Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Bakom de hemliga sällskapens murar finns en bedräglig lockelse

Foto: Photo 12 / Alamy

Nu fyller Ingmar Bergman 100 år – och efter händelserna inom Svenska Akademien visar hans film ”Trollflöjten” att de största klassikerna alltid erbjuder de mest aktuella tolkningarna av samtiden, skriver Björn Wiman.

Min första konfrontation med ett hemligt sällskap ägde rum i späd ålder. Möjligen alltför späd. En sen kväll i mitten av 70-talet råkade jag smyga förbi tv:n när Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera ”Trollflöjten” visades. Bland alla skräckinjagande och fantasieggande figurer uppträdde även en man i vinröd särk och välmodulerat skägg, som trots sin mildögda uppsyn utmålades som ondskans härförare. Därtill var han föreståndare för en mytomspunnen sekt som under stort hemlighetsmakeri huserade bakom tjocka stenmurar. 

Vem var han egentligen? I operans ursprungsuppsättning anländer han i en vagn dragen av sex lejon, omgiven av tre grupper om vardera sex präster. Slump eller inte. Men det är 18 ledamöter i översteprästen Sarastros akademi.

När man i dag ser om ”Trollflöjten” får man understöd för tesen att kulturhistoriens största klassiker också alltid är de mest aktuella. Första gången Sarastro presenteras i operan hängs han ut som skamlös skurk i ett medialt koloraturutspel av sin exfru, som inget hellre önskar än att lägga hans tempel i grus och aska. Och strax efter översteprästens egen entré på scenen dyker den lismande undersåten Monostatos upp, efter att ha försökt förgripa sig sexuellt på den unga Pamina, och tigger därtill om belöning för sina illgärningar. Men Sarastro visar vivören ingen misskund: ”Ge denne hedersman enligt lag/femhundrafemtiofem prygelslag.”

Man kan bara önska att senare tiders hemliga sammanslutningar hade tagit till sig av detta sedelärande sätt att angripa anklagelser om ”oönskad intimitet”.

En av sommarens artikelserier i DN Kultur handlar om hemliga sällskap och deras betydelse i kulturhistorien. I fallet med ”Trollflöjten” är den faktiska bakgrunden till Sarastros vishetsdyrkande sekt känd. Både Mozart och librettisten Emanuel Schikaneder var frimurare, och operan dryper av talmystik och dolda hänvisningar till det mytomspunna ordenssällskapet.

Men vem är Sarastro i vår tid? Och vad är det för slags krets han förestår? Är han en självuppfylld och grym tyrann eller en klok om än gravt paternalistisk vårdnadshavare?

I Ingmar Bergmans underbara film blir han i den danske basen Ulrik Colds gestalt den resonabla parten i en uppslitande vårdnadstvist – och hans sällskap mest likt ett luttrat lärarkollegium. I pausen mellan akterna sitter Sarastro och studerar partituret till Richard Wagners opera ”Parisfal”, medan Nattens drottning tar sig ett bloss och en liten barnstatist läser Kalle Anka. I den australiske regissören Barrie Koskys grafiskt uttrycksfulla uppsättning från Komische Oper i Berlin uppträder Sarastro i hög hatt som arvtagare till den franske illusionisten och filmregissören George Méliès – en magiker som både manövrerar och manipulerar vår bild av världen. Och i Ole Anders Tandbergs roliga iscensättning på Stockholmsoperan för några år sedan uppträdde sektens överhuvud i stället som rådig scoutledare för en patrull som till ackompanjemang av publikens skrattsalvor kröp ut från ett minimalt campingtält under förspelet till andra akten.

Men den kanske mest oförglömliga tolkningen gör ändå den tyska basen Rene Pape i Kenneth Branaghs svindlande vackra filmversion ”The magic flute”. Här är Sarastro föreståndare för ett fältsjukhus under första världskriget. I en enastående gripande scen står sörjande av alla nationaliteter vid listorna av namn på döda unga människor, skrivna på alla världens språk, samtidigt som Papes magnifika bas svävar över de oändliga fälten med gravstenar: ”Vi sträcker ut en vänskaps hand och vandrar från detta härjade, brända land.”

I vår oroliga tid lever drömmen om Sarastros lugna inflytande kanske mer intensivt än någonsin – en motsats till alla små och stora Trumpar som härjar runt om i världen. Kan man tänka sig Sarastro i knytblus? Inte omöjligt. Hans vision av en värld fri från hämnd är så troskyldigt vacker, i Alf Henriksons översättning:

Från dessa helga murar

hat, vrede bannlyst är

Ej här försåtet lurar

blott dygden härskar här

Det hemliga sällskapet i ”Trollflöjten” insisterade, och insisterar, på att människovärdet finns, och måste finnas. Deras värld är en annan värld, där glädjen och ljuset och godheten härskar – en idyll bortom de digitala stridsfältens larm. Deras krets är en sant självförvaltande institution, som kan agera motvikt till en hotfull omvärld och på allvar slå vakt om både humanism, snille och smak.

Precis vad vår tid behöver. 

Men bakom de slutna murarna härskar, som vi numera vet, också andra krafter än dygden. Autonomi kan så lätt slå över i arrogans, längtan efter en upplyst despot förbytas i skräck för en envåldshärskares fasoner. Också översteprästen och hans sällskap behöver nog i längden begränsas av den liberala demokratins institutioner.  

Att Sarastro i slutet av Mozarts opera entledigar sig själv som det hemliga sällskapets ständiga sekreterare och ger rum för nya krafter kan därför bara ses som en stark och hoppfull sensmoral inför framtiden.

Läs fler artiklar i DN Kulturs sommarserie om hemliga sällskap:

Greta Thurfjell om den ”Den hemliga historien”: Han förlåter ett mord för att få vara med – jag förstår honom 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.