Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-28 10:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bengt-ohlsson-mia-skaringer-verkar-arg-det-tror-jag-saljer/

Kultur

Bengt Ohlsson: Mia Skäringer verkar arg. Det tror jag säljer

Mia Skäringer på scenen hösten 2018.
Mia Skäringer på scenen hösten 2018. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

KRÖNIKA. Ilskan som marknadsföringskoncept ska man inte underskatta. Och där har Mia Skäringer verkligen lyckats. Genial marknadsföring av någon som jag uppriktigt tycker är ett geni. 

Mia Skäringers show ”No more fucks to give” kom upp på bio under internationella kvinnodagen. Jag såg affischen och en trailersnutt när jag gick mot biblioteket i den jämtländska tätorten (1.559 själar), med de nyinköpta broddarna knistrade mot stengolvet. På väggen i Folkets Hus blängde en skinndraperad Skäringer med handen mellan benen. 

Jag grämde mig över att ha missat den. På vägen till bilen funderade jag på det som affischen uttryckte. Ska det sammanfattas i ett ord får det bli ”ilska”. Med ena handen håller hon en skinnjacka över huvudet, med fingret i öglan, och andra handen är stadd i det där egendomliga fittgreppet. 

Jag gissar att det ska signalera en upprättelse för den kvinnliga sexualiteten, men i en jämtländsk tätort får man andra ögon och perspektiv; i Folkets Hus är medelåldern hög, snön ligger meterdjup utanför, folk är rejält klädda och sextio plus. 

Feminister verkar ibland tro att män som beter sig svinaktigt bara gör det mot kvinnor. Men de beter sig lika svinaktigt mot alla män som inte är som de.

För ett par månader sen blev jag stående utanför en sal och tjuvtittade på luciafirandet för åldringarna som satt med sina silltallrikar och snapsglas. Luciatåget bestod av medelålders föreståndare som hade dragit på sig vita särkar och stjärngossemössor. Det var en både beklämmande och upplyftande syn. Inga späda barnaröster så långt örat kunde höra, utan sextioplussare som lussade för nittioplussare. Så fort föreståndarna hade hunnit ut genom dörren drog de av sig särkarna, bytte några generade kommentarer och satte fart mot sina skärmar igen. 

Med jämtländska tätortsögon skulle fittgreppet också kunna signalera sinnesförvirring. Vilket jag gissar att Mia Skäringer är väl medveten om. 

Men åter till ilskan. Vad handlar den om, i hennes fall? Förmodligen om män som betett sig svinaktigt. Vilket jag, som det heter på svengelska, kan relatera till. Feminister verkar ibland tro att män som beter sig svinaktigt bara gör det mot kvinnor. Men de beter sig lika svinaktigt mot alla män som inte är som de. Spinkiga män som varken kan eller vill ta till nävarna, som saknar bollsinne, läser böcker och använder ”konstiga” ord står inte högt i kurs i de här männens värld, och de missar aldrig ett tillfälle att visa det. 

Kort sagt: en översittare är en översittare är en översittare.

Mia Skäringer i Globen.
Mia Skäringer i Globen. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Mia Skäringers affisch får mig att tänka på ilskan som marknadsföringskoncept, och de primitiva knappar den trycker på. 

Man uppfattar alltså att hon är arg, rentav väldigt arg, och känner då en hundlikt undergiven impuls att snarast lösa biljett till föreställningen eller filmen, skratta högt och dela alltsammans på sociala medier och manifestera för hela världen att jag står på hennes sida. Jag vill ju inte själv drabbas av den där ilskan, vare sig från henne eller de tusentals personer som strömmat till hennes föreställning. 

Om hon är ilsken beror det förmodligen på att hon har blivit illa behandlad, och nu är hon ute efter att göra upp räkningen med sina vedersakare. Tänk om jag är en av dem, eller ses som en representant för dem? Men om jag ger henne mina pengar, köper varorna eller tjänsterna som hon erbjuder, då kanske jag klarar mig undan?

Ilskan är med andra ord ett lyckat sätt att kränga sin produkt. 

Allt måste marknadsföras. Även Mia Skäringer. Att marknadsföringen trycker på primitiva knappar förtar ingenting av hennes genialitet.

Ilskan signalerar lidelse och engagemang, vilket är attraktivt, och visst känns det som om en ilsken förkunnare är liksom sannare än en som står och mumlar lite halvljummet? Han eller hon verkar så smittande säker på sin sak, vilket man ju själv önskar att man vore. Ilskan är ett tecken på att man vill störta något över ända, helst i går, och inte tillsätta mesiga utredningar och tänka efter hundra varv. 

I musikvärlden har ilskan bultat i allt som varit något värt. Både punkarna och hiphoparna var skitförbannade. Oklart på vad. Kanske bara på det förhandenvarande. Väck med det bara! Elvis var visserligen inte uttryckligt ilsken, men han var inte främmande för att köra ner handen mellan benen, eller åtminstone antyda att han när som helst skulle kunna göra det.

Men än sen? Allt måste marknadsföras. Även Mia Skäringer. Att marknadsföringen trycker på primitiva knappar förtar ingenting av hennes genialitet.