Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 18:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-sandmark-ocksa-teatrarna-kampar-for-sin-overlevnad-i-en-varld-som-brinner/

Kultur

Björn Sandmark: Också teatrarna kämpar för sin överlevnad i en värld som brinner

Bild 1 av 2 Björn Sandmark.
Foto: Ola Kjelbye
Bild 2 av 2 En angelägenhet? Anna Bjelkerud i ”Lång dags färd mot natt” som just nu spelas på Göteborgs stadsteater.
Foto: OLA KJELBYE

Frågan om svensk teaters plats i det offentliga samtalet är större än närvarorapportering för kulturchefer. Vilken plats har egentligen teatern i dagens digitaliserade samhälle, i framtidens? undrar Göteborgs stadsteaters chef Björn Sandmark.

Den 12/9 publicerade Johan Hilton en uppfordrande DN-krönika om bristen på kulturchefer från de stora tidningarna i teatersalongerna. Men ännu mer om frånvaron av teaterperspektiv som estetisk utgångspunkt i de veckovisa samtidskommentarer som kulturcheferna ofta skriver.

Jag delar inte Hiltons oro för frånvarande kulturchefer, eller Martin Aagårds oro (Aftonbladet 16/9) för en frånvarande Johan Hilton, då jag mött den senare på olika teatrar utanför tullarna både i Göteborg och i Borås även när han inte skriver om uppsättningarna. Ur mitt Göteborgsperspektiv är läget likartat. Kulturcheferna på GP brukar vara med på Göteborgs stadsteaters premiärer, eller komma senare om de är upptagna på premiärdagen. 

Detta gäller i hög grad även den relativt nye kulturchefen Björn Werner, som jag tror inte missat många premiärer sedan sitt tillträde för ett par år sedan. Göteborgsperspektivet har ett annat och betydligt större problem och det är GP:s stora dominans i stan som morgontidning. Det blir, så att säga, bara en åsikt i taget. 

Men frågan är nog större än närvarorapportring. Vilken plats har egentligen teatern i dagens digitaliserade samhälle, i framtidens? Ett sätt att undersöka själv är att gå till någon förställning på Backa Teater där skolelever ibland för första gången sätter sin fot i en teatersalong. Uppväxta med live-sändningar i mobilen, i sängen på kvällen, tar det kanske tio minuter in i föreställningen, sedan är det knäpptyst överallt och de försvinner in i den illusion som skapas av att levande människor på scenen pratar med just dem.  

Teatern, denna ständigt dödförklarade konstform, reser sig ur askan i den äldre generationens utbrända lägereld. Förra veckan såg jag två teaterpremiärer i Berlin. På båda var hälften av publiken under trettio.

För det är förstås publiken vi spelar för. Ordet publik är singular. Publiken i sig själv är dock mer pluralistisk än någonsin. Det finns ingen motsättning i att en institutionsteater vill nå en publik och teaterns fria konstnärliga val. 

Jag tror inte heller att någon teater i första hand eftersträvar medieintresse och bevakning, som Björn Wiman antydde i sitt svar i DN den 13/9. Björn Wiman pekade på att teatrarna är reaktiva och när en ny, aktuell pjäs kommit upp på scen är samtidsdebatten redan någon annanstans. 

Även Björn Werner tyckte den 14 september i GP att Donald Trump och Greta Thunberg redan är överspelade som föremål för spegling av samtiden i teaterrummet. Det kanske kastar lite ljus över vad anspråken på vad teatern kan vara, och det är i grunden bara bra. Sällan är dock allvarliga samhällsfrågor lösta bara för att de inte längre diskuteras med samma intensitet på stockholmska kultursidor.

Mycket är i gungning nu. Dagstidningarna kämpar för sin överlevnad, teatrarna likaså. Världen brinner runt om oss i bokstavlig mening. EU hotar att falla samman, freden är inte längre självklar, nästa klimatbaserade folkvandring mot Europa står för dörren. På många sätt och egentligen följdriktigt återfinner man numera referenser till dramatiken lika ofta (sällan) i ledarkrönikor som på kultursidorna – främst i genren är kanske just DN:s Per Svensson. Men så är han ju gammal kulturchef också.

Björn Sandmark är vd och teaterchef för Göteborgs stadsteater