Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Björn af Kleen möter Carola – ett mirakel i medelåldern

I höstas fyllde Carola Häggkvist 50 år. Hon hade tänkt sig en lugnare tid, men verkligheten hann i fatt. DN:s Björn af Kleen tog rygg på Sveriges största artist när hon skyndade mellan kokboksreleaser, julshower och flyktingboendet i sitt eget vardagsrum.

Amadeus har krockat med bilen och Carola har lånat ut sitt kreditkort till den 18-årige sonen.

– Men jag brukar handla på krita, säger den 50-åriga sångerskan och inspekterar utbudet på Gateau i Södra Ängby i Bromma.

– Amadeus är duktig med bilen men i går var ju den där halkan…

Sex sockerbullar rikare lämnar vi Gateau och kör mot Q8 där Carola ska upprepa samma nummer.

Hon väljer ett par läsglasögon ur snurrhyllan och skrider mot kassan, fortfarande utan betalningsmedel. Bakom disken står Kitty, en ung brunett i hästsvans.

– Då ska vi se här… säger Carola, med känsla för vilken personalgrupp som brukar vara mest samarbetsvillig.

– Jag har ju bäst koll med grabbarna här… säger hon försiktigt till Kitty, som då låter en stadig karl i väst ta över.

Plötsligt dyker Janne Schaffer upp med en 500-kronorssedel.

Den legendariske gitarristen ska egentligen bara ha Expressen och Aftonbladet men notan landar på 189 kronor.

– Nämen Schaffer. Vad du är söt, säger Carola.

Carola Häggkvist – som privat kallar sig ”Häggis” eller ”kapten Häggkvist” – är svår att säga emot.

Hennes röstregister utanför scenen påminner om journalisten Annette Kullenbergs. Ena sekunden rivig cowboyfeminist i boots, andra sekunden änglalik skolflicka i tyll. En vinnande kombination.

Ett par dagar senare upprepar Carola Häggkvist samma stunt i Stockholms tunnelbana.

På väg till en repetition för releasen av sin nya kokbok ”En godare jul” fastnar taxin i snön. Hon tvingas åka kollektivt för första gången på 34 år. En medmänniska hjälper Carola genom spärren då kontrollantbåset gapar tomt. Svarta rubriker om plankning.

Vi lämnar Bromma och kör mot Årsta.

Det har snöat ymnigt och temperaturen kryper under noll. Många stockholmare har lämnat bilen hemma.

I kapten Häggkvists Jaguar hörs inga goda råd.

– Jag gillar bilar som man kan köra om med, säger hon och drar förbi ett bud från DB Schenker i högerfilen.

Snön sprutar under däcken.

– Min första bil var en Saab turbo eftersom min pappa jobbade på Saab. Jag har alltid varit pappas tjej. Åkte bakpå hans Vespa när jag var liten och kör själv motorcykel i dag. Det måste inte gå så otroligt fort. Jag diggar mer old fashion berg-och-dalbana. Då är en Harley väldigt bra.

Hon har kört sin Jaguar i tre år. Bilen har en spricka i vindrutan.

– Jag tänkte att jag skulle ha en Jagga när jag fyllde 40: elegant, kvinnligt sådär… Det blev verklighet efter 45. Nu ska jag väl sälja den här. Jag kör rätt hårt och använder den som mitt kontor.

Carolas körstil speglar hennes lätt förströdda charm. I de trånga tunnlarna under Södermalm byter hon fil samtidigt som hos sms:ar med Mia Parnevik om en vinprovning och påbörjar en frukostmacka med leverpastej och saltgurka (även den på krita från Gateau).

När vi når Slakthusområdet backar hon genom en gränd samtidigt som hon ringer upp Peyman, en av tiotalet flyktingar som bodde i Carolas Brommavilla under några månader förra hösten.

Kvällen innan vi ses har Peyman och en kamrat fått besked om att de måste lämna flyktingförläggningen i Farsta och bege sitt norrut.

– Och då får de självklart bo hos mig tillfälligt, säger Carola Häggkvist.

– Take care. Love you, avslutar hon samtalet med Peyman.

Inflyttningen kräver en del praktiska bestyr. Hon ringer upp Sandra, en sångerska som tillfälligt fungerar som Carolas assistent.

– Eftersom Peyman och Jean-Paul kommer hade det varit nice om grejerna från skafferiet kan sorteras så att det blir fräscht, instruerar Carola i telefon. Du kan lägga det i kartonger fast jag sa tvärtom tidigare. Så kan de ta vardagsrummet.

Foto: Foto: Magnus Hallgren

Carola fyllde 50 i september. Det har gått 34 år sedan hon debuterade i Melodifestivalen inför 6,1 miljoner tv-tittare, 84 procent av Sveriges befolkning. Det senaste året har hon på sätt och vis klivit tillbaka in i offentlighetens centrum.

När flyktingkrisen kulminerade förra hösten köpte hon en charter till Kos och langade filtar och förnödenheter till utfrusna båtmigranter. Ett gäng från Iran och Uganda fick hennes mobilnummer, som de väl i Sverige visade för häpna gränspoliser i Skåne.

• Läs även: Carola fick nog – reste till Grekland och hjälpte flyktingar

På ett foto i kokboken ”En godare jul” – med recept av Malin Landqvist – sitter den sjuåriga adoptivdottern Zoe vid pianot medan Carola tänder ljus flankerad av ”mina underbara grannar och mina nya vänner, som bodde hos mig förra hösten”.

– Jag vill bara visa att det gick fint för mig att bidra och det har inget att göra med att jag är känd, säger hon. På Kos fixade jag hotellrum åt kvinnor från Uganda som kom genomfrusna i bara underkläderna. Jag frågade mina väninnor om de ville vara med och dela hotellkostnaden. ”Absolut, Carola, vi är med dig”.

– Och jämförelsevis: hur många har vi egentligen tagit emot? Jag vill inte blanda mig i den politiska debatten – men jag förstår inte varför inte Sverige förberedde sig bättre politiskt? Man vet hur det ser ut i Mellanöstern – varför fick inte Migrationsverket bättre verktyg? Varför ska människor behöva stå här och knacka på dörren? Är vi inte med i matchen? Jag är sångerska och har inte tagit en spänn för att de bodde hos mig men det finns ju andra som jobbar med det här och får lön.

Vi parkerar och går in i en kylslagen replokal med guldväggar och giftgrönt kakel.

Från en dörr till vänster uppenbarar sig ett bekant pojkansikte.

– KA..KO..CA..CAROLA!

Danny Saucedo, 2010-talets Idol- och Melodifestival-stjärna omfamnar förra generationens ikon.

Danny kallar Carola för sin ”ledstjärna”.

– Hon har visat vad man kan åstadkomma om man lägger manken till, säger Danny Saucedo. Och för mig – som är en troende kille, har Carola visat att man kan ha religionen som en grundstryka.

Danny Saucedo och Carola Häggkvist inleder, på stående fot, en diskussion om religion.

Chefen för Dannys kyrka, påve Franciskus, har just lämnat Sverige. Han gjorde ett blekt intryck på Danny.

– Personligen tycker jag att påven är lökig, säger han. Hur kan man ha någon på jorden som kallar sig Guds ställföreträdande? Påve är ett jobb som skapades när man skrev med fjädrar. Larvigt.

– Ja, det är faktiskt svårt att hitta ett bibliskt fundament för det, säger Carola. Det är en kultur som inte riktigt är tagen från bibeln.

Carola är troende sedan tonåren. På 1980-talet gick hon med i Livets ord, bröt 1995, och tillhör i dag Hillsong, en australiensisk megakyrka med musik och lovsång som fundament. Hon är fortfarande uppfylld av sin barnatro, säger hon, missar sällan en söndagsgudstjänst och bedriver självstudier i hemmet: ”fantastiskt spännande undervisning på Youtube med människor som åkt upp och ned i himlen; wow!”.

Carola drabbas återkommande av mirakel – som under entreprenören Christer Sturmarks 50-årsfest för två år sedan.

Sturmark, ordförande för Humanisterna, är en av Sveriges mest kända och hårdföra ateister.

Carola och pianisten Anders Widmark spelade ”Amazing grace” under en timme och en kvart på Sturmarks fest. Carola blev förlöst, skrattade av lycka, började sjunga ”på ett helt nytt sätt”.

– Guds närvaro var så stark hos Christer Sturmark, säger hon. Han älskar gospel och nerv, det gör han verkligen. Han var helt salig. Folk kom fram efteråt: ”jag är råbarkad ateist men det här fick mig att tvivla”.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

Under framförandet frågade Carola Christer Sturmark vilket språk han ville höra ”Amazing grace” på.

