Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Benny Andersson: Jag vet inte hur jag gör, mer än att det blir som det blir

Foto: Beatrice Lundborg

På ny albumet är Benny Andersson för första gången helt ensam med sin flygel. Martin Nyström och Beatrice Lundborg har mött honom i studion på Skeppsholmen för ett vindlande samtal om skapandet och lusten till musiken. 

När Benny Andersson i mars provspelade en handgjord italiensk Fazioliflygel blev han så förälskad att han bara efter en minut bestämde sig för att köpa den. Ett eftertraktat komplement till hans Steinway från 1958 och den Yamahaflygel som är hans arbetsinstrument.

Och det är på denna juvel som han spelat in ett urval av sina finaste låtar och kompositioner på albumet ”Piano” som just kommit ut på det prestigefulla tyska skivbolaget för klassisk musik, Deutsche Grammophon.

Han spelar helt ensam och för första gången får hans musik framträda i egen rätt bortanför texterna, rösterna och de genredefinierande arrangemangen. Endast sammanhållen av hans tekniskt drivna och känsligt uttrycksfulla pianospel.

Läs DN:s recension av ”Piano”

Det är ett album som visar Benny Andersson unika position bland de riktigt stora kompositörerna av popmusik. Att hans mästerskap i den lilla formen, poplåten på tre fyra minuter, inte på något sätt försvagas (som det gjort för såväl Paul McCartney som Paul Simon) i de betydligt större formerna som återfinns i hans båda musikaler. I detta är han under 1900-talet endast jämförbar med George Gershwin – som ena dagen kunde göra en radiohit och andra dagen en opera.

Foto: Beatrice Lundborg

När jag träffade Benny Andersson en solig höstdag i hans studio på Skeppsholmen är det därför naturligt att jag börjar att fråga om hans förhållande till pianot som instrument. Ett universalverktyg för underhållning och konstnärliga upplevelser sedan början av 1800-talet.

Benny Andersson: Ja, jag har väl gjort mina hundratusen timmar vid pianot. Jag var tio år när jag fick mitt första piano och ville kunna spela introt på Elvis ”Treat me nice” som var baksidan på singeln ”Jailhouse rock”. Jag spelade jämt, varje dag, och min mamma sa inte ett pip om att hon tyckte det var tröttsamt. Aldrig någonsin hörde jag från henne eller min musikaliske farfar att det var viktigt att spela rätt. Att sitta vid pianot har alltid varit förknippat med ren lust. Där trivs jag.

Martin Nyström: På albumet har du valt ut låtar från till exempel Abba, musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla” men inget av den svenska folkmusik eller folkhemska bruksmusik som du komponerat för BAO. Där gör du lekfulla kompositioner som ligger så nära traditionen att det ibland bara är en detalj som avslöjar din signatur. Ungefär som Picasso i sin keramikverkstad där han med ett litet knyck förvandlade förfabricerade lergods till sina egna objekt.

Nej, det stämmer. Och det beror väl på att de folkliga musikstilarna inte ligger lika bra till för att spelas på piano. Förebilden för BAO var Evert Taubes orkester – men med bastuba. Men i de två låtarna på skivan som är hämtade från ”Kristina från Duvemåla” finns faktiskt den svenska folkmusiktonen med liksom inspirationen från den nordiska nationalromantiken – Grieg och Lars-Erik Larsson, som jag tycker särskilt mycket om.

”Kristina från Duvemåla” var verkligen en stor överraskning för oss som var på urpremiären i Malmö 1995. Ingen visste i förväg hur det skulle låta. Hur skulle du, som vi så starkt förknippade med det elegant nutida tonspråket i Abba och ”Chess”, tonsätta ett fattigt och kärvt småländskt 1800-tal?

Det stora problemet var ju att förhålla sig till att Utvandrareposet är så högt älskat här i Sverige. Det tog mig lång tid att komma fram till insikten att även om alla hade läst böckerna, eller sett filmerna, så hade ingen hört musiken! Och mitt långa samarbete med Orsa Spelmän gjorde att det kändes helt naturligt att försöka förankra den i den svenska folkmusiktraditionen. Det tror jag att Vilhelm Moberg skulle ha tyckt också. Han var ju dessutom en hejare på munspel!

