Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bengt Westerberg: Därför behövs ett nytt lärarlyft mot extremism i skolan

Utvecklingen i samhället visar att arbetet mot extremism i skolan måste intensifieras. Och det räcker inte med enstaka punkinsatser. Det är dags för en kraftfull fortbildningsinsats för svenska lärare i frågor om tolerans, skriver Bengt Westerberg.

Skolans viktigaste uppgift vid sidan om kunskapsuppdraget är att förmedla och förankra respekt för mänskliga rättigheter och samhällets grundläggande värden. Resultaten är, som när det gäller kunskaperna, blandade. 

Ett exempel på en positiv utveckling, som åtminstone delvis kan tillskrivas skolans arbete i dessa avseenden, är att valdeltagandet bland förstagångsväljare har ökat och 2014 uppgick till 83 procent. 

Men respekten för mänskliga rättigheter är ofta inte tillräckligt väl förankrad. Kanske tas den oreflekterat för given. Den känslan kan förstärkas om man inte har identifierat några problem i den egna skolan eller kommunen. Men det finns många exempel på att mänskliga rättigheter har kränkts också i vad som har uppfattats som säkra miljöer. 

När det händer blir bemötandet ofta tafatt och tillfälligt. Man kanske arrangerar ”En dag mot intolerans” och hoppas att stormen snabbt ska blåsa över. Erfarenheten är att sådana engångsinsatser sällan ger önskad effekt och ibland har en motsatt verkan, vilket följande historia kan illustrera.  

Hans reaktion blev den motsatta. Han rusade ut ur klassrummet och startade samma vecka en nazistgrupp.

En numera avhoppad nazistledare, Peter Sundin, har berättat hur han och hans kompisar när de gick i högstadiet hade tydliga rasistiska och extremistiska åsikter. Skolans åtgärd blev att bjuda in en överlevande från Förintelsen, som i aulan berättade om sitt fruktansvärda levnadsöde. För att tvinga Peter och hans kompisar att lyssna placerades de längst fram. Tillbaka i klassrummet skulle de berätta vad de kände efter vad de hade hört. Tanken var förstås att de skulle erkänna att de hade tänkt fel. Men i den utsatta situation Peter befann sig i blev hans reaktion den motsatta. Han rusade ut ur klassrummet och startade samma vecka en nazistgrupp.

Arbetet med mänskliga rättigheter och grundläggande värden måste vara långsiktigt och kontinuerligt och det måste ske i alla skolor och klassrum. Lärarrollen innebär emellertid många utmaningar och det är inte lätt för en lärare att leva upp till alla de förväntningar som finns. 

Skolinspektionen visade i en rapport häromåret att lärare ofta har svårt att hantera klassrumskontroverser, till exempel om en elev gör ett uttalande som står i strid mot de värden som ska främjas. Det kan finnas en benägenhet att vifta bort sådana uttalanden i stället för att låta dem bli utgångspunkter för viktiga diskussioner. Jag utgår ifrån att majoriteten av lärare, inte minst i SO-ämnen, har de grundläggande teoretiska kunskaper om mänskliga rättigheter som krävs, men många saknar de verktyg och förmågor som kan behövas för att veta hur man ska hantera kontroversiella frågor och besvärliga klassrumssituationer. 

Läs mer: Emerich Roth: Det räcker inte med punktinsatser för att besegra högerextremismen 

Allvarligast är det förstås när elevers attityder inte stannar vid provocerande uttalanden utan utvecklas till olika former av våldsbejakande extremism. Stat och kommun har under senare år tagit vissa initiativ för att motarbeta en sådan utveckling. Efter en utredning av dåvarande chefen för Forum för levande historia, Eskil Franck, tillsatte regeringen en nationell samordnare, som sedan årsskiftet har blivit till ett nationellt centrum vid BRÅ, och Segerstedtinstitutet bildades vid Göteborgs universitet. 

Institutets uppgift är att bedriva forskning och utbildning om våldsbejakande extremism. I det syftet genomförs bland annat fortbildning av lärare. Det är en akademisk utbildning med inriktning på såväl fördjupade ämneskunskaper som metodik. Syftet är att lärarna ska få kompetens att på hemmaplan motverka rekrytering till rasistiska subkulturer och vitmaktmiljöer och leda så kallade toleransprojekt, som bland annat syftar till att fånga upp elever i riskzonen. 

Jag har haft kontakt med en av de första lärarna som deltog i Segerstedtinstitutets fortbildning. Hon hade dessförinnan arbetat som lärare i 13 år. Efter fortbildningen har hon under de senaste tre åren arbetat praktiskt med ett toleransprojekt i sin hemkommun. Jag var förstås nyfiken på vad hon hade lärt sig och hur utbildningen hade påverkat hennes sätt att arbeta. Hon menade att den skilde sig från andra fortbildningar därför att den gick på djupet. Många utbildningar ger fördjupade kunskaper på något område, till exempel om extremistiska organisationer och deras symboler, men tillhandahåller inte verktyg för att arbeta med eleverna. Segerstedtinstitutets utbildning hade gett henne en rad konkreta förslag och handgripliga tips, till exempel om hur situationer som hotar att bli konfrontativa kan utnyttjas för att bjuda in till självreflektion. Trots hennes mångåriga erfarenhet som lärare var den viktig för att hon skulle kunna gå vidare och hantera nya utmaningar. 