”Ryska”, drog födelsedagsbarnet till med.

”Ja, ryska, det har jag sjungit på”, svarade Carola.

Det var på 90-talet, under ett framförande för ryska ishockeylandslaget på Dalarö utanför Stockholm.

– Jag sjöng i anden, minns Carola. De kunde ju ändå inte engelska så jag sjöng i tungomål. Jag sjöng om faderns kärlek och hur mycket han älskar oss. Efteråt berättade folk att jag hade sjungit den andra versen på perfekt ryska. Och det hade verkligen påverkat dem. Många ville säga ”Ja” till Jesus efteråt.

Carola frågar Danny Saucedo vad han ”baserar” sin kommande show på.

– Den heter ”Nu” och handlar om att man ska stanna upp. Förstå vem man är i stället för att gå på sina impulser. Kognitivt tänkande. Den heter ”Nu” för att jag ska förklara vem jag är just nu.

Moderligt frågar Carola:

– Hur gammal är du?

– 30, säger Danny.

– Då känner du att du är ganska gammal nu?

– Ja, som du.

Har Carola adepter? Eller är schlagerdivor för sublima och originella för att odla efterföljare?

– Indirekt säger många att jag betytt mycket för dem, säger Carola. Jag fick frågan av en av körtjejerna under turnén i somras om jag ville vara hennes mentor. Det såg jag som väldigt stort. Jag vill gärna stå till förfogande för de yngre men när man är igång hela tiden själv så… Bente, min trogna väninna sedan 1985, har en son i Amadeus ålder som är mitt gudbarn och som sysslar med musik.

Hon rundar av snacket med Danny genom ett bibelavsnitt om vikten av självbehärskning och harmoni.

Han blir provocerad igen.

– Det står en massa bra grejer i den där boken men också en massa om ”kött” och ”en boning mitt ibland oss” och vafan betyder det? Religion ska hanteras som bilar. Man åker inte ångbil längre, man åker Tesla, liksom.

– Men har du varit på Hillsong? Det är uppdaterat, säger Carola.

– Jag är ingen som vill tillhöra.

– Nä, jag fattar, men bara för att man går in där blir man inte Hillsongare. Man kan gå ut igen. Bieber var där när han var i Stockholm, Justin…

Hon bryter.

– Ok, hörni! Härligt! Jabadabado! Here we go again!

Carola tar trappen upp till sitt turnéband. Två av ”musikanterna”, som hon kallar dem, har hon aldrig tidigare träffat.

– Hallå! Får jag störa?!

Carola plockar rekvisita – sina ”pimpgrejer” – ur en kasse märkt ”Saint Tropez”: en mässingskandelaber, ett par glittriga grenar, en flaska parfym, ”Scandalous” från Victoria’s Secret. Hon inreder målmedvetet under tystnad och rummet får en atmosfär som påminner lite om den i Tony och Carmelas villa i ”The Sopranos”.

Längst inne i rummet står Jimmy Källqvist, Carolas pojkvän. Källqvist, i svarta jeans och en lång svart stickad tröja, ser yngre ut än sina 46 år. Han är från Robertsfors utanför Umeå, ett samhälle som avlat musikanter som Sahara Hotnights och Frida Hyvönen.

Internt i musikerkretsar kallas Jimmy för ”lyxbasisten”, berättar en medlem i Sahara Hotnights. Källqvist uppfattas som ”slick” och anses ha ”dyra prylar”. Han bor i ett hus i Danderyd.

Smeknamnet roar Carola.

– Du gled på en räkmacka redan före mig.

Hon retas.

– Nä, det är för att du spelar med sådan lätthet, säger hon.

Carola och Jimmy har varit ett par i två år. Särbos, delvis eftersom deras temperament skiljer sig åt i vardagen. ”Jimpa” är något av en hemmakatt, antyder Carola.

– Vi funkar bra på jobb och på semester, säger hon. Däremellan har vi lite olika tempo. Jag vill hinna med allt. Hinna prova den där nya restaurangen och hinna träffa den där väninnan. Men jag har också ett behov av att tas om hand.

Paret har löst saken genom att bli sambor i Sydafrika. De har köpt ett hus tillsammans i Hout Bay nära vindistrikten utanför Kapstaden.

Zoe, Carolas adoptivdotter, är född i Sydafrika.

