Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 02:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bennett-lamnar-ingen-kreativ-vag-outforskad/

Skivrecensioner

Bennett lämnar ingen kreativ väg outforskad

Göteborgstvillingarna Sammy och Johnny Bennett är klara med sitt debutalbum.
Göteborgstvillingarna Sammy och Johnny Bennett är klara med sitt debutalbum. Foto: pressbild

Fyra år efter genombrottet har bröderna Bennett till slut gjort ett debutalbum som är bara tjugofem minuter, men så kompakt som om varje sekund vägts på guldvåg.

Sammy och Johnny Bennett är trygga. Efter 2016 års explosiva genombrott, som rundades av med en Grammis, har den göteborgska tvillingduon legat lågt i tre år. I ett läge där de flesta skulle skynda fram ett debutalbum har de jobbat långsamt och metodiskt.

”Det kommer musik”, försäkrade de i en intervju med Tina Mehrafzoon i Musikguiden i P3 förra våren. ”Är album grejen nu? Vi kan ge dig ett album på en privat playlist om du vill”.

Men nu är skivan alltså här, och även innehållet vittnar om en för hiphopvärlden sällsynt god självkänsla. Beatsen rör sig sorglöst över subgenrer som redan hunnit försvinna från trendlistor. Texterna består av fragmentariskt sammansatta ordlekar, drivna av upptäckarglädje snarare än hävdelsebehov. Bröderna Bennett verkar kort sagt inte oroade över vad folk ska tycka. De är vad de är.

Den lagom skitiga grime de slog igenom med finns kvar och ”Pedigree” slår an dess ton: Industriell, avslappnad, vitsig. ”Vänta vänta vänta, håll min drink, håll min mink, jag har något att säga, jag har tankar och funderingar” ropar de och rappar om att ”rocka som Fugazi”, tömma barskåpet i ”På spåret”-foajén och få kroppsvätskor på sina Dickiesjeans. Michel Dida och Jaqe skymtar förbi innan allt avslutas med en samplad hundmatsreklam.

Den spexiga grimestilen utgör sedan trampolin när de utforskar både psykpop à la Tame Impala, Kanye West-liknande röstbaserade beats och brittisk dansmusik. ”Säg till en vän” påminner om Wests storslagna album ”Yeezus”, ”Knark” för tankarna till hedonistiska kaosrapparen Danny Brown och magnifika Lorentzgästspelet ”Lev med mig” är av allt att döma en blivande sommarplåga.

På tjugofem kompakta minuter trycker de in minst fem potentiella singlar. Produktionen är så tät att inte en enda sekund känns onödig.

Ändå är texterna det mest minnesvärda. Bennett med gäster gestaltar sina teman genom att bryta ned dem i antydande ögonblicksbilder som kan pusslas ihop på alla möjliga vis. De berör sex (”Dogge doggelito är mitt safe word”), kändisskap (”Sitter på två magasin, Elle och Café”) och vuxna relationer (”Jag ser nåt annat i dig, nåt barn, nåt hus”). Korta, effektiva oneliners som kan betyda allt möjligt men tillsammans målar expressionistiska tavlor om kärlek och att släppa kontrollen.

Från ingenstans kommer sedan avslutande käftsmällen ”Svart”, som tvärtom inte lämnar något rum för tvetydighet. En rasande uppgörelse med svensk rasism där bröderna berättar om vardagliga upplevelser och återkommande stereotyper – hur det är att ses som både exotisk och hotfull – på ett sätt som påminner om Childish Gambinos ”This is America”.

Det sätter effektivt punkt för ett debutalbum där sekunderna vägts på guldvåg men ingen kreativ väg lämnats outforskad. Väl värt väntan.

Bästa spår: ”Lev med mig” ft Lorentz

 

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om den oängslige Malmörapparen Snövit.