Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-09 11:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/beanpole-fint-och-tungt-om-krigstrauma/

Filmrecensioner

”Beanpole” – fint och tungt om krigstrauma

Viktoria Miroshnichenko som Iya, ”Långskånken”, i ”Beanpole”.
Viktoria Miroshnichenko som Iya, ”Långskånken”, i ”Beanpole”. Foto: Liana Mukhamedzyanova

Ryska Oscarsbidraget ”Beanpole” är en imponerande skildring av en sinnesstämning, men efter hand får tyngden ta över på bekostnad av nyansrikedom, tycker Mårten ­Blomkvist.

I Leningrad den första hösten efter andra världskriget kommer man aldrig undan döden. Ser man ett inramat foto på familjen på någons skrivbord är den självklara frågan: ”Lever alla?”

Oftast är svaret: ”Nej.” Inkallade har dött vid fronten, hemma har barn och andra svaga dukat under i hunger och sjukdom. Det är brist på allt.

På det slitna sjukhus där familjefotot står på en läkares bord arbetar Iya, ”Långskånken” (Viktoria Miroshnichenko). Hon är en lång, ung kvinna, ljushårig, med bleka ögonfransar och stora ögon. Iya gör ett naivt intryck. Hon är försagd, och tycks lida av något som framkallar katatoni. För korta stunder blir hon som förstenad, okontaktbar, och oförmögen att röra sig. Det kommer att leda till en olycka.

Iya får sällskap i sitt rum i en av flera delad lägenhet, när hennes väninna Masha (Vasilisa Perelygina) kommer hem från fronten. Masha är framåt och pådrivande. När hon vill ha ett barn, och upptäcker att hon själv inte kan bli gravid, börjar hon pressa Iya. Det kan Masha, för Iya har en stor moralisk skuld till henne.

Scen ur ”Beanpole”.
Scen ur ”Beanpole”. Foto: Liana Mukhamedzyanova

”Beanpole – Den väldiga kvinnan” är i mycket en fin skildring av en stämning eller ett tillstånd. Men den är också tung och mot slutet av denna 170 minuter långa film tar tyngden över och blir det dominerande intrycket, på bekostnad av nyanser och variation.

Kriget rullar vidare i det civila i Kantemir Balagovs film. Det är som om människor är bedövade, eller utmattade. Känslor orkar man knappast med. Efter all död har man vant sig vid att se liv som slit och släng-vara.

I Seredas foto känner man pulsen. Så fort man kommer in i en ny miljö vill blicken börja vandra runt i bilden

”Skriv ut mig för alltid”, säger en helförlamad soldat till läkaren när det blir tal om hemgång. Soldaten har hustrun vid sin sida. Bådas ögon är torra, den dödshjälp de vill ha är inte mer dramatisk än avlivandet av ett kreatur med hälta.

Balagov har hittat inspiration i bland annat Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, om krigserfarenheter. I filmen är kriget över men ”Beanpole” är ändå en sorts krigsskildring.

”Beanpole” är omsorgsfullt iscensatt. Balagov är bara 28 år men har inte mycket kvar att lära när det gäller det tekniska. Hur välgjort allt än är blir det dock i längden tålamodsprövande att ton och skådespelare konstant hålls nere. Det är inte monotont men interaktionen i scenerna upprepar sig.

Viktoria Miroshnichenko i ”Beanpole”.
Viktoria Miroshnichenko i ”Beanpole”. Foto: Liana Mukhamedzyanova

Utan Kseniya Seredas foto – hon är i sin tur endast 25 år – hade det nog helt enkelt inte fungerat. Här finns liv. Färgerna är fylliga. Sjukhuskorridorernas målning ser ut som ett hastverk, putsen är knappt täckt, men färgen som kastats över väggarna är orange. Den magra äldre läkaren är sliten så att han ser ut som en levande död men hårtestarna som faller ner över hans panna är blankt kolsvarta. Den bleka Iyas sjukhuskläder är vita, förstås, men nervikta över halsens ringning är snibbarna på en djupgrön klänning. Grönt är en i filmen favoriserad färg. Något ska ändå få spira.

I Seredas foto känner man pulsen. Så fort man kommer in i en ny miljö vill blicken börja vandra runt i bilden. ”Beanpole – Den väldiga kvinnan” skildrar en tillvaro på sparlåga, präglad av glåmighet och brist, men man minns den som ett besök i en färgrik värld.

Se mer. Tre andra filmer om ryska umbäranden i samband med andra världskriget: ”Och tranorna flyga” (1957), ”Ballad om en soldat” (1959), ”Ivans barndom” (1962).

Intervju med ”Beanpole”-regissören Kantemir Balagov 

Läs fler filmrecensioner i DN 

Ämnen i artikeln

Oscarsgalan
Film
Ryssland

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt