Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bengt-ohlsson-i-medelaldern-ska-man-vara-snubblig/

Kultur

Bengt Ohlsson: I medelåldern ska man vara snubblig

Ståuppare på scenen. Foto: Brent N. Clarke/AP

KRÖNIKA. Jag såg en ståuppkomiker berätta hur värdelösa medelålders män är. Jag tror han är livrädd. Och jag vet varför. 

Bengt Ohlsson
Rätta artikel

I höstas var jag på ett tjusigt födelsedagskalas på en båt. Många prominenta gäster som var framstående i sina respektive yrken gick upp på scenen och gjorde sina konster, till allmänt jubel. En framgångsrik medelålders manlig komiker rev av en monolog om hur värdelösa medelålders män är. Estetiskt, socialt, evolutionärt. Inte till glädje för någon. 

Jag har tänkt på hans monolog ibland under vintern, vilket har irriterat mig. Först härom veckan kom jag på varför. Det var något jag såg i hans ögon. Nämligen rädsla. 

Hans monolog var annars som de brukar vara: snajdig och schvungfull och i takt med tiden. Men en av alla egendomligheter som medelåldern rymmer är att det inte längre funkar att vara alltför snajdig och schvungfull och i takt med tiden. Det ser inte riktigt bra ut. Det gör ett ängsligt och lite löjligt intryck. 

I medelåldern ska man vara lite snubblig och fel, göra entré några sekunder för sent, bre på lite för tjockt. Det är som det ska vara. Det är helt enkelt åldersadekvat. Men det är givetvis en svår omställning för en komiker, i det här fallet, som alltid varit just snajdig och schvungfull och i takt med tiden.

Läs några tidigare krönikor av Bengt Ohlsson 

De åren är dessvärre ohjälpligt förbi. Var det därför han var så rädd när han ställde sig på scenen? 

Riktigt så enkelt var det inte. Hans snajdiga etcetera monolog hade en enveten, skälvande underström. Snälla, snälla ni, stod han på den lätt sjögångiga scenen och tiggde, ta inte min framgång ifrån mig. Låt mig behålla den bara lite, lite till. Ni hör väl hur jag pressar mitt känsliga öra mot rälsen, hur precist jag fångar tidens tecken?

Komikern visste att all den framgång som han gnetat ihop under snart trettio år – strå för strå, sketch för sketch, tv-program för tv-program – kan sopas ur hans händer på fem sekunder. Allt som krävs är ett litet feltramp, och en pösmunk med många följare som ruttnar på feltrampet ifråga. Sen hackas hans dyrbara framgång sönder, klick för klick, delning för delning. 

Detta är den nya rädda tiden. Kanske är det nätet som gör oss rädda. På nätet kan lynchmobbar formeras på åtta sekunder, och växa sig oöverskådligt stora.

Detta är ett olösligt dilemma för just en snajdig etc komiker som byggt hela sin gärning på feltramp, snedtramp och övertramp. 

På den gamla trygga tiden kunde han klafsa runt lite som han ville och vara säker på att alla feltramp, snedtramp och övertramp ursäktades och urskuldades; att han alltid skulle backas upp av inflytelserika röster i offentligheten som talade myndigt om yttrandefrihetens okränkbarhet och gränstänjandets konstnärliga värde. 

Men detta är den nya rädda tiden. 

”Nätet kopplar sig förbi förnuftet och tycks sticka kabeln rakt i vårt undermedvetna.” Foto: Isabell Höjman/TT

Kanske är det nätet som gör oss rädda. På nätet kan lynchmobbar formeras på åtta sekunder, och växa sig oöverskådligt stora. Vilket är skrämmande. Men på nätet väntar också omätbara framgångar. Vilket är oemotståndligt lockande. Där kan en elvaåring bli världskänd och ekonomiskt oberoende för resten av livet för att han eller hon kan vissla på ett charmigt sätt, eller visa upp sin samling av bokmärkesänglar. 

Nätet kopplar sig förbi förnuftet och tycks sticka kabeln rakt i vårt undermedvetna. Där vi går och står, alltså IRL, har vi lärt oss att hälsa hövligt och begära ordet under mötet i kommunstyrelsen. Men på nätet stärker vi oss med ett glas vin och skriver att våra meningsmotståndare är batikhäxor och brunskjortor. Och på åtta sekunder har vi kontakt med tusentals som tycker som vi. Plötsligt får vi syn på oss själva, fast upphöjt i hur-mycket-som-helst. Vilket väcker diktatorn i oss. Och då vill vi styra våra trupper mot Polen och hämnas alla oförrätter vi har utsatts för. 

Komikern på båten vet allt detta, och är livrädd. 

Det är ingen lätt uppgift han har. Han verkar inom ett yrke där vi kräver att han ska gå så nära gränsen för det passande som möjligt, och gärna också över den, men ”på rätt sätt” givetvis. Vad är då ”rätt sätt”? Ja, det vet han inte förrän det är för sent. 

Han vet också att rädsla inte har på en ståuppscen att göra. Åtminstone inte den sortens rädsla. Därför gör han allt för att dölja den. Men jag ser rakt igenom hans bredbenta gapighet. 

Det kan också tänkas att jag ser hans rädsla så tydligt eftersom den är min egen.