Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den nya journalistikens fader Tom Wolfe är död

Tom Wolfe, arkivbild från 2012.
Tom Wolfe, arkivbild från 2012. Foto: Fernando Leon/AFP

Den nya journalistikens fader Tom Wolfe är död, 88 år gammal. Han lämnar efter sig flera älskade mastodontromaner men också ett journalistiskt arv, en metod, som fortfarande väcker debatt – senast i och med Michael Wolffs ”Fire and fury”.

Tom Wolfe, författaren bakom moderna mästerverk som ”Fåfängans fyrverkeri” (1987) och ”En riktig man” (1998), har dött 88 år gammal.

Tom Wolfe krönte sin karriär som författare till realistiska mastodontromaner, byggda på research och med ambitionen att frilägga statusskikten i den amerikanska samtiden. ”Fåfängans fyrverkeri” handlar om 1980-talets finanskultur i New York City, ”En riktig man” skildrar en fastighetskungs fall i Atlanta.

Men det var som tidningsreporter Tom Wolfe först presenterade sig.

Tom Wolfe var den självutnämnde ledargestalten för den genre av berättande reportagejournalistik som dubbades till ”New Journalism”.

Gruppen – som utöver Wolfe brukar inkludera Jimmy Breslin, Hunter S Thompson, Joan Didion, Gay Talese – gjorde under 1960-talet uppror mot den torra tidningsprosa som präglade amerikansk nyhetsförmedling.

De skrev vilt om nya ämnen, tillät sig en skönlitterär stil som ständigt väckte debatt om hur långt journalistiken kunde tänja på gränsen innan den tippade över i ren fiktion. 

Titeln på en antologi med "New journalism"-reportage från 2005 – ”The gang that wouldn’t write straight”, Gänget som vägrade skriva rakt – sammanfattar såväl självbilden som kritiken mot gruppen.

Tom Wolfe var ökänd för sina typografiska ticks, han laddade sina texter med interpunktioner tänkta att fånga hur människor tänkte och talade i verkligheten. Resultatet var sällan smickrande för de offentliga personer han porträtterade. Han var ett slags journalistikens Lucian Freud som avbildade kändisar med deras blemmor intakta, eller uppförstorade. Vanvördigheten renderade honom lika många fiender som efterföljare. Hur såg han på alla lärjungar som försökte kopiera hans stil? En gång svarade Wolfe att han tyckte om att läsa deras texter, underförstått eftersom de påminde om hans egna.

Han var känd för sina gräddvita kostymer, sin hatt, sin promenadkäpp – han såg ut som en gestalt ur ett borgerligt sommardrama av Ingmar Bergman.

Hans uppenbarelse speglade något av den satiriska distansen i hans journalistik – en sval upphöjd elegans som tycktes existera i helt egen tidsålder. Tom Wolfe var intresserad av samtidens radikala uttryck – sex, politik, musik – men privat var han en konservativ herre från Richmond i den amerikanska södern, son till en agronom och en landskapsarkitekt.

Författaren, skrev Tom Wolfe i ett berömt manifest, måste ge sig ut i samtiden, våga avlyssna och själv uppleva det stora amerikanska experimentet. Sluta vara introspektiv och grubblande. Wolfe skrev om knarkande hippies, om surfkulturen i Kalifornien, om brittiska mods.

I sitt sista stora romanverk, ”Back to blood” från 2012, försökte han fånga Miami, Floridas karibiska metropol; invandrarkulturen, kriminaliteten, konsten.

Ambitionen var intakt men stilmedlen trubbigare. Hans bild av den afroamerikanska kulturen var märkt av 1900-talets vita blick. Något hade gått förlorat i den excentriska stilen, den kändes mer repetitiv än revolutionär. 

2016 utkom han med en essä om Charles Darwin och Noam Chomsky, ”The kingdom of speech”, som fick flera kritiska recensioner och vars placering i bokhandlar tycktes bekräfta att Tom Wolfe nu hörde till gårdagen.

Men det är inte hela sanningen. Michael Wolff, den yngre reportern som nästan delar hans efternamn, har på sätt och vis återupprättat Tom Wolfes ställning i den amerikanska offentligheten.

Michael Wolffs reportage om Trumpadministrationen – en global framgångssaga som sålt i över tre miljoner exemplar – är skriven med Tom Wolfes ironi, förakt och lust.

När jag nyligen intervjuade Michael Wolff frågade jag om han var inspirerad av Tom Wolfes satiriska 1970-tals reportage ”Radical chic”, som handlar om kompositören Leonard Bernstein och Manhattans överklassiga välgörenhetskultur. (En gång översatt till svenska av filmnestorn Nils Petter Sundgren.)

”Det är exakt därifrån jag kommer”, sade Michael Wolff. 

I den meningen dog Tom Wolfe mitt i steget.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.