Läs DN:s recension av ”Kristina från Duvemåla” från urpremiären 1995

Foto: Beatrice Lundborg

Den scen som många kanske minns bäst utspelar sig innan avfärden till Amerika då de stora stenarna på åkern sakta stiger mot himlen som om de berövats all gravitetisk tyngd. Ett magiskt ögonblick som gestaltar hur bördorna på axlarna lättar och hur den gamla instängdheten ersätts av en ny och öppen horisont. Din musik höjer folkets samlade kraft till något djupt allmänmänskligt.

Ja, scenen heter ”Vi öppnar alla grindar” där musiken är ett slags förklädd polska. Och det är väl just den upplyftande och tröstande verkan som jag alltid vill att musiken ska ha, om möjligt. Den som också finns hos Evert Taube, som jag ofta spelar när det står still för mig vid pianot. Det är också det jag vill uttrycka på ”Piano” där inte bara orkestern, baskaggen och rösterna är borta utan också texterna. De som alltid tillkommit efter det att musiken varit klar.

Där skiljer du dig starkt som kompositör från en singer/songwriter?

Ja, jag är ju ingen Evert Taube. Och jag har aldrig några textrader i huvudet som jag hänger upp musiken på utan det börjar alltid med en melodifras eller en längre melodibåge. Jag tänker aldrig på vad låten skulle kunna ”handla om”. Så varje gång Björn (Ulvaeus) kommit och sagt vad han döpt en viss låt till och berättat för mig vad den handlar om har jag bara svarat: ”Va bra!”

Det betyder att du aldrig släpper ifrån dig en komposition förrän du vet att den egentligen kan stå på egna ben?

Ja, det är rätt, jag är ingen som kan rädda en melodi med en bra text.

Som exempelvis Bob Dylan ofta gör?

Ja, Bob Dylan är ett bra exempel. Fast han har också gjort några fina låtar och melodier som står för sig själva.

Jag tänkte att kan jag göra en bra låt kan jag göra två.

Kan du berätta om hur ditt komponerande började?

Det var 1965 och jag var 19 år och hade börjat spela med Hep Stars. På ett party hade jag fastnat för en låt som jag tyckte var bra, fast bara delvis, och tänkte att den kan jag säkert förädla. Det blev min första låt som heter ”No response”. Killarna i bandet tyckte den var kul och bra men jag var ändå inte riktigt stolt över den. Med min andra låt från samma år, ”Sunny girl”, var det annorlunda. Jag skrev den på ett hotell i Kongsvinger i Norge när jag inte hade någonting att göra. Vi var ju ett popband och det här var ju ett slags menuett med cembalo i arrangemanget och lät inte alls som vi brukade göra. Det var första gången jag upplevde hur det kändes när jag fick till det. En rent fysisk känsla som sa att jag hade kontakt med det jag gjorde. Jag tänkte att kan jag göra en bra låt kan jag göra två. Jag minns att vi var i en gymnastiksal i Kungsbacka inför en spelning då vi fick reda på att ”Sunny girl” hade gått upp på första plats på ”Tio i topp”. Det var då jag tänkte: det här ska jag ägna mig åt.

Har du därefter läst eller studerat musikteori, stämföring eller ackordlära?

Nej aldrig, men jag haft lite kompisar som Sven-Olof Walldoff (1929–2011, svensk orkesterledare) som gett mig en del goda råd om hur man ska göra för att det ska låta bra. Och hur man inte ska göra. Samt Anders Eljas förstås, som jag har lärt mig mycket av.

Så den raffinerade behandlingen av melodik och harmonik på albumet ”Piano”, och som kan ge associationer till tonsättare som J S Bach, Franz Schubert, Claude Debussy och Nino Rota, är resultatet av ditt dagliga arbete vid pianot? Ditt spelande och ditt lyssnande?

Ja, kanske det, tack för jämförelsen!

Paul Simon, en annan mästerlig låtskrivare inom populärmusiken, har gett föreläsningar på olika universitet i USA genom åren om konsten att komponera. Får du liknande erbjudanden här i Sverige?

Jag har fått frågan om jag kan komma och prata med musikhögskoleelever men känt mig lite främmande för det, jag är inte särskilt pedagogiskt lagd tror jag. Och så vet jag ju inte själv hur jag gör, mer än att det blir som det blir. Jag kan ju inte gärna lära ut något som jag själv inte begriper. Jag lyssnar på det jag gjort, och då förstår jag ibland något, men detta har jag sällan har ord för. Att komponera är för mig nära släkt med att bara sätta sig vid pianot. Jag känner mig bra, väl till mods och allting annat försvinner.