– Jo, Zoe kallar Jimmy för pappa nu. Jag låter henne göra det. Egentligen ville jag kanske vänta tills man är gift eller förlovad men har man bara en öppen dialog förstår barnen. Han var med på första skoldagen. Det var väldigt fint.

Är det annorlunda att uppfostra ett adoptivbarn jämfört med ett biologiskt barn?

– Jag tänkte först säga: ingen stor skillnad. Men det stämmer inte helt. För ibland kan hon dra upp att hon tänker på, saknar och frågar efter sina biologiska föräldrar. Och den biten får man ju inte med ett magbarn. ”Du är inte min riktiga mamma”, kan hon säga. ”Mina kompisar säger: du är inte min riktiga mamma”. Då säger jag: ”Är jag inte på riktigt?! Känn!”.

Carola slår sig på handleden.

– Vi kanske inte har samma färg på skinnet, brukar jag säga till henne, men vi har samma färg på blodet. Jag är inte din magmamma men du är född i mitt hjärta. Det är ju som hon vore mitt riktiga barn. När domaren satte klubban i bordet slog han fast: Nu är Zoe din som om du hade fött henne själv. Hon är verkligen en del av mig både lagligt, känslomässigt och spirituellt.

Amadeus pluggar fotbollsprogram på Bromma gymnasium och delar sin tid mellan pappan Runar Sögaards hus i Nacka och Carola.

– Det är stor skillnad på pojke och flicka, säger Carola. Men det får man kanske inte säga i dag! Men för mig, som har båda, är det stor skillnad. Kära nån! Med en flicka är det mycket känslor, dynamik, igenkänningsfaktor – hon sminkar sig, går i mina skor, hänger i min garderob. Mycket mer berg- och dalbana än med en kille som är mer jämn. Förpuberteten märks mycket mer hos en flicka.

Är du sträng?

– Jag är strängare med Zoe än med Amadeus. Hon testar mig lite mer. Vi har pratat om tonen i vår familj – Amadeus pappa har väl någorlunda samma tankar – att ha en fin ton mot varandra.

Carola hämtade Zoe på ett barnhem i Johannesburg för fyra år sedan.

– Under vår första lunch tillsammans – då var hon knappt tre – åt hon med kniv och gaffel. Wow! Fantastiskt vad de uppfostrar barnen, tänkte jag. Hon ville naturligtvis vara så duktig hon bara kunde. Lunchen varade i två timmar. Efter ett tag testade hon mig och kastade gaffeln på golvet. Då sade de här ganska konservativa tjejerna som var med från barnhemmet: ”If you don’t want a brat, you need to tell her who’s in charge”. Det tyckte jag var bra. De föreslog att man skulle ha en timeout: lämna barnet för sig själv i ett rum om det går överstyr.

Foto: Foto: Magnus Hallgren

Vi har gjort oss så liberala att vi inte vet vilka vi är, vilken kultur vi har. Men det behöver inte vara en motsättning mellan att stå upp för våra traditioner och samtidigt finnas där för människor i nöd. Flyktingarna flyr ju för sina liv.

Carola har levt med Zoe, som är svart, i Stockholms vita villaförorter. Har erfarenheten väckt hennes solidaritet med flyktingar? Hon tittar oförstående på mig när jag ställer frågan. Snarare är det hennes ”frontpersonlighet” – ”kapten Häggkvist” – som hon mobiliserat, säger hon. Ett arv från pappan Janne, spontan och egensinnig.

– När jag läste, inlägg på Facebook mest, om kvinnor som kastade sina barn över bergskanter för att inte bli tagna av IS blev det för mycket för att jag skulle kunna sitta kvar hemma. Jag ville finnas där för dem som tagit sig över Medelhavet, hands on. Jag bestämde mig på någon dag och tog en charterflight till Kos där jag satte mig längst bak.

En volontär erbjöd henne att följa med ut i natten och möta båtarna vid stranden.

– Oj! Men jag funkar bra i sådana sammanhang. Vid fronten. Jag är orädd och beredd att riska. Min hjärna blir snabbtänkt. Jag behöver inte sitta ned och planera vid ett papper. Verkligheten ser sällan ut som man tänkt. Som på gig. Hur många företagsgig har man inte sjungit på där allt ser jättebra ut på papper men där de aldrig håller tiden och glömt det ena med det andra.

