Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bengt Ohlsson: Vad får man egentligen säga nu för tiden?

Alla har blivit räddare. Och tystare. Och mer samstämmiga. I dagens debattklimat törs ingen sticka ut av skräck för att bli lynchad. Nu tar författaren Bengt Ohlsson bladet från munnen: Får en vit medelålders man skriva en pjäs om kvinnor i burka?

Jag har alltid tyckt intensivt illa om Suzanne Ostens pjäser och filmer, att det funnits något irriterande ”duktigt” över dem, liksom, titta här vad infallsrik och crazy jag är... och samtidigt har jag själv i mina teaterförsök aldrig varit i närheten av att entusiasmera skådisar eller tumla om publiken som Suzanne gör; jo, det finns ingen rättvisa, eller så är det det gör.

Och ändå: när jag för tjugo år sen hade Suzanne som lärare på Dramatiska institutet sa hon någonting som jag tänker på nästan varje dag, och som alltid känns lika uppfordrande.

Hon hade just presenterat förutsättningarna för ett barnteaterprojekt, och undrade om någon hade några frågor.

Jag räckte upp handen och frågade hur det är med konventionen med lyckliga slut i barnpjäser. Du som varit med så länge, frågade jag, och plöjt alla pedagoger och filosofer, vad händer om man gör en barnpjäs med ett olyckligt slut? Häxan käkar upp Hans och Greta, och sen går ridån? Blir barn traumatiserade av att se sånt, eller står de pall?

Suzanne borrade ögonen i mig och högg med handen i min riktning.

– Spännande fråga, sa hon. Undersök det!

Och mer var det inte.

Anledningen till att jag så ofta återkommer till hennes svar är att det trycker upp all feghet och försiktighet mot väggen och säger: jo, jag kan förstå att du tycker att det är skitläskigt att skriva någonting som du inte på förhand kan kalkylera utfallet av. Men om du inte står ut med den ovissheten kanske du inte har något i yrket att göra. Detta är konst, och här undersöker vi saker. Ibland träffar vi rätt, nästan utan att veta om det, ibland slår vi an någonting som vi kanske inte ens ville slå an, ibland skjuter vi högt över målet och ibland gör vi sånt som ingen begriper eller ens är intresserad av att begripa. Det löper kort sagt över hela skalan. Men förvänta dig inte att jag ska trolla bort den där ovissheten åt dig, för det låter sig inte göras och det är kanske inte ens önskvärt.

Ibland skjuter vi högt över målet och ibland gör vi sånt som ingen begriper eller ens är intresserad av att begripa.

I höstas var jag på författarbesök i en kulturförening i Hälsingland. Jag kom dit lite för tidigt och käkade en macka och drack en kopp kaffe och kom i samspråk med en av de unga arrangörerna. Vi pratade om ditten och datten och jag berättade om en komedi jag skrivit, för en grupp om fyra amatörer. Tanken är att den ska ha premiär på Playhouse i höst. Den har arbetsnamnet ”Mångfalden” och handlar om en vit medelålders stjärnskådis som blivit lovad en huvudroll i en uppsättning på en av Stockholms stora teatrar, men ett par veckor före kollationeringen blir han inkallad till teaterchefen och får veta att hon i samråd med regissören bestämt att hans roll ska spelas av en kvinna, gärna av utomeuropeisk bakgrund. Anledningen är att de vill värna om mångfalden och få in andra perspektiv. Stjärnskådisen blir rasande och får så småningom idén att dra på sig en burka, låtsas vara kvinna och gå till teatern och be om att få provspela för rollen.

Givetvis får han den, givetvis är både regissör och medspelare lyriska och tycker att ”kvinnan” tillför något viktigt med sina specifika erfarenheter (hedersförtryck, gummibåt över Medelhavet) och givetvis är de också lyriska över att spela mot någon i burka eftersom det ger en sån ”speciell energi”, och ”aktiverar publiken” på ett nytt sätt, och så vidare och så vidare, jag har förstås ingen aning om hur uppsättningen kommer att bli men fnissade ganska vilt under arbetets gång, och till alla som tycker sig känna igen intrigen från Sydney Pollacks film ”Tootsie” kan jag ju säga att det gör jag också.

