Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 14:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bengt-westerberg-darfor-maste-muslimer-fran-majoriteten-kliva-fram/

Kultur

Bengt Westerberg: Därför måste muslimer från majoriteten kliva fram

Bild 1 av 2
Foto: Henrik Montgomery/TT
Bild 2 av 2 Stockholms moské vid Björns trädgård.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Den viktigaste tillväxtfaktorn för nationalpopulistiska partier är motståndet mot invandring och islam. För att etablerade politiker ska klara av att stå emot deras enögda världsbild behöver fler företrädare från den väl integrerade muslimska majoriteten visa sig och ta avstånd från extremism, skriver Bengt Westerberg.

Rätta artikel

Filosofen Karl Popper publicerade 1945 ”Det öppna samhället och dess fiender”. Den var ett starkt försvar för den liberala demokratin mot nazism och kommunism. Det öppna samhället kännetecknas av fritt tänkande, fri politik och fria institutioner. 

Det bygger, som Michael Ignatieff skriver i inledningen till en färsk forskarantologi, ”Rethinking Open Society”, på en sorts moralisk individualism, att var och en ges möjlighet att själv göra de viktiga vägvalen i livet. I ett land som Sverige kan detta kännas så självklart att vi inte ens reflekterar över att vi har den möjligheten. De som har levt under ofrihet är mer medvetna om vad friheten betyder.

Man ska inte blunda för att det också kan vara krävande att leva i ett öppet samhälle. I det måste vi visa respekt för andra människors värdighet, också deras vars värderingar vi inte delar. I det erbjuds inga enkla lösningar eller färdiga recept för en bättre värld. Vi förutsätts tillsammans tänka igenom de beslut som måste fattas, ofta under stor osäkerhet. I det öppna samhället är möjligheterna att förutse framtiden begränsade, vilket kan bidra till den osäkerheten. Men, som Popper uttryckte det, det är bättre att leva med den osäkerheten än med en förtryckande visshet.

Berlinmurens fall 1989 blev en symbol för kommunismens tillbakagång och det öppna samhällets uppsving. Mellan 1990 och 2005 ökade antalet liberala demokratier från 76 till 119. Sedan dess har det svängt. 2018 var det trettonde året i rad som friheten enligt den oberoende tankesmedjan Freedom House minskade i fler länder än den ökade. 

Vilka är i dag det öppna samhällets fiender? Dit hör fortfarande kommunismen, främst representerad av Kina. Men också, menar Ignatieff, illiberala regimer i Centraleuropa och nationalpopulistiska partier och politiker i Västeuropa och USA. 

De främsta exemplen på illiberala regimer är Polen och Ungern. De är särskilt intressanta i en svensk kontext eftersom Sverigedemokraterna lyfter fram dem som förebilder. I riksdagsdebatter har dess företrädare hyllat Ungerns premiärminister Orbán som den just nu främste statsledaren i världen och angett omdaningen i Polen som ett exempel på vad som bör ske också i Sverige.  

Vad är det då som händer där? De bägge länderna är inte slutna samhällen i klassisk mening. De är med i NATO och EU, de har inget emot att deras medborgare åker västerut för att arbeta och de genomför demokratiska val. Men regimerna drar sig inte för att rasera viktiga institutioner i det öppna samhället: mediefriheten och föreningslivets frihet begränsas, domstolsväsendena politiseras. Och fri forskning förhindras. Det universitet, Central European University, där Ignatieff är rektor, tvingas lämna Ungern därför att det undervisar och forskar om liberal demokrati. Det är sådana förändringar som får Orbán att själv karaktärisera sitt land som en illiberal demokrati.

Trots den sortens politik har de och deras systerpartier i väst under senare tid fått ett växande väljarstöd. Vad kan ligga bakom? De brittiska forskarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin ser det i ”National Populism The Revolt Against Liberal Democracy” som ett resultat av en utveckling som har pågått under lång tid. De lyfter fram fyra förklaringar, ”de fyra D:na”.

• En ökad ekonomisk ojämlikhet som innebär en relativ försämring för stora grupper (Deprivation).
• En ökad misstro mot etablerade politiker (Distrust).
• En minskad anknytning från medborgarnas sida till etablerade politiska partier (De-alignment).
•  Ett upplevt hot från invandrare och särskilt muslimer mot den egna kulturen och de egna livsvillkoren (Destruction).

Globaliseringen av ekonomin har visserligen bidragit till att den extrema fattigdomen i världen har minskat, men samtidigt har den lett till ökade klyftor i många länder, även i Sverige. Inkomsterna har ökat för de flesta, men många har relativt sett halkat efter. De som gör det kan uppleva att de etablerade politikerna lyssnar mer på de rika. Det lovar nationalpopulisterna att ändra på.

Klyftan mellan politiker och väljare har ökat. I Sverige är en förklaring att antalet förtroendevalda har minskat. Med samma andel som 1950 skulle Sverige i dag ha 300 000 sådana. I själva verket är det bara en dryg tiondel så många. Partierna har utvecklats från breda medlemspartier till elitpartier, som i hög grad lever på offentliga bidrag. De nationalpopulistiska partierna framträder gärna som anti-etablissemangspartier och säger sig bättre kunna företräda vanligt folk.