Foto: Beatrice Lundborg

Det är ändå svårt att förstå att det är ditt intuitiva komponerande, dit som fingrarna vandrar över tangenterna, som styr dig även när du lämnar treminuterslåten och går upp i de stora, formmässigt variationsrika partierna i ”Chess”?

Det var just det som var så lockande med ”Chess”. Att vi kunde göra vad vi ville, vi behövde inte tänka på vers och refräng och allt det där. En del blev också lite underligt, som ”Mountain duet”, men det hängde ihop. Och så kunde vi tillåta oss att börja hela musikalen med en scen som bygger på en tarantella!

Jag kan inte tonsätta en text, det går inte.

Så varken i ”Chess” eller i ”Kristina från Duvemåla” hade du en text att utgå ifrån? Det är ju mycket sällsynt förutsättning inom all slags musikdramatik, historiskt sett.

Nej, inga texter. Inför ”Kristina från Duvemåla” hade jag ett trettiotal scener och inför ”Chess” ett rätt så kortfattat synopsis, det var allt. Jag kan inte tonsätta en text, det går inte. Att anpassa mig till en rytm hos en text, då vet jag inte vad det skulle bli. Jag har genom alla år bara gjort en, nej två, tonsättningar av text. Den ena gången var 1972 till ett visalbum av Lena Andersson då jag skrev en ny melodi till Cornelis Vreeswijks ”En visa om arton svanar” som redan hade en melodi. Men den blev inte bra. Cornelis var inte heller bra, men bättre än min. Den andra gången var vid millennieskiftet då Författaren Ylva Eggehorn hade skrivit en text med titeln ”Innan gryningen” som hon undrade om jag kunde tonsätta. Jag ringde henne efter några veckor också sa att det tyvärr inte gick, la på luren och lyssnade på en polska som jag precis hade spelat in. Och upptäckte till min stora förvåning att den passade perfekt, bara jag gjorde några små rytmiska ändringar. Fantastiskt! (här går Benny fram till flygeln och visar hur enkelt han justerade rytmen i polskan). Efter en kvart ringde jag upp henne och sa att den var klar. Det är i sådana stunder som man tror att det finns någon däruppe som tänker: ”Nu har den där kisen suttit där i fyra veckor och inte fått ur sig något, så jag skickar ner något bra.”

Trots att du envisas med att säga att ”det blir som det blir” är det alldeles uppenbart att du är särskilt sofistikerad vad gäller vissa saker. Exempelvis i konsten att bygga en melodi genom att variera fraslängderna, från några enstaka toner till en lång räcka, så att den aldrig förlorar i spänning. En variationskonst som finns i både de enklare popballaderna och de mer dramatiska musikalnumren. I ”Stanna” ur ”Kristina från Duvemåla” övergår den uppjagade melodin plötsligt i en melodifras som är tjugo toner lång. Det gör mig andlös på samma sätt som liknande ställen i Giuseppe Verdis operor.

Det har jag aldrig tänkt på. Det låter begåvat! Men jag tror att man kan säga att mitt komponerande bygger på att jag måste överraska mig själv. Och då kan det hända att jag vill höra något som jag aldrig hört förut. Det är som hos John Lennon. Hör på det här, det mest geniala han gjort (här går han till pianot och spelar den enligt honom så oväntat förkortade pianofrasen i ”Imagine”). Ja, man har Beatles att tacka för mycket. Men all melodisk musik tilltalar mig.

Foto: Beatrice Lundborg

En annan sak är din förtjusning i tretakt. Åtta av de tjugoen låtarna på albumet går i tretakt.

Undrar om inte det har att göra med teatern, bortsett från valser och polskor med BAO. Jag tycker att tretakten lånar sig mer till dramatiskt framförande. Så fort det blir fyrtakt måste det svänga, liksom. Tretakten har en annan viskositet, man kan tänja på den som om den inte var lika beroende av en fast rytm (och här brister vi båda ut i Taubes sanslöst medryckande valsgung i frasen: ”Vad vooore liiivet Rooosmariii föruuutan sång och dans?”).