Men får man göra så här?

Vit medelålders man skriver pjäs som visserligen inte driver med – och det här har jag varit noga med – och kan samtidigt bli lite trött på att jag varit så noga med det – kvinnor i burka, utan den nervositet som plagget väcker i en vit och icke-burkig omgivning.

Men ändå.

Jag bredde ut mig lite gubbigt för arrangören om detta, och han sa att det är viktigt att skratten riktar sig ”uppåt, inte neråt” och att man gör en ”ordentlig maktanalys” innan man sätter upp pjäsen.

Då gick jag igång. Det finns nämligen så mycket jag inte begripit. Jag är inte särskilt smart heller, och kräver därför ofta att folk ska ge konkreta exempel på sina teser när de diskuterar med mig.

Om vi börjar med ”uppåt, inte neråt”. Hur ska den kära gamla trossatsen tillämpas, rent konkret?

Säg att jag är en vit välbeställd ståuppkomiker, och bor granne med en åldrad libanesisk trappstäderska som har den egenheten att hon är en liten fascist i tvättstugan. Får jag driva med henne då? Eller blir det fel?

Jo, arrangören tyckte att det lät problematiskt. Han sa att det är viktigt att man skämtar ”inifrån, inte utifrån”. Och jag fortsatte att mata på med exempel. Om det dyker upp en ståuppkomiker i Stockholm som anlänt från Somalia för ett halvår sen, och han gör ett nummer om egendomligheter han observerat i sitt nya hemland, och gör sig lustig över sill och midsommarstång och julmust – är det fel då?

Nej, det tyckte inte arrangören, eftersom en somalisk ståuppkomiker befinner sig i ett ”underläge” om man nu gjort sin ”maktanalys” korrekt.

Okej, sa jag. Men om ståuppkomikern kommer från Texas, och är en vit oljemiljonär? Får han då driva med våra midsommarstänger? Eller är han i ”överläge”, och borde inse att han måste hålla käften? Eller om han är en funktionshindrad vit oljemiljonär – tar då funktionshindret ut oljemiljonerna?

Det här låter raljerande, men det var inte min mening. Jag ville verkligen veta hur han resonerade.

Kanske saboterade jag något som hade kunnat bli en klargörande diskussion. Men inte heller det var min mening. Allt jag kom fram till var att han höll sig med en rik uppsättning regler om vad som lät sig göras, och hur det lät sig göras, och ju mer han förklarade, desto mer uppgiven blev jag. Och jag tänkte att det var en evig tur att jag inte hade fått höra om alla de här reglerna innan jag satte mig och skrev ”Mångfalden”, för då hade jag aldrig kommit till skott. Det hade verkat för invecklat. Jag hade blivit rädd att göra fel. Nu gick jag på ren skrivlust istället, blev färdig med pjäsen på fyra dagar och hade kul mest hela tiden.

En sak är säker: när jag diskuterade med den unge arrangören – som jag tyckte om – kändes Suzanne Ostens uppmaning längre bort än någonsin. Det verkade inte bättre än att dagens genus-, ras- och klassmedvetna konstutövare inte undersöker någonting i sina verk, om det nu blir några efter alla ”maktanalyser”, utan redan innan de skapas. För annars kan man ju få på käften. Och det vill man uppenbarligen inte.

Det här i sin tur tyder på att man har internaliserat kontrollmekanismerna och gjort dem till sina. Filmskapare ondgör sig ofta över alla producenter och konsulenter som ska lägga sig i och komma med mer eller mindre begåvade synpunkter, långt innan de börjar filma, ofta redan på idéstadiet. Att det är många kockar runt soppan, vilket gör arbetet mer tids- och tålamodskrävande än vad det behöver vara. Men kontrollmekanismerna har blivit en del av oss, och det lydiga rabblandet av alla genus-, ras- och klassdogmer ger snudd på totalitära associationer, till konstnärer som försöker anpassa sig efter en sträng, lynnig och allsmäktig överhet.

