Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-biblioteken-utarmas-av-nationalism-och-besparingar-dags-att-bygga-nya/

Kultur

Björn Wiman: Biblioteken utarmas av nationalism och besparingar – dags att bygga nya

Bild 1 av 2 Stockholms stadsbibliotek.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Bild 2 av 2
Foto: Johan Nilsson/TT

Biblioteken fortsätter att vara måltavla för både besparingsiver och nationalistisk kulturpolitik. Det är dags att en gång för alla göra upp med den kultursynen – och bygga nytt, skriver Björn Wiman.

Det var måhända inte världshistoriens vassaste aprilskämt. På förmiddagen den 1 april kunde tidskriften Biblioteksbladet avslöja att journalisten Erik Fichtelius, regeringens utredare till den nationella biblioteksstrategin, hade utsetts till ny riksbibliotekarie. ”Nyheten” förmedlades senare – till viss kollegial munterhet – av SVT:s Kulturnyheterna i deras kvällssändning.

Med tanke på kunskapsnivån kring biblioteksväsendet i allmänhet och riksbibliotekariens ämbete i synnerhet får man nog säga att det var begripligt att man gick på blåsningen. Men skämtet om den tidigare SVT-journalisten Fichtelius som bibliotekschef pekar också ofrivilligt på något annat: likheterna mellan bibliotekens och public service-bolagens ställning i tiden.

Både folkbiblioteken och public service finns ju bland den moderna välfärdsstatens viktigaste kulturbärare – beståndsdelar i den jämlikhetssträvande svenska bildningsideologi som gått ut på att stärka demokratin och utjämna kulturella klassklyftor genom att se till att alla får tillgång till konst, kulturarv och kvalitetsunderhållning. Och båda befinner sig i dag i ett slags identitetskris som har utlösts av digitaliseringen, globaliseringen och inte minst den politiska polariseringen.

Det senare blev tydligt när Moderaterna i Stockholms län nyligen beslutade att driva förslaget om att helt avskaffa public service. För några år sedan hade det varit ett aprilskämt. I morgon kan det vara det nya normala.

Också bibliotekens ställning blir allt mer osäkrad. I veckan kunde DN:s reporter Hugo Lindkvist berätta om hur Sverigedemokraternas kommunalråd i Sölvesborg Louise Erixon handgripligen har velat stryka eller ändra flera skrivningar i biblioteksplanen. Däribland att litteratur ska finnas på alla elevers modersmål. 

Att peka ut medierna som fiender och kulturlivet som en parasitär samhällssektor är en väl beprövad strategi i nationalistisk kulturpolitik

Man kan se det som små glidningar – eller som ett tydligt exempel på hur kultur- och mediepolitiken används av den nya högerpopulismen. Att peka ut medierna som fiender och kulturlivet som en parasitär samhällssektor är en väl beprövad strategi i nationalistisk kulturpolitik.

Inte heller är det så långt från Sölvesborg till Stockholm. Nyligen har kulturborgarrådet Jonas Naddebo och den grönblå majoriten i Stockholms stadshus beslutat att säga upp Internationella bibliotekets hyresavtal intill Stadsbiblioteket vid Odenplan. Litteraturkritikern Viola Bao befarade i DN att det i själva verket handlar om en nedläggning, vilket skulle innebära slutet på Sveriges största centrum för mångspråkig litteratur – därtill en viktig mötesplats för nyanlända och andra invandrare. 

Frågan om Internationella biblioteket är bara den senaste i en lång debatt om bibliotekens roll i samhället – en debatt där biblioteken ofta utmålats som ett slags uppehållsrum för bråkiga ungdomsgäng. Nyligen beslutade den politiska majoriteten i Stockholm att Kulturförvaltningen måste spara 49 miljoner kronor, vilket drabbar både bemanning och programverksamhet på stadens bibliotek.

Läs mer: Allt om bibliotek och biblioteksväsende 

De som har protesterat mot nedskärningarna har framhållit att biblioteken behövs mer än någonsin i en värld där de offentliga platserna helt håller på att försvinna. Och det är sant; Jonas Naddebo och dagens kommunpolitiker borde låta sig inspireras av de nordiska folkbibliotekens pionjär Valfrid Palmgren, som satt i Stockholms stadsfullmäktige för dåvarande Moderaterna och redan 1909 anförde följande: ”Biblioteksinstitutionen kan, om den skötes på rätt sätt, kraftigare än någon annan institution tjäna till att utjämna klass- och partiskillnader, åtminstone är ett rätt skött bibliotek en institution inom vilkens murar sådana skillnader aldrig existera; hela dess verksamhet är utjämnande, men utjämnande i rätt riktning, därför att den tjänar till att höja, att höja alla till den verkliga bildningens nivå.” 

Ska man höja sig till de nivåerna är det småskurna karvandet i de kommunala kaffepengarna fel väg att gå.

Ska man återigen höja sig till de nivåerna är det småskurna karvandet i de kommunala kaffepengarna fel väg att gå. Visserligen har Stockholms politiker nu bestämt att de nödvändiga renoveringarna av Gunnar Asplunds vackra stadsbibliotek vid Odenplan ska genomföras, men det är ändå uppenbart att den klassiska byggnaden inte längre kan fungera som modernt huvudbibliotek i en växande storstad – och att det behövs ett nytt. Alla som besökt Den sorte diamant i Köpenhamn eller Helsingfors nya centrumbibliotek Ode vet vilken betydelse en sådan biblioteksbyggnad har för stadens självbild. 

Erik Fichtelius blev som sagt aldrig riksbibliotekarie. Det hindrar dock inte att han tillsammans med den tidigare innehavaren av ämbetet, Gunilla Herdenberg, nyligen i Svenska Dagbladet förde fram idén att bygga ett nytt huvudbibliotek på Blasieholmen, just på den plats där Nobel Center skulle ha legat: ”Men där man i stället för ännu ett museum skulle kunna resa ett folkets bibliotek. Ett öppet rum, en hyllning till kunskap, litteratur och demokrati”, skrev de.

Det är ett utmärkt förslag. En kulturell prestigebyggnad av detta slag vore ett sätt att en gång för alla göra upp med den snålställda fientlighet mot konst, kultur och bildning som hela tiden funnits som en underström i det moderna välfärdsprojektet – och som i dag manifesterar sig i form av både besparingsiver och den nya nationalismens destruktiva kultursyn. 

Biblioteken är inte bara, som det ibland beskrivs, ”det gamla Sveriges sista bastion”. De har också potential att vara en befästning för det nya Sverige.

Läs mer: Fler krönikor av Björn Wiman