Man kan tycka att den grundläggande lärarutbildningen ska förse lärare med de verktyg de behöver, men jag kan tänka mig att mötet med verkligheten alltid ställer krav på att de får chans att successivt utveckla sin kompetens. Det är i praktiken omöjligt att täcka alla behov i grundutbildningen. 

Enligt en utvärdering som Segerstedtinstitutet har gjort är de lärare som har genomgått dess utbildning generellt mycket positiva. Det har också visat sig att det är lätt att intressera elever för att delta i toleransprojekten. Det är inte ovanligt att de köar för att få vara med och på sina håll är man i färd med att utöka verksamheten. Erfarenheten är att eleverna i stor utsträckning når de utbildningsmål som har satts upp för projekten. 

Den verksamhet som i dag bedrivs av institutet, och som fram till förra årets utgång bedrevs av den nationella samordnaren, kan sägas vara inriktad främst på individer i riskzonen, det vill säga på dem som har visat någon tendens till våldsbejakande extremism. Men den nationella samordnaren har konstaterat att arbetet också bör bedrivas genom generella förebyggande insatser.

I skolan vänder sig sådana till alla elever och ett syfte, vid sidan av att uppnå en bred förankring av de mänskliga rättigheterna och grundläggande värdena, är att förhindra att personer över huvud taget lockas av mer extrema budskap eller till våldsbejakande miljöer. Det säger sig självt att det alltid är svårt att bedöma vilka effekter generella insatser har, eftersom ett positivt resultat innebär att det inte finns någonting att observera, det vill säga att uttryck för våldsbejakande extremism uteblir. 

En betydligt större andel av dem som hade fått mycket undervisning om Förintelsen var positivt inställda till judar än bland dem som hade fått lite undervisning.

Men det finns indikationer på att de har effekt. Vi vet att omfattningen av undervisning om till exempel rasism, nazisternas massmord under Förintelsen och mänskliga rättigheter påverkade attityderna hos elever. För att ta ett konkret exempel: en studie från Forum för levande historia visar att en betydligt större andel av dem som hade fått mycket undervisning om Förintelsen var positivt inställda till judar än bland dem som hade fått lite undervisning. 

Att det finns ett sådant samband är också utgångspunkten för Unesco, som i olika sammanhang har framhållit undervisningens betydelse för att motverka våldsbejakande extremism (till exempel i ”A teacher’s guide on the prevention of violent extremism”). Också Unesco har framhållit de krav som ställs på lärare att kunna hantera kontroversiella situationer och att identifiera de tillfällen som kan användas i undervisningen (”teachable moments”). Sådana kan inträffa nästan var som helst, i klassrummet men också på väg till och från skolan, på skolgården eller i skolans matsal.

Jag gjorde åren 2011–2012 på uppdrag av alliansregeringen en utredning om vilken roll skolan kan spela i kampen mot främlingsfientlighet (”Främlingsfienden inom oss”, SOU 2012: 74). Jag konstaterade att det sedan 1990-talet hade tagits en lång rad centrala initiativ för att nå elever, men att genomslaget hade varit begränsat. Man hade kraftigt underskattat de resurser som krävs för att uppnå effekter ute i klassrummen. För att få genomslag måste betydligt större omsorg läggas på spridningen och förankringen av idéerna på den lokala nivån. Jag föreslog därför en satsning på lärarfortbildning. Tanken var densamma som i Segerstedtinstitutets verksamhet, det vill säga att fördjupa kunskaperna om mänskliga rättigheter och att ge lärare de verktyg de kan behöva för att hantera svåra klassrumssituationer.

Alliansregeringen hade bett mig om förslag på vad som kunde göras i skolan, men sa ändå nej, sannolikt därför att satsningen skulle kosta pengar.

Alliansregeringen hade bett mig om förslag på vad som kunde göras i skolan, men sa ändå nej, sannolikt därför att satsningen skulle kosta pengar. Några resurser var den inte villig att satsa, så trots positiva remissyttranden, bland annat från Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, placerades mitt förslag i någon skrivbordslåda på regeringskansliet.

Att läraryrket är pressat är något som ofta lyfts fram. Förslaget handlade dock inte om att ålägga lärare nya arbetsuppgifter, utan om att ge dem förutsättningar och verktyg för att kunna genomföra de uppgifter som de redan är ålagda att utföra. Utvecklingen i samhället har knappat minskat behovet av den föreslagna satsningen, snarare tvärtom. Nu visar dessutom de goda erfarenheterna från Segerstedtinstitutet att fortbildningen välkomnas av lärare och är effektiv, det vill säga att den verkligen kan rusta lärarna för att möta de utmaningar de står inför. 

Jag föreslog i min utredning att ambitionen borde vara att under några år nå 20.000 lärare. Det skulle, med utgångspunkt i Segerstedtinstitutets kostnader, kräva en investering på drygt 700 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir förstås beroende på takten i genomförandet. 

I kampen mot våldsbejakande extremism och främlingsfientlighet finns inga enkla åtgärder som löser problemen. Man måste arbeta på bred front. Men generella förebyggande åtgärder i form av förstärkta insatser i skolan kan ge ett viktigt bidrag. Är det inte äntligen dags för ett lärarlyft i mänskliga rättigheter?

Skribenten

Bengt Westerberg är före detta partiledare (L) och socialminister, statlig utredare om kampen mot främlingsfientlighet 2011–12.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.