Om du står och samlar dig inför ett höjdhopp, hur sugen blir du på att hoppa om ribban bara sätts allt högre?

Jag började undra vad alla dessa regler och ”måsten” får för konsekvenser för konstnärligt verksamma människor – i synnerhet dem som är unga. Om du står och samlar dig inför ett höjdhopp, hur sugen blir du på att hoppa om ribban bara sätts allt högre? Förr eller senare inbillar jag mig att man kroknar. Att skriva en pjäs som ”Mångfalden” utan att riskera att någon känner sig kränkt, förolämpad, förminskad eller trampad på tårna låter sig kanske inte göras.

Och det kanske inte är meningen heller. Men utvecklingen tycks glida åt ett håll där det ses som något oroväckande när satir väcker ont blod och upprörda känslor – när det i själva verket är satirens uppgift, om rentav inte den viktigaste uppgiften.

För att släpa fram gamle Jonathan Swift igen: när han föreslog att irländarna skulle råda bot på hungersnöden genom att äta sina egna barn var han inte direkt fin i kanten. Men idag fockas krönikören Staffan Heimerson från Aftonbladet för att han huggit grovt och vildsint mot metoo-rörelsen, och tidningens ”publisher” Sofia Olsson Olsén motiverar beslutet med sitt vanliga skarpsinne: att hon ”landat” i det här beslutet. (Jamen då så...)

Min första tanke när jag läste om Heimersons silkessnöre var att det kommer att ta hus i helvete. Nu måste ändå åsiktsrättandet ha gått över en viktig gräns. Men när jag gick in på twitter såg jag att reaktionerna var samfällda, fast inte på det sätt jag hade trott, utan tvärtom. Nyckelorden var: gubbe, senil, irrelevant, inte en dag för tidigt.

Man kan tycka vad man vill om Staffan Heimerson. Och bör göra det. Men det borde stå klart för alla att han är en retsticka. En provokatör. Det är hans funktion i offentligheten. Och han har skrivit i ett halvt sekel. Det säger sig självt att det blir pricksäkert ibland och mindre pricksäkert ibland, rentav utanför tavlan. Men att pjucka honom för att han inte skriver eftertänksamt och pissljummet är som att låta avliva leoparden för att den inte har ränder.

Det krävs uppenbarligen inte längre folkstormar för att sparka krönikörer, döpa om glassar eller dra tillbaka teateraffischer. Det räcker med att det skulle kunna uppstå en folkstorm.

Alla är rädda, och blir bara räddare. Och tystare. Och samstämmigare.

Alla är rädda, och blir bara räddare. Och tystare.

Mitt yrke – författarens – har sina nackdelar. Det är ekonomiskt knapert, och någon anställningstrygghet existerar inte. Jag har medverkat i denna tidning i trettiofyra år, men har inte ett papper skrivet med den. Björn Wiman behöver inte ens lyfta på telefonen om han vill bli av med mig. Och det är helt okej. Jag har själv valt att vara frilans. Jag slipper gå på själsmördande möten, och kan sova så länge jag vill på morgnarna.

Men yrkets främsta fördel är friheten. När jag sätter mig framför den tomma skärmen vet jag att jag kan skriva precis vad jag vill, hur jag vill och så långt jag vill. Jag värnar starkt om den friheten, och det är därför med en sjunkande känsla jag noterar att rädslan sprider sig, även till röster och intellekt som man vant sig vid att se som okuvliga. Jag vill inte droppa några namn, eftersom de inte bett om det, men jag skulle på rak arm kunna nämna tre av offentlighetens skarpaste hjärnor som mellan skål och vägg suckat att de avstått från att yttra sig om metoo, eller Nya Tiders vara eller inte vara på bokmässan, och de har gjort det med samma motivering: det blir för jobbigt, priset är för högt, tonläget är för uppskruvat.

Så de har antingen hållit tyst, eller skrivit om något annat.

Vi måste få garva åt det ängsliga tidevarvet vi lever i.

Och jag vet hur förledande lätt det är. Att byta ämne, menar jag. För att än en gång återvända till den här lättviktaren jag skrev till de fyra amatörerna: hur kan jag veta att jag skrev min komedi på ”rätt” sätt? Hade jag inte kunnat välja något annat ämne? Det finns ju massvis.

