Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 18:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-2010-talet-var-den-delade-lognens-decennium/

Kultur

Björn Wiman: 2010-talet var den delade lögnens decennium

Illustration: Stina Wirsén

Hade någon i början av 2010-talet beskrivit hur snabbt världen skulle försvinna i fel riktning hade den personen inte blivit trodd. Bara genom kulturens starkaste uttryck är det möjligt att få syn på livet i en alltmer vansinnig tid, skriver Björn Wiman.  

”Aldrig har det funnit så mycket framtid i mitt liv som då, aldrig så mycket glädje.”

Meningen sitter kvar i mig, kanske mer än någon annan från 2010-talet. Den står på sidan 33 i första delen av Karl Ove Knausgårds romanserie ”Min kamp” och handlar om hur huvudpersonen för första gången ser in i sin nyfödda dotters ögon. Orden uttrycker nostalgi över ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka, men kanske också – så här i slutet av ett mörkt årtionde – en känsla av förlorad förtröstan.

Jag läste den första delen av ”Min kamp” 2010, ungefär samtidigt som jag hade börjat mitt arbete på Dagens Nyheter. Varje sommar i flera år tillbringade jag sedan i sällskap med de nyöversatta delarna av Knausgårds romanserie. ”Alla” läste dem – ”alla” pratade om dem; ”Min kamp” var ett sådant verk som var med och definierade sin tid. Min egen dotter, nu nitton, läste en av böckerna i somras, kanske av nyfikenhet på vad det var hennes föräldrar var så uppslukade av när hon var liten. ”Min kamp” är ett av de konstverk från vår tid som kommer att leva vidare.

Hur sammanfattar man ett decennium? Ett sätt är förstås att titta i tidningarna. Vilka texter var med och skapade årtiondet? Hur lät de? Hur ser de ut i backspegeln?

Den 8 februari 2012 skrev författaren Maria Sveland på Dagens Nyheters kultursidor en personlig artikel om hur hon drabbats av ”politisk depression”. Med utgångspunkt i en känsla av kroppsligt obehag gick hon igenom en rad tecken på en förändring i samhället, som tillsammans bildade ett större, obehagligt sammanhang. Sveland såg hur högerextremismen började flytta in i den politiska mittfåran efter terrordåden på Utøya sommaren dessförinnan, hur populismens retorik började normaliseras, hur uttryck för kvinnohat och rasism blev alltmer legitima i takt med att gränserna försköts.

I dag är det närmast kusligt att läsa artikeln. De samhällssymtom som 2012 gav utslag i politisk depression skulle i dag på sin höjd kvalificera för diagnosen lättare nedslagenhet. Hade någon 2012 kunnat berätta hur snabbt utvecklingen skulle accelerera hade den personen knappast blivit trodd. Hur gick det till? Hur kunde världen försvinna i fel riktning? 

De samhällssymtom som 2012 gav utslag i politisk depression skulle i dag på sin höjd kvalificera för diagnosen lättare nedslagenhet.

Ett drygt år efter Svelands artikel publicerades en annan text i Dagens Nyheter, som utan konkurrens skulle bli den mest lästa opinionsartikeln i DN under hela 2010-talet. Jag minns hur vi inför publiceringen arbetade med särskild skärpa och allvar – och hur texten snabbt började spridas och delas tidigt på morgonen i en omfattning som vi aldrig upplevt tidigare. 

Det var inte så konstigt. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask var en tidningstext som hade den mirakulösa förmågan att förflytta läsaren till en annan tid, plats och kropp. Det inledningsvis humoristiska anslaget, där författaren låtsas att han byter skinn och erfarenheter med justitieministern, utvecklas till en mäktig och gripande gestaltning av vardagsrasismens uttrycksformer. Den avslutande uppmaningen faller som ett klubbslag över läsaren: ”Du kan gå nu.”

Alla minns texten – men minns vi också vad som låg bakom den? Jonas Hassen Khemiri skrev sin artikel som en protest mot polisens hårt kritiserade projekt Reva, som med hjälp av bland annat etnisk profilering syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa i Sverige. I dag framstår det som hisnande att kritik mot ett projekt som Reva väckte ett sådant enormt bifall. I dag, bara sju år senare, börjar snarare hela det offentliga samtalet likna en stor rasprofilering, där snart sagt ingen fråga går att diskutera utan att den härleds till invandringen. Då fick medieredaktioner kritik för att de ställde frågor av typen ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Nu får Sveriges statsminister löpa gatlopp för att han inte pekar ut nyanlända flyktingar som skyldiga till en sedan länge grasserande gängkriminalitet. 

Jonas Hassen Khemiris artikel publicerades den 13 mars 2013 i DN:s papperstidning – men den hade aldrig fått det genomslag den fick utan digitaliseringen och den nya tekniken. 2010, samtidigt som jag började på Dagens Nyheter, kvitterade jag också ut min första Iphone från tidningens teknikavdelning. Sedan dess har de smarta telefonerna och de sociala medierna förändrat inte bara mediebranschen utan hela vår värld. 

