Den sovjetiska nationalhymnen är en storståtlig ingång till ”Sommar i P1” med Thomas Sandell. Fast han hade aldrig funnits om inte pappas morfar, tsartrogen underofficer i St Petersburg, lyckats smita från fulla bolsjeviker 1917 – och starta ett nytt liv i Finland.

Thomas Sandell föddes i svenskspråkiga Jakobstad för 60 år sedan men växte upp utanför Skellefteå. I sitt sommarprat väver den framgångsrike arkitekten snyggt samman sina finlandssvenska rötter, bruksortsmiljön i Västerbotten och arvet från en fåfäng farfar, en småländsk anglofil i släkten Sandell.

En brokig bakgrund, som berikat hans gärning. Arkitekt påstår Thomas Sandell att han blev för att yrkesrollen var en tjejmagnet. Själv minns jag hur han klev fram som en av de unga, coola formprofilerna i Stockholm i skiftet mellan 80- och 90-tal. Stjärnglans fick han med det postmoderna skåpet Panik, med infällda dalahästar i den strama plåtdörren. 

Thomas Sandell lyfter fram Alvar Aalto som sin största förebild, en arkitekt som ritade allt möjligt – hus, möbler, glas, lampor, stadsplaner. Att vara rädd för det nya och okända i vår byggda miljö jämställer Sandell med främlingsfientlighet. Ja nog sörjer också jag att nejsägarna stoppade hans flytande kallbadhus i Riddarfjärden.

Sandell är något så ovanligt som en duktig debattör i en annars tillbakadragen svensk arkitektkår. Jag lystrar intresserat när han påbjuder tätare samarbeten i den uppstyckade svenska byggprocessen, med byggkostnader som tillhör världens högsta. 

Själv hade jag hellre hört mer om idéerna bakom Sandells verk, som hans geniala sommarstuga på 15 kvadratmeter, än om snobbigt italienskt herrmode eller svindyra flugfiskeresor till Kamtjakahalvön. 

Men bland sommarpratarnas alla eländeshistorier är det ändå skönt att lyssna på en som njuter av livet.