Jag kände det bara så starkt: vi måste få garva åt det ängsliga tidevarvet vi lever i, och alla tafatta kulturkrockar som ingår i det. Annars går vi under. Och under arbetets gång slogs jag också av något som kan låta pinsamt högtravande, men jag tänkte på omkvädena som brukar höras efter varje terrordåd, vare sig det kommer från höger eller vänster, IS eller Breivik och drabbar Charlie Hebdo eller Lars Vilks: att vi inte får låta oss skrämmas till tystnad, för då har terroristerna vunnit. Att vi måste slå vakt om demokratin, yttrandefriheten och det öppna samhället.

Men grejen är att vi är intellektuella. Och om det är något intellektuella är duktiga på så är det att döpa om saker. Ge dem andra förtecken. Så om jag hade valt att skrinlägga ”Mångfalden” skulle jag givetvis inte tillstå att det beror på att jag är rädd för att någon ska meja ner mig på gatan eller spränga Playhouse i luften. Istället skulle jag säga att jag gjort en ”maktanalys” och insett att jag som vit heterosexuell man inte kan eller bör skriva den, eller att jag inte vill spela ”fel” (läs SD) krafter i händerna.

Då har jag ryggen fri. Då får min feghet rentav något ädelt över sig. Men feghet är precis vad det handlar om. Och att låta terroristerna vinna, trots att man påstår sig värna om motsatsen.

Men den rädsla jag talar om handlar inte bara om terrordåd, utan något annat.

En dag käkar jag lunch med en kompis som jobbar på ett stort bokförlag, och när jag för rädslan på tal säger hon att den präglar en stor del av hennes arbetsdagar. Hon berättar att hon just kommer från ett möte på förlaget där de diskuterat huruvida det är moraliskt försvarbart att ha med långflygningar i böckerna de ger ut, eller om man ska sträva efter att ta bort dem.

– Men vad är vi så rädda för? frågar jag. Kan du förklara det? Vad är det värsta som kan hända?

Hon funderar.

– Ja, det är väl att bli anklagad för att vara rasist, säger hon. Eller att man är emot feminismen.

– Är det så enkelt? tjatar jag. Och vad skulle hända då? Betyder det att man inte får sitta med vid vuxenbordet längre, utan föses iväg till den hörna dit Marcus Birro och Katerina Janouch har förvisats?

Hon funderar igen.

– Jag antar det.

Några dagar senare hör en kompis av sig. Han är fotograf, vi har känt varandra i trettio år. Han har fått en idé: att göra kortfilmer och lägga ut på Instagram. Fristående berättelser, som novellfilmer, eller kanske en följetong. Max en minut långa. Tekniken finns redan, i stort sett alla har en HD-kamera i bakfickan. Det är bara att göra, säger han, och vi behöver inte gå vägen genom konsulenter och stödpengar och producenter. Men han behöver texter. Har jag några?

Först står det still. Men efter en vecka kommer jag att tänka på något som legat och jäst i bakhuvudet, och som i brist på bättre kan kallas ”mikroiakttagelser”. Knöliga och obehagliga observationer som dröjt sig kvar, och som är för små för att kavlas ut till en krönika, och för aparta för att fogas in i skönlitterära berättelser.

Sen börjar jag skriva. En kort text på femhundra ord, sen en andra, och en tredje.

Den första handlar om en tjej som berättar om en kille hon nyss gjort slut med, han hette Jimmy och var svart, nu är hon ihop med en vit kille som heter Jesper och hon inser att hon förr fick korta blickar av människor som gick förbi när hon satt och fikade med Jimmy, inga rasistiska eller hätska blickar, bara nyfikna, och att hon saknar de där blickarna eftersom de fick henne att känna sig... ja, lite speciell. Nu känner hon sig som vem som helst.

När min polare har läst texten ger han mig en uppgiven blick som säger: måste du?