Det är också färre personer i dag som är lojala mot något parti. Andelen partibytare i valen har ökat väsentligt sedan 1980-talet. I början av 1980-talet var en av sju svenskar med i ett politiskt parti, i dag bara en av 40. 

Dessa utvecklingstrender har skapat utrymme för nationalpopulistiska partier och politiker. De etablerade partierna har en läxa att göra. Det är angeläget att minska ekonomiska klyftor och skapa förutsättningar för en mer deltagande demokrati. Det är inga enkla utmaningar, men de kan ändå uppfattas som politiska projekt av traditionellt slag.

Den i särklass viktigaste faktorn bakom dessa partiers tillväxt är emellertid, enligt Eatwell och Goodwin, deras motstånd mot invandring och islam. Den är betydligt svårare att hantera för de etablerade partierna. I vissa länder har det förekommit en betydande muslimsk invandring, som till Sverige, men det räcker ofta att den målas ut som ett potentiellt hot. Frågan spelade en stor roll i den senaste polska valrörelsen trots att de muslimska invandrarna i landet kan räknas på ena handens fingrar.

Den fruktan som nationalpopulisterna lyckas sprida hämtar sin näring från såväl muslimska regimers brutala agerande som händelser i väst. 

Iran och Saudiarabien är förtryckande teokratier. De utdömer, efter Kina, flest dödsstraff i världen. Den svenske läkaren Ahmadreza Djalalis sitter sedan tre år tillbaka fängslad i Iran med en dödsdom hängande över sig. Det saudiska förtrycket av kvinnor kan symboliseras av den unga kvinnan Rahaf Mohammed al-Qunun, som nyligen hoppade av under ett besök i Thailand för att slippa bli bortgift.  

I väst har islamistiska fundamentalister genom ett flertal terrordåd bidragit till fruktan. Den 11 september i New York har följts av fler. Mellan 2014 och 2017 dödades, enligt Eatwell och Goodwin, 424 människor i islamistiska attentat i väst och 2 000 skadades. Ett av dem skedde på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 då fem människor fick sätta livet till. Det förekommer också en radikalisering bland unga muslimer i väst, vilken under flera år har manifesterats i en omfattande rekrytering till IS, även från Sverige.  

Cheko Pekgul, som bor i Tensta utanför Stockholm, skrev redan för flera år sedan: ”(Jag) har sett hur en del moskéer och religiösa föreningar vill isolera medlemmarna för att skydda dem från det sekulära samhället. … Att vissa moskéer och religiösa föreningar förstärker muslimers utanförskap i det svenska samhället är ett stort problem. Därtill kommer den risk som alltid är förknippad med slutna grupper, nämligen att de kan vara grund för olika slags extremism.” Tendenserna finns också på andra håll. I sådana miljöer är exempelvis hedersvåld vanligt.    

Nationalpopulister tar fasta på sådana här företeelser och hävdar att de är representativa för alla muslimer i väst. De vill få oss att i varje muslim se en potentiell terrorist.  

Eatwell och Goodwin ger flera exempel. Orbán i Ungern har varnat för en muslimsk invasion. Le Pen i Frankrike har jämfört muslimer som ber på gatorna med den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Strache i Österrike menar att om vi inte får slut på islamiseringen så kommer européerna att gå mot sin undergång och Wilders i Nederländerna att Europa kommer att upphöra att existera om inte islam stoppas. Salvani i Italien säger att århundraden av europeisk historia riskerar att gå förlorad om islamiseringen får fortgå. Och i Sverige har vi hört Jimmie Åkesson varna för att islam är det största utländska hotet mot Sverige.

De företeelser som de tar fasta på är alltså inte påhittade, men de är inte heller representativa för alla muslimer i väst. De flesta av dem har flytt från förtryck i sina gamla hemländer. De vill nu mest av allt få leva i fred. De inser att bara den sekulära staten kan erbjuda verklig religionsfrihet. De anpassar sig i regel värderingsmässigt till sina nya hemländer. De finns indikationer på att unge muslimska kvinnor i Sverige är mer för jämställdhet än unga svenskfödda män. Attityderna styrs ofta mer av den plats som de har kommit till än den som de har kommit ifrån. Den svenske forskaren Klas Borell har visat att de flesta muslimska församlingarna i Sverige fungerar väl och samverkar med det omgivande samhället.

Frågan är hur man ur denna snåriga verklighet ska kunna skapa en balanserad bild och politik. Å ena sidan måste man, på tvärs emot vad nationalpopulisterna gör, lyfta fram att den stora majoriteten av muslimer är fredliga och väl integrerade i våra västliga samhällen, å andra sidan får man naturligtvis inte blunda för de problem som följer av terrorism, maningar till utanförskap och radikaliseringstendenser. 

Risken är betydande att etablerade politiker finner denna balansgång alltför svår och viker sig för nationalpopulisternas världsbild. Om de ska klara att stå emot tror jag personligen att det är av största vikt att fler företrädare för den fredliga och väl integrerade muslimska majoriteten stiger fram på ett tydligare sätt, visar upp sig och skarpt tar avstånd från den extremistiska minoriteten. 

Bengt Westerberg