, precis som jag gör med de vuxna. Jag tror att barnen uppskattar det. De känner att vi tar dem på allvar och att de har ett förtroende att förvalta.  

Kimberly Rydberg Foto: Jonas Lindkvist

Barnen repeterar vanligtvis fem dagar i veckan, från onsdag till söndag. På veckodagarna börjar de omkring 14.00 och slutar oftast inte förrän 21.00. På helgerna är det heldagar. 

För att hinna med det späckade schemat har de fått ledigt från sina skolor tre eftermiddagar i veckan, inte helt utan besvär. 

– Vissa skolor har varit lite omständliga och då har jag fått sitta i möten med rektorer och lärare för att förklara hur vi jobbar och hur mycket barnen utvecklas här, säger Kålle Gunnarsson.

Han betonar att skolan är viktig men argumenterar samtidigt för att barnen bör få så lite läxor som möjligt under repetitionsperioden. 

– Efter skolan är de på teatern och när vi har slutat behöver de komma i säng snabbt. Vissa av lärarna säger att barnen riskerar att hamna efter i skolan om de inte får läxor. Men jag menar att barnen lär sig massor även här, säger Kålle Gunnarsson och exemplifierar: 

– Vi jobbar med text hela tiden. Varför det står si eller så i manuset. De lär sig om engelska platser och uttryck. Uttal och artikulation. Sedan dansar och sjunger vi hela dagarna. Det är allt från språk och geografi till gympa och musik. Men det är inte alla lärare som förstår det.

Elliot Berner King och Linn Blomé Foto: Rebecka Ryngfors

Ser du någon risk i att det kan bli för mycket för barnen?

– Jag har aldrig upplevt det. Vi är oerhört lyhörda och lägger stor vikt vid att de har kul här. Vi gör många roliga övningar och annat som stärker gemenskapen. Och jag kräver att de vuxna skådespelarna engagerar sig och stöttar barnen. Mitt mål är att barnen ska älska det här, och jag upplever att de gör just det. 

Ensemblens yngsta medlem är nioåriga Kimberly Rydberg. Hon spelar ett av de borttappade barnen som hjälper Peter Pan att bekämpa den ondskefulle piraten Kapten Krok. 

Kimberly håller Zara Larsson som sin största förebild, och på frågan om hennes framtida yrke svarar hon blixtsnabbt:

– Jag vill bli artist och teaterstjärna. 

Hon är redan en bit på vägen, debuterade som sjuåring och ”Peter Pan 2” är hennes sjätte musikal. 

Kimberlys mamma Karina Rydberg, som själv tävlade mot Carola och ”Främling” i Melodifestivalen 1983, berättar att dottern är uppbokad hela hösten samt nästkommande vår. 

– Då säger jag ändå nej till jättemycket saker. Först och främst tycker jag att hon numera är professionell och då ska man ha betalt för sitt arbete. Sedan är det väldigt viktigt att det är barnvänliga produktioner, säger Karina Rydberg. 

Det fullproppade schemat påverkar även Kimberlys skolgång. Karina Rydberg berättar att lärarna på skolan stödjer dotterns satsning, under förutsättning att hon jobbar ikapp det hon missar. 

– Jag ser skolan som väldigt viktig men just nu kommer den lite i andra hand. Vi har diskuterat detta hemma och det är en svår fråga. Kimberly har sjungit sedan hon lärde sig att gå och hon älskar att stå på scen. Ibland känns det som att hon är född till det. Men ska man bli så bra som hon vill räcker det inte med talang. Många föds med en enorm talang men sedan krävs det väldigt hårt arbete, säger Karina Rydberg och fortsätter:

– Nu går Kimberly hos en fantastisk sångcoach i Gävle. Han heter Johan Jämtberg och tränade med Zara Larsson när hon var ung. Han är helt underbar. Det absolut viktigaste för mig är att hon är omgiven av bra personer, som Johan och Kålle. 

Signe Isacsson och Emilia Persson Foto: Rebecka Ryngfors

Unga skådespelare står just nu i fokus även på Malmö dockteater. I början av september satte Erik Holmström upp den ryske dramatikern Anton Tjechovs klassiker ”Måsen” från 1896. I Holmströms bearbetade version spelas dock alla rollerna av tolv lokala sjätteklassare. 

– Det finns ett glapp mellan barnen på scenen och de roller de spelar, och det är fascinerande att se på. När ett barn gråter och säger: ”Man får aldrig tillbaka den tid som varit” så tydliggörs något. Min tolkning är att man börjar titta närmare på sig själv, säger Erik Holmström.

Under höstens totalt fyra veckor långa repetitioner funderade han mycket över vilken ambitionsnivå som var rimlig att hålla.

– Vi repade efter skoltid så de dagarna blev långa och krävande. Ibland var barnen trötta och då fick jag tjata lite på dem. Det har varit kvällar då jag frågat mig själv om jag gått för hårt fram. Samtidigt har jag varit jättetydlig med att de ska säga till mig, producenten eller sina föräldrar om någonting känns jobbigt. Men när föräldrarna kom och hämtade sa de alltid att barnen var så nöjda med teatern, säger han. 

Erik Holmström ledde även i fjol just denna ensemble. Då satte han upp ”Scener ur ett vuxenliv”, delvis inspirerad av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. 

– Det gick jättebra. Tidningarna skrev om pjäsen och barnen blev jättestolta. Det kändes som att de verkligen växte och blev rakare i ryggen. När jag kom på att jag ville göra ”Måsen” mejlade jag föräldrarna och frågade om deras barn var intresserade av att göra ännu en pjäs. Samtliga svarade ja. Det bekräftar min känsla av att barnen trivs och känner glädje inför våra projekt, säger han och fortsätter:

– Jag tänker att barn borde få vara med om sådana här saker. Att de ställs lite på prov. Vårt samhälle säger att man ska vara väldigt försiktig med barn, och det är förstås rimligt. Men min erfarenhet av barn på scen är att de tycker att det är rätt häftigt att befinna sig i ett professionellt sammanhang. 

Läs också: 10 scenföreställningar du inte får missa i höst