Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 07:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-arets-tva-nobelpris-gar-till-dr-jekyll-och-mr-hyde/

Kultur

Björn Wiman: Årets två Nobelpris går till – Dr Jekyll och Mr Hyde

Mats Malm, Svenska akademiens ständige sekretare tillkännager 2018 och 2019 års Nobelpris i litteratur. Foto: Jonas Lindkvist

Olga Tokarczuk och Peter Handke är 2018 och 2019 års Nobelpristagare i litteratur. Inte heller den ”nya” Svenska Akademien lyckades vidga världen till att bli större än Centraleuropa, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.

Det är sant som de säger. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. 

Båset i det här fallet är den vackert snickrade inhägnad som den ständige sekreteraren i Svenska Akademien brukar komma ut i för att tillkännage namnet på årets Nobelpristagare i litteratur.

Det brukar vara fantastisk stämning i Börssalen, med allt från skolklasser från Rinkeby, larmande kvällstidningsreportrar och torsdagslediga flanörer ur det kulturbärande skiktet – en kaotisk litterär performance. 

I år, i den nyrenoverade Akademiens regi, är folkfesten borta. I år är det ”pressmöte” med sittande bänkar, namnskyltar och myndiga säkerhetsmän. Den nyfikna ”allmänheten” är förpassad till Nobelmuseum en våning ner. Det spexiga ”Äntligen”-ropet har definitivt skallat för sista gången i Börssalen. 

Akademieledamöterna Tomas Riad, Kristina Lugn, Jesper Svenbro, Mats Malm, Eric M. Runesson, Kjell Espmark, Jila Mossaed och Horace Engdahl vid presentationen av 2018 och 2019 års pristagare av Nobelpriset i litteratur. Foto: Jonas Lindkvist

Men kanske är det inte så konstigt att det vilade en särskild tyngd över årets Nobelpris i litteratur. De två pristagarna Olga Tokarczuk och Peter Handke kommer att få bära så mycket mer än bara en medalj. Hon: en progressiv humanist som gör motstånd mot den framväxande högerpopulismen i världen. Han: en manlig bråkmakare som försvarat aggressiv nationalism, förnekat folkmord och hyllat misstänkta krigsförbrytare. Nobelprisets Dr Jekyll och Mr Hyde. 

Med Olga Tokarczuks namn lär 2018 års skandaliserade och inställda Nobelpris i litteratur garanterat att lysa med värme i framtidens prisrullor. Vår tid behöver verkligen Olga Tokarczuk. Hennes roman ”Löparna” är som stjärnhimlen – full av sprakande ljuspunkter som läsaren själv lustfyllt får sätta samman till en helhet. Efter den mäktiga romanen ”Jakobsböckerna” – om det försvunna judiska livet i Polen – har hon blivit hårt attackerad av företrädare för det högernationalistiska regeringspartiet Lag och rättvisa. Hon är engagerad i Polens gröna parti, vegetarian och uttalad feminist.

2019 års pristagare, österrikaren Peter Handke, väcker min entusiasm i betydligt mindre utsträckning. Handke är odiskutabelt en av efterkrigstidens tyngsta och mest betydelsefulla författare, med en central position i skapandet av den moderna europeiska litteraturen. Men det förblir oklart – liksom var fallet med 2014 års pristagare Patrick Modiano – varför han får priset i dag och inte för 30 år sedan. 

Det finns en skillnad mellan att hysa grumliga åsikter i allmänhet och att aktivt välja att hålla ett hyllningstal vid en misstänkt krigsförbrytares grav i synnerhet.

Som idébärare är Peter Handke också på många sätt Olga Tokarczuks motsats. Hans ställningstaganden kring krigen i Jugoslavien, en av Europas stora tragedier, liknar ett slags politiskt självskadebeteende; Handke har förnekat folkmordet i Srebrenica och hållit ett uppmärksammat tal på den misstänkte krigsförbrytaren Slobodan Milosevics begravning 2006 – ett tal som har kallats för det minst politiskt korrekta en författare gjort sedan Knut Hamsun skrev Hitlers nekrolog.

Att stora konstnärer kan vara stora idioter i politiskt hänseende är ingen nyhet – och heller inget som bör hindra att man läser eller spelar dem. Tvärtom. Men måste man för den skull belöna dem med Nobelpriset – ett pris som enligt statuterna ska belöna dem som ”gjort mänskligheten den största nytta”? Att ifrågasätta Nobelpriset till Peter Handke handlar inte om sipp politisk ängslighet; jag menar att det finns en skillnad mellan att hysa grumliga åsikter i allmänhet och att aktivt välja att hålla ett hyllningstal vid en misstänkt krigsförbrytares grav i synnerhet. 

Men genom valet av Peter Handke försöker Svenska Akademien också göra sig oantastlig. Man ska inte glömma att årets två Nobelpris handlar lika mycket om att rehabilitera Akademiens sargade anseende som om att belöna två förtjänta författare. På det sättet är det snarare årets Nobelpristagare som belönar Svenska Akademien – med sin närvaro.

Och för detta ändamål är kombinationen av Olga Tokarczuk och Peter Handke ett närmast utstuderat val. Medan halva världen får glädjefnatt över Tokarczuk och den andra halvan rasar mot Handke kommer ingen att minnas Svenska Akademiens skandalösa sätt att hantera Matilda Gustavssons avslöjanden om kulturprofilen Jean-Claude Arnault – eller det faktum att Svenska Akademien till väsentliga delar fortfarande består av hans tillskyndare.

Svenska Akademien visar att man inte tänker ställa in sig i någon politiskt korrekt fålla – samt att man även fortsättningsvis ignorerar stora delar av den globala litterära gemenskapen. Inte heller den nya Nobelkommittén lyckades vidga världen till att bli större än Centraleuropa.  

Det är också därför som det ligger en paradoxal symbolik i att den nya, ”öppnare” Svenska Akademien för första gången stänger dörrarna till sitt eget hus också för den nyfikna allmänheten. Alfred Nobel instiftade ju Nobelpriset i litteratur för att han ansåg att den skrivna konsten, denna vecka, varje år, skulle ha samma plats som naturvetenskaperna. Eller med andra ord: för att litteraturen är lika viktig som luft, eld och vatten. För alla människor – i alla delar av världen.

Läs mer: Peter Handke: ”Det är ett modigt val av Svenska Akademien” 

Olga Tokarczuk: ”Jag är både lycklig och överrumplad” 

Olga Tukarczuk och Peter Handke - vilka böcker ska man läsa?