Du har också en förkärlek till en fortspinnande melodik som kan ge associationer till barockmusik och till Bach.

Ja, det kan jag tänka mig. Min kärlek till Bach är total. Så där finns en inspiration även om jag aldrig försökt likna honom. Han har ju fantastiska basstämmor! Han måste ha använt sig av notbilden annars tror jag inte det skulle ha gått. Som i hans violinkonserter eller som den superelegant oktaverande, fallande basgången i ”Air” (och här måste han sätta sig vid pianot igen!). Att basen blir en egen röst och inte bara ett fundament, något som Rutger Gunnarsson framhävde så fantastiskt med sitt spel i Abba.

Du har också alltid roat dig med att pröva och leka med poplåtens olika former och delar, vers-brygga-refräng-stick?

Ja, och inspirationen kom från Beatles som gav ut singel efter singel där ingen var den andra lik. Men vet du, det svåraste i en poplåt är faktiskt hur man ska avsluta refrängen. Ofta har man sagt allt med refrängen redan efter de första fraserna (här sjunger han ”Ring, ring”). Man måste lägga in en kontrasterande del som bryter av refrängmelodin så att den kan återkomma med större kraft. Så är det i Abbas ”I wonder” där refrängen först hejdas innan den får fritt utlopp.

Foto: Beatrice Lundborg

Refrängen i ”You and I” ur ”Chess” är ju också fantastiskt förlösande med sina långa toner.

Ja, fast det var inte från början meningen att den skulle ha en refräng. Min förebild var ”O helga natt”. En enda lång melodibåge. Nu blev det inte så, men refrängen är mycket kort jämfört med det andra.

För dig tycks melodik, harmonik och rytm hänga samman som om de vore ett. Och det är snarare spänningarna och förlösningarna som driver musiken framåt än det rytmiska. Hur ser du på att många låtar i dag görs utifrån ett förfabricerat beat? Och att en låts olika delar görs av kanske fem, sex olika kompositörer som sitter på olika håll i världen?

Det där är jag helt främmande för. Vem är avsändare då?

Benny AnderssonBenny Anderssons 5 favoriter

Text: Martin Nyström

Om intervjun: Jag är lite tidig till intervjun och pratar med Benny Anderssons son Ludvig som säger: ”Jag har faktiskt aldrig hört att det någonsin hakat upp sig för honom vid pianot.”

Foto: Beatrice Lundborg

Om fotograferingen: Benny sätter sig vid den högglansiga flygeln och börjar spela ”Gotländsk sommarnatt” efter att han hört att jag pratar gotländska.

Född 1946 i Stockholm.

Upptäcktes 1964 av Svenne Hedlund och blev därefter medlem i Hep Stars.

Träffade Björn Ulvaeus 1966. Tillsammans med Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog bildade de senare succégruppen Abba.

Abba fick sin första internationella framgång 1973 med ”Ring ring” – även om låten bara kom trea i den svenska melodifestivalen. Det stora genombrottet kom året därpå när Abba vann hela Eurovision song contest med ”Waterloo”.

Abba blev en av de populäraste popgrupperna genom tiderna och hade nio ettor på Englandslistan och en i USA.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus har sedan skrivit musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla”.

År 2001 bildades Benny Anderssons orkester.

I september 2017 kom soloalbumet ”Piano” som fick betyg 4 av DN:s kritiker Johanna Paulsson. Läs recensionen på dn.se/kultur.

Johann Sebastian Bach.

”Jag älskar Bach totalt, orkestermusiken, körmusiken, violinkonserterna, cellosviterna. Det är ett hav av underbar musik.”

”Good vibrations” med Beachboys.

”De första 16 takterna! Men hela kompositionen är magisk.”

Delilas förförelsearia i Camille Saint-Saëns opera ”Simson och Delila”.

”Den är som en otroligt sofistikerad poplåt. En ständig inspiration till att skriva bättre. Och helst hör jag den med Maria Callas.”

Basgången i ”These boots are made for walkin” med Nancy Sinatra.

“Den är så fenomenalt catchy och spontan. Låter som att den kommit till i stunden.”

Introt till ”Johnny B. Goode” med Chuck Berry.

”Ett stilbildande intro för alla gitarrister av en mycket fin låtskrivare. Och vilket groove!”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.