Men sen pratar vi om texten. Och det finns inget rasistiskt i den. Det är en iakttagelse som i grund och botten bara handlar om att man får ett visst återsken av den man är ihop med. Är man ihop med någon som är jättesnygg ger det ett visst återsken. Likaså om man är ihop med någon som är ful, tjock, smal, högljudd, tystlåten, känd, okänd, ung, gammal, vit, svart, gul, någon som är påfallande lik en eller påfallande olik. Det säger någonting. Eller man tror att det gör det. Vad säger det?

Jag vet inte. Och behöver kanske inte veta heller. Jag undersöker någonting. I bästa fall med hjälp av en läsare eller en publik.

Samtidigt vet både min polare och jag att vi, om vi gjorde en kortfilm utifrån min text, skulle utsättas för hård kritik och misstrogna frågor. Vad vill vi säga med det här? Vill vi underblåsa någon sunkig stereotyp om att det bara är jagsvaga tjejer som blir ihop med svarta killar? Ja, varför fokuserar vi på hudfärg över huvud taget? Vad vill vi med det?

Jag har ingen aning. Jag vet bara med säkerhet att jag inte är ute i rasistiska ärenden.

Som författare är det mitt jobb att hitta smärtpunkterna i det trassel det är att vara människa.

Och plötsligt vet jag att det får räcka med det. Som författare är det mitt jobb att hitta smärtpunkterna i det trassel det är att vara människa. Att plocka upp sånt som faller mellan stolarna, sånt som inte låter sig definieras och kategoriseras i en handvändning. Att sätta ord på känslor, tankar och fantasier som vi knappt visste att vi hade, och kanske önskar att vi inte hade.

Och jag har en viss fallenhet för det. Jag tänker inte urskulda mig eller skämmas för det längre. Det finns ingen anledning. Jag skulle vilja vända på strålkastaren istället och rikta den mot alla författare, konstnärer och intellektuella som i allt högre grad väljer att bara ställa frågor som har bekväma, trivsamma och uppbyggliga svar.

Jag skulle här kunna börja tala om ”politisk korrekthet”, om inte begreppet hade blivit så förvanskat av de högerextrema dräggen, alla gråtrunkare och flashbackbittron som kommer att hälsa den här artikeln med jubelrop eftersom de inte begriper bättre, och fylla min mejlkorg med ryggdunkningar som jag aldrig bett om. Men den värld som de drömmer om är inte min.

Och alla andra kommer att snörpa på munnen och himla med ögonen och säga att nu är han igång igen, med en kilometerlång artikel som inte grundar sig på någonting annat än strödda iakttagelser och tendentiöst sammanställda anekdoter från hans lilla lilla värld vid Mosebacke, och de kommer att kräva empiriska belägg för rädslan; siffror, undersökningar, och de kommer att slå ut med händerna och säga att den där rädslan som du pratar om känner jag inte igen. Jag förstår inte vad du pratar om.

De kommer att prata om Steve Bannon och näthat och högerpopulister i Polen och att där kan vi snacka om spik-i-foten, eller jag menar rädsla, och de kommer att fnysa att jag bygger min vingliga tes på att jag känt en i deras ögon högst berättigad oro inför två konstnärliga arbeten som berör känsliga ämnen, och de kommer att säga att det finns massor av andra ämnen att skriva om, och de kommer att rabbla upp klassklyftor, klimathot och utanförskap. Verkliga samhällsproblem, kommer de att antyda, till skillnad från hjärnspöken.

Och där har du den igen. Den intellektuella böjligheten. Skriv om något annat.

Ingenting vore lättare. Och ingenting vore heller latare, fegare och farligare.

För allvarligt talat. En pjäs om klassklyftor. En kortfilm om klimathotet. En lång artikel om odemokratiska strömningar i Östeuropa. Tycker du att det ilar till? Känns det farligt? Obekvämt? Och framför allt: tycker du att det skulle fylla ett viktigt tomrum? Finns det strängt taget någon i din tilltänkta publik eller läsekrets som inte redan håller med dig?

Jag måste söka upp mina egna smärtpunkter. Kosta vad det kosta vill. Kanske är jag ensam om dem. Kanske inte.

Spännande fråga. Undersök det!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.