Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/biennalen-i-dhaka-ar-ett-angelaget-alternativ-till-venedig/

Konst

Biennalen i Dhaka är ett angeläget alternativ till Venedig

Otobong Nkangas installation ”Landversation” på DAS 2020.
Otobong Nkangas installation ”Landversation” på DAS 2020. Foto: Randhir Singh

Dhaka Art Summit har utvecklats till en träffpunkt för konstnärer, kritiker och curatorer från södra jordklotet. Ett inspirerande alternativ till konstbiennalen i Venedig, tycker Maria Lind.

Vad kan en konstbiennal egentligen åstadkomma? Ganska mycket om man tittar på Dhaka Art Summit, DAS, som just nu pågår i Bangladeshs huvudstad (t o m 15/2). Medan kritiken mot ”urbiennalen” i Venedig växer, i takt med att den blivit alltmer spektakulär och kräver att de inbjudna konstnärerna backas upp ekonomiskt och praktiskt av kommersiella gallerier eller nationella organisationer, finns angelägna alternativ på olika håll i världen. Till exempel i Jakarta, Dakar och Dhaka. Alternativ där själva utställningen blir en blomma bland andra i en bukett av symposier, workshops, kurser, exkursioner och annat.

Det här är den femte utgåvan av DAS, som utvecklats till en träffpunkt för konstnärer, kritiker, forskare, curatorer och andra från ”majoritetsvärlden” i syd, där den största delen av jordens befolkning lever. 

Initierad och finansierad av det Dhaka-baserade samlarparet Samdani fyller DAS en lucka i ett sammanhang som saknar fungerande offentliga konstinstitutioner. Samtidigt finns här en tradition med självorganiserade initiativ, däribland en internationell fotobiennal, en dynamisk fotoskola och galleriet Britto som öppnade för mer än tjugo år sedan.

Bharti Khers skulptur ”Intermediaries” på DAS 2020.
Bharti Khers skulptur ”Intermediaries” på DAS 2020. Foto: Randhir Singh

Påverkade av den bengaliske Nobelpristagaren i litteratur Rabindranath Tagore och hans antinationalistiska strävan efter planetariska kopplingar, har DAS:s initiativtagare skapat en plattform där det som görs på hemmaplan får möta impulser från andra delar av världen. Något som alldeles uppenbart har stärkt det lokala konstlivet. Shilpalkala Academy mitt i stan är för tillfället full av konst, aktivitet och besökare – med gratis inträde och ett ambitiöst förmedlingsprogram, där trösklarna sänkts och lokala besökare flödar in. 

”Seismiska rörelser” är temat för årets DAS, med inspirerande delutställningar som handlar om geologiska, sociala, koloniala, kollektiva och rumsliga rörelser men även om feministiska framtider. 

En delutställning skildrar landets konsthistoria efter 1947, genom dess konstskolor och lärare. Vid sidan av starka konstverk av välkända samtidskonstnärer som Otobong Nkanga, Korakrit Arurandondchai, Ellen Gallagher och Otolith Group, deltar ett tjugotal konstnärskollektiv, varav hälften kommer från Bangladesh. På så vis materialiseras en av de senaste decenniernas viktigaste strömningar i konsten – olika former av samarbeten och kollektiva handlingar. Samtidigt är det gott om aktuella ämnen som exploatering av naturresurser, flöden av droger, fisk och textil, liksom situationen för ursprungsbefolkningar, kvinnor och HBTQ-grupper.

Detalj av Munen Wasifs verk ”Spring song”, 2017-19.
Detalj av Munen Wasifs verk ”Spring song”, 2017-19. Foto: Munen Wasif

Själv har jag svårt att släppa Wasif Munems fotoinstallation med enskilda objekt fotograferade mot färgglada bakgrunder. Ett smutsigt ID-kort, ett trasigt foto av en kvinna, en leksaksbil gjord av en plastflaska och grenbitar som hjul. Det är föremål som rohingyaflyktingar i ett bangladeshiskt läger, som konstnären besökt regelbundet, bett honom fotografera så fort som möjligt innan lägerfunktionärerna upptäcker dem. 

På DAS sker det omvända. Makthavarna har sent omsider förstått att detta är en internationell kulturhändelse och i år finns här en pinsamt malplacerad propagandautställning om landsfadern shejk Mujibur Rahman, som föddes för hundra år sedan och efter självständigheten 1971 blev landets förste president.