Redan vid 1800-talets början var Lyme Regis i södra England en populär turistort. ”Den person vore bra märklig”, skrev Jane Austen, ”som inte förtjusas av Lymes omgivningar och får lust att lära känna trakten bättre.” I modern tid förknippar nog romanläsare orten med John Fowles, som lät ”Den franske löjtnantens kvinna” utspela sig på platsen.

Att promenera längs stränderna vid Lyme Regis är också att vandra i den fjärde dimensionen, i jordens djupa tid. Väldiga klipphällar, slipade stenar och sandstränder förenar hav och land, och inte långt från vattenbrynet reser sig klipporna dramatiskt. I dessa klippor ligger lager av mineral och sediment i olika färger blottade – 185 miljoner år av jordens historia, som en öppen geologibok. Kusten vid Lyme Regis utgör också en depå för urtidens flora och fauna: detta är Storbritanniens fossilrikaste område.

Landskapet uppvisar inte bara en visuellt slående skönhet, det låter också speciellt på dessa stränder. Ett klingande ljud. Hammare som slår mot sten. En av de mest populära aktiviteterna här är nämligen att leta efter fossil. Anledningen är inte bara själva förekomsten i marken utan har sin förklaring i en historiskt viktig person: Mary Anning. Hennes närvaro är påtaglig i Lyme Regis, där hon föddes 1799 och tillbringade hela sitt liv innan hon dog 1847 i bröstcancer. Huset där hon bodde har omvandlats till ett charmigt litet museum och hennes namn förekommer lite varstans i byn.

Läs mer: Benfynd som chockade världen 

Vem var då Mary Anning? Det korta svaret: landets främsta fossilfinnare vars fynd bidrog till ett paradigmskifte i förståelsen av livet på jorden. Det hela börjar 1811. Det året gräver Mary tillsammans med sin bror fram ett nästan fem meter långt fossil av ett djur som inte liknade någonting annat. Till en början trodde man att det var en sorts krokodil men det stod snart klart att djuret var en utdöd art från en svunnen tid. Arten fick namnet Ichthyosaurus, en ”fisködla” som inte passade in i gällande klassifikation och reste besvärliga frågor till vetenskapen.

Mary var ännu ett barn. Hennes far, en möbelsnickare som sålt fossil till turister för att dryga ut kassan, hade dött året innan. En samlare köpte Ichthyosaurus för 23 pund – då en ansenlig summa för en familj som periodvis knappt kunde ställa mat på bordet. Mary tog över fossilverksamheten, hon var ute i ur och skur nästan varje dag och gjorde en rad viktiga fynd de kommande åren.

1823 upptäckte Anning ytterligare ett stort och märkligt djur. Det väckte både sensation och debatt i vetenskapliga kretsar. Ungefär samtidigt berättade paleontologer om ett par andra fantasieggande urtidsdjur, Megalosaurus och Iguanodon, som senare kom att inkluderas i klassen dinosaurier. Folk började med skräckblandad fascination tala om sjöodjur och drakar. Vad var det egentligen för monster som låg begravda i Englands jord? Och hur hade de hamnat där?

Den franske naturfilosofen Georges Cuvier var tidens främste expert på fossil. Han hade nyligen lanserat en teori om utdöda djur, espèces perdues. Tanken var kontroversiell i en tid när den bibliska tolkningsramen väsentligen bestämde synen på naturen. Att djur dog ut, försvann för alltid, antydde att Guds skapelse skulle vara defekt. En hädisk tanke som trots motstånd fick fäste i takt med upptäckter av svårförklarliga fossiler samt geologiska studier som utmanade skapelseberättelsens korta tidsperspektiv.

Folk började med skräckblandad fascination tala om sjöodjur och drakar. Vad var det egentligen för monster som låg begravda i Englands jord?

Annings best var till och med för märklig för Cuvier, som först avfärdade den som ett falsarium innan han accepterade fossilets autenticitet. Auktoritetens sanktion var avgörande för Annings trovärdighet och fortsatta möjligheter. Hon hade grävt fram den största och mest kompletta Plesiosaurus som ditintills hade upptäckts. Enligt konstens alla regler hade hon preparerat fossilet och fört noggranna anteckningar. Trots det nämndes inte hennes namn när arten fick sin vetenskapliga presentation. Mönstret kommer att upprepa sig.

Mary Anning hade kunskap och drivkraft men oddsen emot sig. Hon var fattig och saknade formell skolning. På egen hand studerade hon geologi och anatomi. I kombination med sina fältkunskaper blev hon en av tidens kunnigaste paleontologer. Ett svårare hinder än både klass och brist på examina var hennes kön. Normer, regler, fördomar och maktstrukturer innebar i princip stängda dörrar till vetenskapen för kvinnor. Men Anning lät sig inte stoppas.

