Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 06:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/birgitta-rubin-for-agneta-pleijel-ar-skrivandet-att-vanta-in-sjalen/

Kultur

Birgitta Rubin: För Agneta Pleijel är skrivandet att vänta in själen

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Agneta Pleijel tillhör Sveriges mest framstående författare. I sitt sommarprat ger hon professionella råd om vad som krävs och vad som saboterar skrivandet.

Vad är skrivande, hur lyckas man och när fungerar det inte?  Författaren Agneta Pleijel ägnar nästan hela sitt Sommarprogram åt att reflektera kring vad det innebär att skriva – vilket Pleijels publik också efterfrågar när hon möter dem live.

Jag är själv en av hennes trogna läsare, från den underbara genombrottsromanen ”Vindspejare” till nu senast de starka, självbiografiska böckerna ”Spådomen: En flickas memoarer” och ”Doften av en man”.

Pleijel har fyllt 79 år och varit en skrivande människa nästan hela livet: akademiska uppsatser, litteraturkritik, debattartiklar, pjäser, poesi, filmmanus, romaner.

Fast här är det enbart det skönlitterära skrivande hon pejlar, det som ofta börjar med en gåtfull minnesbild, en obetydlig detalj. Pleijel hämtar ofta stoff från sin släkt och sitt eget liv, och bekräftar att minnen från barn- och ungdomen flyter upp på äldre dar. 

”Förfärligt”. Så sammanfattar Pleijel arbetet med att närma sig den där sårbara och obegripliga flickan hon en gång var – vilket lyckades först när ”jag” blev ”hon”. Som ung i 60-talets Göteborg, parallellt med framväxande kvinno-, solidaritets- och miljörörelser, blev hon smärtsamt medveten om att kvinnor ändå förväntades underordna sig. 

Här hade jag önskat att hon delat mer specifika erfarenheter från det tuffa arbetet att slå sig fram bland förtryckande kulturmän. Och pratat lite mindre om skapandet i allmänhet. 

De handfasta författarråd som jag lär minnas är att inte fastna i fakta och lita på att fiktion kan nå djupare sanningar. Samt vikten av att vara tolerant mot misslyckanden.

Just nu skriver Pleijel in sig i en känd deckardrottnings huvud. I stället för vad jag – och hon – hoppats på, en tredje memoardel. Inre motstånd spökar och vi får med författaren själv tålmodigt vänta ”tills själen hör av sig igen”.