Iranierna som Carola välkomnande till sin villa i Bromma insåg rätt snabbt vem hyresvärdinnan var i Sverige. Redan dagen efter ankomst tog hon med dem på Refugees welcome-konsert i Globen. Det var i september. Runt jul ringde hon Migrationsverket och fick veta att det fanns rum i Farsta.

– Och då testade vi det och det har nog de tyckt varit bra – samtidigt som de är evigt tacksamma för att ha fått en personlig kontakt och kunnat landa i ett hem. En av kvinnorna födde ett barn alldeles för tidigt så hennes lilla dotter klarade sig faktiskt på grund av Sverige. Hon döptes till Little M efter min väninna som tog hand om dem.

Livet med flyktingarna var fullt av upptåg. Storfamiljen gjorde utflykter i Carolas husbil. Hon gräddade våfflor och de lagade iranska grytor. Vissa av de vuxna männen refererade till Carola som ”mamma”.

– ”Nä, jag är lite ung för att bli kallad din mamma. Säg syster i stället”. Ibland blev jag ”kapten Häggkvist”. Det var mycket: Hey guys come on!

Vad tänker du kring oron i Sverige över att vi tagit emot för många flyktingar, rädslan, debatten om integrationen?

– Rädslan för hur världen ser ut, och oron för vårt välfärdssamhälle, respekterar jag. Och det är viktigt, tycker jag, att när vi tar emot gäster så säger vi: välkommen till vår kultur. Att hålla fast vid en del traditioner som är viktiga för oss. Vi har gjort oss så liberala att vi inte vet vilka vi är, vilken kultur vi har. Men det behöver inte vara en motsättning mellan att stå upp för våra traditioner och samtidigt finnas där för människor i nöd. Flyktingarna flyr ju för sina liv. Helt plötsligt kommer det nära. Och har vi inte haft det så pass bra så pass länge att vi kan dela med oss av vår välfärd?

Carola Häggkvist hade egentligen föreställt sig medelåldern som en tid för introspektion. Hon har förberett en skrivarhörna i sovrummet ”där solen lyser in”. Självbiografin har varit på gång länge. Två förråd fulla av scenkläder, guldskivor och beundrarbrev borde sorteras, liksom 58 000 bilder i mobilen.

– Jag tackade ja till att sommarprata för att ge mig själv en spark inför min biografi. När jag väl satt mig i den där hörnan var allt det där väldigt inspirerande. I bokhyllan bredvid hittade jag en bok av Desmond Tutu om godhet och så gick jag in på Wikipedia och började studera godhet. Men… det här livet efter 50 har inte blivit så lugnt som jag trodde.

Carola öppnar dock för att de två förråden – ett i Västerås och ett i Alby – skulle kunna bilda underlag för en permanent Carola-utställning, som Abba-museet, även om begreppet ”museum” känns ”dead and gone”, säger hon. Möjligen skulle den naturliga platsen vara Botkyrka, säger hon, den belastade Stockholmskommun Carola är uppvuxen i. Botkyrka är Stockholms fattigaste och mest invandrartäta kommun.

– Jag har inte varit uppe i Järvsö hos Lill-Babs men jag älskar att kunna säga att jag är en vanlig tjej från en förort. Människor som bor där kanske kan tänka: Yeah, she made it.

Känner du dig som en produkt av Botkyrka?

– Egentligen inte. För vi bodde i ett mysigt kedjehusområde nära vattnet mot Ekerö och tog bussen till skolan i stan. Men i en bredare mening har det kanske präglat mig: att jag är öppen. Jag var inte så mycket runt höghusen dit invandrarna flyttade men det var många alkoholister kring tunnelbanan. Och jag var aldrig rädd, jag var alltid hands on.

Det mörknar i Årsta och Jimmy får i uppdrag att lösa av barnvakten i Bromma. Jag hakar på Carola till bokförlaget Max Ström på Skeppsholmen, där hon ska slå kändiskocken Gordon Ramseys hastighetsrekord i boksignering.

I Carolas inledningstext i ”En godare jul” finns en mening som gör mig nyfiken:

”Vi hade en mycket stark samhörighetskänsla i familjen även om det gungade ibland”.

Samtidigt som hon joggar mellan tre rum med uppslagna bokryggar frågar jag vad hon syftar på. Carola brukar utmåla sin uppväxt som grundtrygg.

– Ja, att det i perioder inte var bra, säger hon.

I dina föräldrars äktenskap?

