Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Avgå alla – för en gångs skull är läktarramsan rimlig

Sara Danius och Horace Engdahl.
Sara Danius och Horace Engdahl. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Veckans massmediala gisslanutväxling kommer inte att rädda förtroendet för Svenska Akademien. Det enda rimliga är en total rekonstruktion – utan politiskt inflytande, skriver Björn Wiman

Det var en av den tidens stora rättsskandaler. Och då var konkurrensen ändå ganska skaplig. Här fanns både Kejneaffären och Haijbyaffären med förgreningar högt upp i samhällstoppen och undertoner som avslöjade mindre smickrande sidor av det folkhem som växte fram i 50-talets solsken. 

Men så var det affären med Kungliga Vetenskapsakademien och dess ledamot Olof Selling, kontroversiell botanist och professor vid Naturhistoriska riksmuseet. År 1955 försökte Vetenskapsakademien med hjälp av en psykiater att få Selling förklarad sinnessjuk, för att därmed kunna avsätta honom. Arkeologen Keith Wijkander har i boken ”Naturen inför rätta” skildrat konflikten, som förstås handlade om prestige och om en våldsam krock mellan olika personlighetstyper, men i grunden också om olika syn på vetenskapen – en strid mellan 1800-talets naturromantiska ”vetande” och modern forskning.

Så långt som till kliniska vansinnesförklaringar av ledamöter har vår tids Akademiskandal (ännu) inte kommit, men den senaste veckan har onekligen fördjupat krisen i Svenska Akademien ytterligare. Hugo Lindkvists initierade granskningar i veckans DN av den process som ledde fram till sammanbrottet har avslöjat Akademien som en självtillräcklig och härsklysten sekt, där vissa agerar som maktfullkomliga stormästare.

Läs mer: Horace Engdahls hemliga brandtal mot Sara Danius – kallade henne ”inkvisitor”   

DN:s två reportage har visat svart på vitt det som man tidigare kunnat ana i de offentliga utspelen: att vissa av Akademiens ledamöter har låtit institutionens autonomi blomma ut i oförblommerad arrogans. I det tal som Horace Engdahl höll på Akademiens slutna sammankomst den 1 februari i år pläderade han för att ”makulera” den advokatutredning som nu har lett fram till en förundersökning hos Ekobrottsmyndigheten. Han ska även ha kallat den ständiga sekreteraren Sara Danius för en ”inkvisitor” och hävdat att Akademien var utsatt för ett ”hänsynslöst angrepp” utifrån. Den avhoppade ledamoten Kjell Espmarks uttalande i veckan, där han beskrev hur Akademiens konstitution nu slår tillbaka mot den själv, sammanfattade läget väl: ”Horace Engdahl utnyttjar denna svaghet och förskansar sig nu i den bunker som Akademien förvandlats till.”

Men att Espmark och de andra avhoppade ledamöterna nu försöker ställa allt till rätta i ett slags massmedial gisslanutväxling gör inte saken så mycket bättre. Kravet på Horace Engdahls avgång är rätt och rimligt men leder ingenvart. Det är som att brottas med en gris. Grisen blir glad och den som ger sig in i leken blir smutsig. I allmänhetens ögon är spelet om förtroendet för Svenska Akademien redan över.  

Svenska Akademien är ingen ’vanlig’ samhällsinstitution – och den ska heller inte vara det. Men den kan heller inte fortsätta vara ett statushävdande ordenssamfund.

Vad blir nästa steg? Visst kan man spekulera kring enskilda ledamöters motiv och psykologiska beskaffenhet, kring fraktioner och avhoppare och missiver och krav från hovet, men i grunden handlar det inte om något av detta. Varken kriskonsulter, lojala lagkunniga eller nya ledamöter (om de ens kan väljas in) kommer att kunna återge Svenska Akademien det förtroende som dess ledamöter på rekordkort tid har raserat.

Läs mer: Så gick det till när Nobelpriset i litteratur stoppades 

Det enda som återstår är en total rekonstruktion – och en sådan måste få ta tid. Som DN:s granskning i veckan också visade har Nobelstiftelsen spelat en aktiv roll genom hela krisen och bör fortsätta att göra så. Det enda i dagsläget realistiska förslaget är att stiftelsen temporärt överflyttar uppdraget att utse Nobelpristagare i litteratur till den välskötta Vitterhetsakademien, vilket vore möjligt i enlighet med Alfred Nobels testamente. 

Men Svenska Akademiens betydelse som yttersta symbol för kulturlivet är långt viktigare än Nobelpriset – precis som naturvetenskapen var viktigare än intrigerna i Kungliga Vetenskapsakademien på 50-talet. Botanikprofessorn Olof Selling var (givetvis) inte galen, men skandalen varade i flera år och slutade med att politikerna ingrep och tvingade institutionen till förändring. Vetenskapsakademien togs ifrån ansvaret för Naturhistoriska riksmuseet och fick börja söka sina anslag via statsbudgeten. 

Där är det ingen som vill att Svenska Akademien ska hamna. Är det något som vår av splittring och polarisering svårt plågade tid behöver så är det stabila och välfungerade institutioner – gärna självförvaltande och fria från politiskt inflytande. I synnerhet det politiska oberoendet är viktigt, i en turbulent framtid där kulturfientliga krafter vinner allt större inflytande. Svenska Akademien har länge varit en sådan institution – och allmänhetens starka engagemang i frågan under denna vår visar att vi är många som vill att den ska bli det igen.

”Hade Svenska Akademien varit en vanlig samhällsinstitution hade samtliga dess ledamöter tvingats avgå”, skrev jag i min första kommentar efter Matilda Gustavssons avslöjande i DN den 22 november förra året.

Läs mer: Sara Danius vill att hela Akademien avgår och börjar om från början 

Svenska Akademien är ingen ”vanlig” samhällsinstitution – och det ska den inte vara. Men den kan heller inte fortsätta vara ett statushävdande ordenssamfund. Och om den anrika institutionen över huvud taget ska kunna finnas kvar i framtiden måste alla som har varit delaktiga i detta ovärdiga skådespel göra precis det som dess tidigare ständiga sekreterare föreslog i veckan: lämna sina stolar och gå.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.