Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Barnen på Bruegels tavlor har något att säga oss om framtiden

Dagarna före valet i Nederländerna fastnar jag framför en helvetesfantasi. Pieter Bruegels målning ”De upproriska änglarnas fall” handlar om hur det kan gå för den som tror sig ha världen i sin hand men som sedan bittert får erfara hur högmod går före fall.

Givetvis finns inga av dagens mest högljudda populister – Geert Wilders, Marine Le Pen, Brexitdemagogerna – med på denna bild från 1500-talet. Men på något sätt talar den flamländske mästarens skräckfantasi ändå rakt in i vår tid – till en värld där alla gapar och skriker och där så mycket tycks befinna sig i fritt fall... Här störtas vederstyggliga demoner ner från himlen, huvudena pekar nedåt, benen sprattlar uppåt. Fasansfulla fåglar faller mot djupet och groteska blåsfiskar flyger i luften. Bruegel vill visa en uppochnedvänd värld i kalabalik och uppror – och utfärda en varning om de bokstavligen helvetiska konsekvenser som kan drabba den som inte visar respekt för den etablerade ordningen. Han fick rätt – bara några år efter tavlans färdigställande skulle inte bara Nederländerna utan hela Europa skakas av religionskrig, kaos och vild oordning.

”De upproriska änglarnas fall” hänger på Musée des beaux arts i Bryssel, där man på ett fascinerande sätt har använt den senaste tekniken för att belysa och fördjupa Bruegels verk. I en särskild ”Bruegelbox” projiceras hans verk på väggarna, tillsammans med förklaringar om hur hans konst bland annat hängde samman med den tidens nya observationer inom naturvetenskapen. Bruegels avgrundsskildringar är exempelvis otänkbara utan de upptäckter inom både flora och fauna som kom från Amerika till den stora hamnen i Antwerpen.

Dagen efter, i ett av Bryssels många välorganiserade sammanträdesrum, lyssnar jag till en grupp unga forskare som presenterar sina arbeten i ett stort EU-finansierat projekt inom så kallad environmental humanities – det nya kunskapsfält som försöker smälta samman traditionell humaniora med andra vetenskapliga discipliner för att omförhandla gränserna mellan ”natur” och ”kultur”. En av doktoranderna talar om hur den ultranationalistiska Brexitretoriken har letat sig in i berättelserna om fiskeindustrin utanför Yorkshires kust, en annan om hur ett förändrat naturlandskap avspeglas i den moderna holländska romankonsten. Tillsammans ger dessa unga forskare ett vackert exempel på hur vetenskapen överträder både nationernas och sina egna disciplinära gränser för att möta en ny verklighet. Det är en svart ironi att kunskaperna kring mänsklighetens största utmaning, klimatförändringarna, är en av de saker som den nya förnuftsförnekande populismen gör sitt bästa för att bekämpa. Men hotet mot vetenskapen kan bara mötas med mer vetenskap – som söker sig i nya riktningar.

Snön faller – och kanske vi med den. Men till skillnad från oss som lever i dag kunde människorna på Bruegels tavlor inte veta att de stod inför ett skifte, både i det planetära och det politiska klimatet. 

Jag tror att EU-doktoranderna skulle förstå också Pieter Bruegels förhållande till den nya verklighet som uppstod i mitten av 1500-talet. Också här spelade klimatet en central roll. Runt 1560 gjorde Bruegel en rad målningar som hör till konsthistoriens mest fascinerande. Det nya i denna värld är att den är täckt av snö – målningarna tillkom precis i början av den så kallade Lilla istiden, en period av extremt väder i Europa som började på 1560-talet, då floder och kanaler i Flandern frös på vintrarna. Detta om något är ”miljöns humaniora” – det nya klimatet driver fram nya bilder och berättelser, som i sin tur är med och formar sin tid. I en fin essä från 2008 framhöll historikern Peter Englund den profetiska kvalitet som finns i dessa lugna bilder med dess mjölkiga, lite dova ljus, ett förebud om den stora ofred som strax ska komma. Snön faller – och kanske vi med den.

Men till skillnad från oss som lever i dag kunde människorna på Bruegels tavlor inte veta att de stod inför ett skifte, både i det planetära och det politiska klimatet. De fortsätter med sina vardagliga sysslor i snögloppet, trots de omisskännliga varsel om framtidens faror som Bruegel lägger i deras väg.

Det finns fler som har trollbundits av Bruegel i Bryssel. 1938, på randen till en annan katastrof, skrev den brittiske poeten W H Auden stående framför samma tavlor dikten ”Musée des beaux arts”, med dess klassiska inledningsrader: ”När det gällde lidande tog de aldrig fel,/de gamla mästarna, de förstod så väl/dess mänskliga situation…”.

Men Auden såg även det stillsamma hopp om människolivet som finns i dessa målningar. Medan många är fixerade vid de stora, dramatiska skeendena finns också de andra, de som obekymrat ”åker skridsko på en damm i skogsbrynet”.

Det är förstås barnen han menar – de oförglömliga små 1500-talsbarnen på Bruegels snötavlor, så levandegjorda med sina pepparkornsögon och påbyltade små uppenbarelser. De leker vidare med sina snurror och kälkar på den nyfrusna isen, obekymrade om både tillvarons och framtidens bräcklighet.

Varför? För att de vet att isen håller.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.