Digitaliseringen är en revolution och ett experiment med vår självuppfattning. I sina bästa stunder har den nya tekniken under 2010-talet varit ett kraftfullt verktyg som störtat diktaturer och fått ohörda röster att höras; i sina sämsta en språklig giftfabrik som gjort hat och lögner till en del av människors identitet. Ett litet antal nätföretag, som tillsammans utgör världshistoriens största propagandaapparat, sprider falska nyheter och polariserande dumheter, vilka sedan tas över och normaliseras av tidigare anständiga partier och opinionsbildare. Komikern Sacha Baron Cohen uttryckte det nyligen lysande: Demokratin, som är beroende av delade sanningar, är på tillbakagång. Den auktoritära staten, som är beroende av delade lögner, är på frammarsch. 

2010-talet var på många sätt den delade lögnens decennium.

Det finns decennier att bara överleva i, skrev poeten Karl Vennberg en gång. Det är en mening som har fått ny giltighet flera gånger under 2010-talet. Både Maria Svelands och Jonas Hassen Khemiris artiklar var tidiga lackmuspapper på en utveckling som då framstod som otänkbar. 2012 stod Barack Obama i begrepp att bli omvald som USA:s president; i dag styrs landet av Donald Trump. 2012 var det självklart att ett parti vars ledande företrädare avslöjades med järnrör på Stockholms gator skulle isoleras politiskt; i dag är samma parti Sveriges största.

Ord som i början av decenniet var tomma floskler har i breda kretsar blivit djupt kontroversiella – och vice versa.

Men det som verkligen har hänt är något mer djupgående, något som inte kan avläsas i vare sig val eller opinionsundersökningar. Det som har hänt är att ord har bytt betydelse. Ord som i början av decenniet var tomma floskler har i breda kretsar blivit djupt kontroversiella – och vice versa. Den som år 2010 talade sig varm för demokrati, medmänsklighet och humanitet blev bemött med likgiltiga axelryckningar. I dag är samma budskap i vissa kretsar gravt förargelseväckande. Omvänt var det för tio år sedan otänkbart att i anständiga sammanhang uttrycka sig nedsättande om invandrare, kvinnor och sexuella minoriteter. I dag är sådana uttryck det nya normala. Det tidigare otänkbara har blivit verklighet.

En sådan tid, då mycket av det som tidigare varit självfallet mister sin trygghet, behöver mer än något annat sina konstanter. En sådan är kulturen. ”Alla mina böcker är skrivna med gott uppsåt”, skrev Karl Ove Knausgård i DN 2016 i ännu ett av årtiondets mest uppmärksammade inlägg på kultursidorna. Artikeln om ”cyklopernas land” var skriven som ett försvarstal mot de angrepp han uppfattade sig vara utsatt för i Sverige, men den rymde också en alldeles oförställd kärnmening, som nu och alltid definierar uppdraget som författare och konstnär: ”Alla mina böcker är uppriktiga försök att förstå vad det vill säga att vara människa här och nu, i vårt samhälle och i vår tid.”

Det är exakt vad all väsentlig konst, både från detta decennium och från andra, handlar om. Det är därför kulturlivets uttryck får en sådan explosiv funktion i tider när starka krafter försöker polarisera och styra människors tankar och drömmar. De stora romanerna, filmerna, pjäserna och musiken kommer att fortsätta skapas utifrån sina egna och ibland outgrundliga drivkrafter och förutsättningar. Det är därför som de bär på en sådan makt. Det är därför som auktoritära krafter vill styra deras innehåll. 

Men det är också därför som dessa krafter kommer att misslyckas. Ingen kommer någonsin att kunna hindra en författares blick på sin nyfödda dotter från att bli det mest betydelsefulla som har hänt under ett helt årtionde. Ingen kommer att kunna hindra litteraturen och konsten från att göra det mest partikulära till det mest allmängiltiga. 

Kulturens mest kraftfulla uttryck visar att 2010-talet inte bara var ett decennium att överleva i, utan att det mitt i vansinnet fanns plats för livet, det riktiga livet. De påminner om att den mänskliga blicken aldrig försvinner, inte ens i de tider som ter sig mest fientliga mot framtiden.

Läs mer:

Fler krönikor av Björn Wiman från 2010-talet 

De största nyhetshändelserna under 2010-talet 

 

Verken som definierade 2010-talet

2010: Robyn förändrar popvärlden med elektronisk fuldans 

2011: Karl Ove Knausgård sveper bort hinnan mellan verk och människa 

2012: Makode Lindes tårta skriker så att hela världen hör 

2013: ”Vår klass” visar barbariets ­banalitet genom skolbarns ögon 

2014: Lena Andersson knivskarpa stil skapar en ny litterär hjältinna  

2015: Anna Odells ”självmordsförsök” ställer konsten mot verkligheten 

2016: Nina Stemmes elektriska Elektra livesänds över hela världen 

2017: ”The square” är det största som hänt svensk film sedan Bergman 

2018: ”Bron” skildrar den moderna välfärdsstatens kris 

2019: ”Eskapist” förenar gedigen ­kunskap och gränslös leklust