– Ja, troligtvis. Min pappas djupa längtan efter att finna… han växte upp utan pappa. Han visste inte vem hans pappa var. Vi tror att det var en musikant som hette Einar Böckertz, en kompositör som var väldigt lik min pappa. På äldre dagar lärde pappa känna faster Peggy, de träffades på Skogskyrkogården när Peggy hälsade på sin pappa, som alltså var Einar. Men vi visste aldrig om Peggy var min pappas biologiska syster och pappa gick hela sitt liv runt med det där: är jag en oäkting? Han älskade mamma och var väldigt närvarande inför oss barn – trots det var det… ja, gungigt, helt enkelt.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

Carola ber personalen på Max Ström om en smoothie eller något hon kan ta stående som ”en slurk”.

– Det sägs att farfar Einar blev påkörd av en spårvagn i Göteborg och dog vid 55 års ålder. Och att Peggy var väldigt fäst vid sin pappa men att Lillemor, Peggys syster, vägrade att göra ett DNA-test vilket skulle kunna ha bevisat att Einar var pappas pappa. Jag hade jättegärna varit med i programmet ”Vem tror du att du är?”, om jag bara hade haft tid. Jag känner mig hel – men för pappas skull, jag vet att han inte kände sig hel.

Faster Peggy dog dagen efter Carolas 50-årsdag i september.

– Hon var en showgirl, hon dansade och showade. Inte alls långt ifrån vad man själv gör.

En hantlangare på Max Ström återvänder med en kartong korv och mos från Seven Eleven. Den fyller taxin hem med en doft av kemilektion.

En dryg vecka senare möter jag Carola backstage på Oslo konserthus.

Det är fjärde stoppet på julturnén och Carola verkar lycklig av turnélivets ramar, som en fågelskådare som äntligen fått återvända till sitt utkikstorn.

• Läs även: Carola om att bli avbruten i Eurovision: ”Ovärdigt”

Hon värmer upp genom att jogga på stället, håret uppsatt i papiljotter, en halv tallrik kött och potatismos vid sminkspegeln.

Under genrepet försöker hon få liv i musikanterna.

– Hörni! Få se lite tänder nu!

De repar ”Hej mitt vinterland” med blickarna fästa i nothäftet.

– Den här kan ni! Ni behöver inte titta ner!

Gitarristen Göran Eriksson, som vanligtvis ackompanjerar Jill Johnson, gör en halvhjärtad protest.

– Men det är svårt utan publik…

– Jo, men i den här branschen måste man kunna leva sig in.

Hon gömmer mikrofonen bakom ryggen så att jag inte hör de milda förmaningar som följer.

Arne, en skäggig kille i produktionen, svabbar det blanksvarta scengolvet. Något ytligt.

– Det här är första gången Arne och jag jobbar och Arne är grym men är det blankt golv ska det vara blankt. Det här är Oslo konserthus. Och det är fullsatt.

Under den timme som följer ger Carola två intervjuer. En av de norska reportrarna, ett mångårigt fan i midjekort paljettjacka, är uppbragd över lågmäldheten på den nya skivan ”Drömmen om julen”:

– Det är ju Brian Eno!

Ett beställningsverk, säger Carola. Plattan är producerad av pianisten och arrangören Peter Nordahl, som gjorde succé med Sven-Bertil Taubes ”Hommage”-serie.

– Han hade en plan, säger Carola. Det var inte min idé men mycket av det jag gjort som blivit bra i min karriär har tillkommit som förfrågningar. Peter Nordahl ville egentligen hålla ned skivan ännu mer – som om jag satt och sjöng i en lägenhet.

Johannes Sjöberg på Universal, som sammanförde Nordahl och Häggkvist, säger:

– Jag var inget Carola-fan men heller inget icke-fan. Och det vore kul, tänkte jag, att göra en Carola-skiva som man själv skulle vilja lyssna på. Utan för mycket gala och paljetter. Hon är ju en Sveriges absolut bästa sångerskor.

Den norske journalisten frågar Carola om de mest energiska fansen är besvikna.

– För att jag ”mognat”? Nä, det här har ju alltid funnits som en del av mig. Peter Nordahl skriver fantastiska arrangemang och Ulla-Carin Nyquists texter fick mig att börja gråta.

Samtidigt säger hon till mig:

– Jag bär på en explosivitet som inte riktigt kommer ut. Jag är ju gammal 80-talsrockare. Eye of the tiger! På med boxningshandskarna. Det vet min publik och därför brakar det loss lite på slutet. Då blir det blues!