De enskilda djurarter som Anning och andra fossilgrävare rekonstruerade fungerade som pusselbitar: successivt framträdde en bild av en förhistorisk värld. Bilden påkallade en teori om vad som hänt, varför djuren dog ut och varför flora och fauna ser ut som den gör i dag. Det vill säga en historisk dimension i förståelsen av naturen. Darwin publicerade ”Om arternas uppkomst” tolv år efter Annings död, 1859. Försiktig som alltid förhöll han sig reserverad till paleontologin på grund av empirins ofta fragmentariska karaktär, men han erkände Annings specimen som stöd åt evolutionsteorin.

2010 sammanställde Royal Society en lista över vetenskapshistoriens tio mest betydelsefulla kvinnor. Anning inkluderades på listan. Hennes insatser kan knappast överskattas men hon var inte helt unik, vilket den populära bilden annars gärna ger sken av. Elizabeth Carne, Etheldred Benett, Charlotte Murchison, Catherine Raisin och Elizabeth Philpot är bara några av de brittiska kvinnor som lämnade betydande bidrag till de geologiska vetenskaperna under 1800-talet. Anning är dock på goda meriter den mest kända av dem. Samtidigt vilar det någonting gåtfullt över hennes person. Hon skrev själv inga artiklar och de brev och anteckningar som finns bevarande utgör ett fåordigt material. Hon är liksom den omtalade utan egen röst. 

Det enda existerande porträttet av henne är en målning av okänd konstnär, gjord någon gång före 1842. Mary står på en stenhäll vid vattnet. På marken vilar hunden Tray, hennes trogna följeslagare på exkursionerna som omkom i ett ras 1833, vilket nära nog också tog Marys liv. I krokad arm håller hon en flätad korg för sina fynd och i handen en grov hammare. Klädseln är robust, inget för tesalongen. Det här är inte en kvinna som kokett promenerar längs badstranden utan en som bryter både klippa och normer. Med den andra handen pekar Mary diskret neråt, en gest som ska symbolisera hennes förmåga att kunna gissa sig till vilka stenar som ruvade på fossil. Hon hade den tränade fältforskarens blick, skarpare än de flesta andras. På huvudet bär Mary en halmhatt med brätte som ramar in ansiktet, ger det en mjukt gyllene gloria.

Det finns ytterligare en bild av Mary Anning i fält, en färglagd skiss utförd av hennes vän och informella kollega Henry de la Beche som stöttade henne på olika sätt. Bilden visar dock inte ansiktet utan är mer ett slags snapshot av fossiljägaren i arbete. Det har vidare spekulerats en del kring ett fotografi från 1843 med titeln ”The Geologists”, ifall bilden möjligen visar Anning tillsammans med en manlig geolog. Troligen inte, av indicierna att döma. Anning förblir undflyende. En solitär som aldrig gifte sig och bildade familj. Till mystiken hör historien om hur hon som ettåring mirakulöst överlevde ett blixtnedslag.

Denna persona har säkert bidragit till att flera författare fascinerats av hennes livsöde. Ett par romaner baseras helt och hållet på Annings liv – mest känd är ”Remarkable creatures” av Tracy Chevalier – och en scenföreställning om henne gjordes 2007 av Claudia Stevens. Anning spelar också huvudrollen i ett stort antal böcker riktade till barn och unga. Av de populärvetenskapliga biografierna kan nämnas ”Jurassic Mary” av Patricia Pierce och ”The fossil hunter” av Shelley Emling, utgivna 2006 respektive 2009.

Trots denna goda representation är Mary Anning ett relativt okänt namn, också i England där de flesta associerar det med ramsan ”She sells seashells on the seashore”. Men Annings tid tycks vara inne. Förra året drog en elvaårig fossilentusiast igång kampanjen ”Mary Anning rocks” med målet att en staty av Anning ska resas i Lyme Regis. Projektets vidare syfte är att motverka den symboliska marginaliseringen av kvinnor i offentligheten och lyfta fram intellektuella förebilder för unga tjejer. En annan pågående kampanj vill att Anning ska få pryda den nya 50-pundssedeln.

Vidare söker nu ett antal filmer komma personen närmare in på skinnet. I fjol presenterades en kortfilm regisserad av Natashia Mattocks, ett mörkt och poetiskt porträtt uppbyggt på ett år i Annings liv. En tvådelad dramadokumentär är på gång, ”Mary Anning and the dinosaur hunters”. Mest omtalad är ändå ”Ammonite”, med annonserad premiär nästa år. Omtalad inte bara för att det är en storproduktion med Kate Winslet i huvudrollen, utan för att Mary här framställs i en lesbisk romans med nämnda Charlotte Murchison.

Det lär vara fullsatt när filmen visas på Marine Theatre i Lyme Regis, orten som sedan länge bär smeknamnet ”Dorsets pärla”. Lika säkert kommer det några minuters promenad bort att klinga av hammare och hackor som förhoppningsfullt slås mot den hårda mineralen. Erosionen driver här ständigt fram jordmassor, klippblock och stenar som rasar ner mot havet. Vem vet vad dessa innehåller?