Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Alla män har inte skuld för övergreppen – men alla har ett ansvar

Michael Jonsson bestiger motståndet i scenografin i ”Swede hollow”.
Michael Jonsson bestiger motståndet i scenografin i ”Swede hollow”. Foto: Per Larsson/TT

Jag får en kudde i huvudet av Nour El Refai.

Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag är på teaterpremiären av ”Swede Hollow”, baserad på Ola Larsmos roman om de svenskar som utvandrade till Amerika men som varken grävde guld eller byggde trygga timmerhus utan hamnade i ett slumområde i St Paul i Minnesota, längst ner på samhällsstegen.

Nu sitter publiken i ett slags kuddhav på golvet på Elverket i Stockholm, medan Nour El Refai och de andra skådespelarna rör sig mellan oss på spångar av hyvlat trävirke. Och vid just detta tillfälle kastar de kuddar mellan sig för att gestalta de utvandrade svenskarnas hårda arbete. En av dessa råkar alltså hamna på mitt huvud.

Scenrecension: ”Swede Hollow” är skickligt, lekfullt och komplext

Nour El Refai spelar Ellen i pjäsen, en typisk ”duktig flicka” som med riktad blick och tydliga ambitioner lyckas lyfta sig ur stanken av brännvin, rotfruktsavkok och sur mjölk som är livsvillkoren i Swede Hollow. Hon arbetar hårt, lär sig skriva maskin och går vidare mot en ljusare framtid.

I pjäsen finns också Inga från Dalsland, som ensam har valt att lämna Sverige efter en abort. I hennes öde finns också en del av verkligheten. Nyligen skrev författaren och journalisten Jan-Ewert Strömbäck i Svenska Dagbladet om hur sextrakasserier från chefer och husbönder var ett av de vanligaste skälen för ensamma kvinnor som utvandrade till USA i skiftet mellan 1800- och 1900-tal – ett slags Metoo-uppror genom migration.

”Swede Hollow” är teater när det är som bäst och vackrast – den totala närvarons konstform. Publiken sitter stundtals så nära skådespelarna att man känner deras lukt och kan se minsta skäggstrå och hudfläck. Den trådfina gränsen mellan aktör och människa blir en del av föreställningens magi.

Bara några timmar tidigare har jag tagit del av teaterkonstens baksida, i form av det skakande uppropet från 456 kvinnliga skådespelare i Svenska Dagbladet. De skriver om hur den kanske mest ömtåliga konstformen av dem alla har huserat de brutalaste övergreppen, om hur de finaste salongerna har varit spelplats för de smutsigaste kränkningarna.

Hur har det blivit så här? Hur har detta svineri fått fortgå? Kanske handlar det, som DN:s teaterredaktör Johan Hilton skrev, om en romantisk sexualisering av teaterarbetet, där vanliga regler och ordningar inte längre gäller. Resultatet blir ett perverterat normsystem, som ter sig helt surrealistiskt när det nu dras fram i ljuset. Genom de kvinnliga skådespelarnas avslöjanden kan dessa skräckscenerier förhoppningsvis återföras till en modern verklighet, i ett av världens mest jämställda länder.

Läs mer: Johan Hilton: Därför ursäktas alltid sexismen i skådespelarbranschen

Men som all verklig förändring måste det i så fall börja med individerna. Och i detta fall handlar det om männen – ja, alla män.

Jag vet att många slår bakut inför alla tankar om kollektiv manlig skuld. Det är förståeligt. Den stora majoriteten män är naturligtvis inte skyldiga till ett fåtal mäns övergrepp och vidrigheter – skuld kräver en tydligt och direkt inblandning. Men att inte bära skuld är inte samma sak som att slippa ansvar. Att ta ansvar för destruktiva manliga beteendemönster är inte en angelägenhet endast för kvinnliga medborgare. Nedhållande strukturer skapas av individer – alla individer.

Ett av de viktigaste partierna i politikern Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” handlar om hur allt börjar i skolan och förskolan. Om hur små tjejer får i uppgift att lugna stökiga killar, om hur pojkars systematiska störningar negligeras, om hur kränkningar fnissas bort med hurtiga ordstäv i stil med ”Kärlek börjar ofta med bråk...”. Den statliga utredningen ”Män och jämställdhet” pekar bland annat på vikten av att skolan har en nolltoleranspolicy mot sexism, trakasserier och ”skojbråk”.

Säkert finns dessa nolltoleranspolicyer redan i de flesta skolor – precis som de finns på svenska teatrar och filminspelningar. Men lika lite som i kulturvärlden tycks de alltid efterlevas. Den svenska skolan är full av fantastiska lärare. Men lika full är den av berättelser från flickor i alla åldrar: om pojkar som tillåts skrika rakt ut i klassrummet, om grova könsord och sexistisk jargong – och om hur många tjejer i sin tur internaliserar och normaliserar dessa beteenden. Inte så konstigt, eftersom de i praktiken ofta sanktioneras av de vuxna. En del skolledare stoppar huvudet i sanden på samma sätt som teatercheferna. Kulturvärldens förlåtande syn på det manliga geniet har en direkt förelöpare i frasen ”Ja, men det är ju bara killar...”

Det är givetvis svårt att sätta ett rakt likhetstecken mellan grabbväldet i vissa klassrum och skolkorridorer och de brutala övergrepp och trakasserier som pågår bakom svenska scener. Men i grunden handlar det om samma typ av tystnadskultur – och om samma sätt att bekämpa den. Destruktiva manliga beteenden måste sluta ursäktas. Alla män ska inte känna skuld, men alla män måste börja ta ansvar.

I grunden är det trots allt hoppfullt att allt detta nu kommer ut i ljuset. En förändrad förståelse för flickors och kvinnors utsatthet kan utvecklas på bred front – från synen på de ”duktiga flickorna” på förskolan till teaterscenen i Stockholm, där Nour El Refai plötsligt kastar en kudde i mitt huvud.

Det som händer kan i bästa fall bli en omvälvning av hela samhället. Ansvaret för att det blir så faller på oss alla.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.