Efter extranumrets urladdning – ”Go tell it on the mountain” på fullt ställ – svalkar sig Jimmy med ett glas Valpolicella.

Carola är länge upptagen med en grupp kvinnor som verkar spela stor roll i hennes liv: en korsning av vänninor och medarbetare, ofta troende. Utanför logen står bland andra Lollo Sjaunja, som administrerar Carolas autografförfrågningar. Sjaunja, sjukgymnast på ett äldreboende, har sökt tröst i Carolas musik under tragedier, som när bästisen tog livet av sig, och ville ge tillbaka. Hon och Carola började prata på Facebook och nu, med brevuppdragen, upplever sig Sjaunja få vara med om ”stora saker”.

– Carola förmedlar att det finns en god och stark kraft bortom det vi människor kan förstå och det har varit livsavgörande för mig.

En trio norska damer, rouge och läderbyxor, är starkt uppfyllda av konserten.

– Du är själv väldigt berörd!

Jo, absolut.

– Du är tagen!

– Det är ingen tillfällighet att du är här!

Runt midnatt frigör sig Carola och föreslår att jag hänger med henne och Jimmy på en privatfest hos en konstnär på Ormöya söder om Oslo.

Carola tar avsked av bandet, som ska åka turnébuss till Stockholm. Nästa konsert är på Silja Galaxy; efter decennier av förfrågningar har Carola för första gången tackat ja till en Finlandsbåt.

– För att betala huset i Sydafrika, säger hon och skrattar.

När taxin når festen visar det sig att föremålet för firandet är Trond Giske, tidigare norsk närings- och kulturminister. Han fyller 50.

– Det är fullt av politikertoppar här, varnar värdinnans syster i foajén.

– Och jag som just uppmanat norska kungahuset att öppna slottet för flyktingar, säger Carola och highfivar mig.

Hon googlar snabbt Trond Giske och tar sedan huset i besittning.

I köket, runt dignande charkbrickor, står den norska socialdemokratin och skvallrar om Natochefen och tidigare statsministern Jens Stoltenberg, som just lämnat festen för ett möte med Turkiets president Erdogan dagen därpå.

Jens Stoltenberg ska ha berättat om ett telefonmöte med Donald Trump. Den blivande presidenten uppträdde ”hyggelig” i telefon. Uppgiften fascinerar festdeltagarna.

Åsne Seierstad, krigskorrespondenten och författaren, presenterar sig för Carola i köket.

– Du har säkert hört det här tusen gånger, säger hon. Men alla i det här landet satt fullständigt klistrade framför tv:n när du uppträde i Melodifestivalen.

Vid tvåtiden på natten sjunger Carola för Trond Giske och upprepar sedan för den knäpptysta församlingen vad hon ”råkade” säga på konserten.

– Öppna slottet för flyktingarna.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

Carola Häggkvist

Ålder: 50

Bor: Villa i Norra Ängby i Bromma i Stockholm

Familj: Sonen Amadeus, 18 och dottern Zoe, 7 och särbon Jimmy Källqvist, 46.

Aktuell: Med kokboken ”En godare jul” (med receptförfattaren Malin Landqvist); skivan ”Drömmen om julen” (med producenten Peter Nordahl och kompositören och textförfattaren Ulla-Carin Nyquist) och den pågående julturnén ”Min bästa jul” som når Stockholm i morgon, måndag den 28 november.

Tre bilder av Carola.

Foto: Henrik LaurvikFoto: Henrik Laurvik

1984. Året efter genombrottet med ”Främling” i Melodifestivalen sjunger Carola i Holmenkollen i Norge.

Foto: Anders HolmströmFoto: Anders Holmström

1991. Ny seger i Melodifestivalen och Eurovision med ”Fångad av en stormvind”.

Foto: JONAS LINDKVIST / TT SWEDENFoto: TT

2006. Carola vinner Melodifestivalen för tredje gången med låten ”Evighet”.

Om reportaget.

Björn af Kleen, text

Om intervjun: Att åka bil med Carola Häggkvist i snöoväder kräver änglavakt. Tur att sångerskan ofta har kontakt med ”chefen upstairs”.

Magnus Hallgren, foto

Om fotograferingen: Carola var professionell – och outtröttlig. Bilderna där hon spelar pingis (!)kom tyvärr inte med i urvalet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.