Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Bilen behåller sin roll som kulturbärare också efter årets semesterköer

Vad är en bilsemester? Bland annat idén om att ta med sig tryggheten in i friheten. I sin fina dokumentär ”Oscar och Greta och huset de byggde” skildrar filmaren Tom Alandh sina fosterföräldrars förhållande till sin första bil. Under en av parets bilsemestrar åkte Oscar fast för fortkörning på Riksettan utanför Jönåker – 60 kilometer i timmen. Oscar och Greta funderade på att fara till Hamburg, men kom aldrig längre än Halmstad.

En liknande historia berättar författaren Per Wirtén i sin essäbok ”Är vi framme snart?”, med titeln lånad från barndomens bilsemestrar i Sverige: fritt skramlande i baksätet mellan pensionat, landsortskyrkor och insjöar. Men hemlandet tog alltid slut vid Öresund. Som vuxen, skriver Wirtén, gjorde han samma resor med sin egen familj, men nu gick färden i stället ut i Europa: långa timmar på Autobahn, Alpernas klassiska bergspass, byar och storstäder. Wirténs egna barn europeiseras på samma sätt som han själv försvenskades på 60-talet.

Bilen blev tidigt en symbol för globalisering och utblick, sedan de svenska riksvägarna 1962 skyltades om till europavägar. Vägen till världen låg öppen – för alla. ”Bilägandet ger fritiden ett nytt, spännande innehåll”, konstaterade dåvarande kommunikationsminister Sven Andersson på 50-talet. ”Man behöver inte vara psykolog för att inse att bilen för en arbetare eller tjänsteman kan bli en välkommen motvikt mot det moderna produktionslivets enahanda. Både som ’leksak’ och som ’nyttosak’ är den svår att ersätta med något annat.”

I den analysen hade kommunikationsministern helt rätt. Bilen var något mer än ett fortskaffningsmedel – det var en revolution. Någon har pekat på att bilen är ett slags ”rörligt revir” som möjliggjorde för människan att kombinera det egna revirets relativa trygghet med den fysiska rörlighetens fördelar och risker. Det är vår egen självbild vi påverkar när vi kör bil – framför allt när vi kör fortare än andra.

Kanske är det symptomatiskt att det är bilens stillastående som har gett den dess kanske vackraste plats i den svenska litteraturhistorien.

Det är också så man måste förstå bilens roll, när den är på väg att bli ohållbar som effektivt fortskaffningsmedel i världens allt mer överbefolkade storstäder – dels på grund av dess miljöpåverkan, dels för att det går för långsamt. I Stockholms innerstad, exempelvis, är sommaren den enda tid på året då det är rationellt att åka bil. Under övriga årets månader gör bilen nämligen raka motsatsen till det den ska göra. Den står i princip still – fast i köer.

I litteraturen är det däremot drömmen om fart och frihet som dominerar – mest känt är förstås den italienske futuristen Filippo Tommaso Marinettis konstaterande att en rytande automobil är vackrare än den klassiska skulpturen Nike från Samothrake. Som Emin Tengström konstaterar i boken ”Bilen och människan” dyker den första bilen i svensk litteratur upp hos Selma Lagerlöf 1891, som en mirakulös uppfinning av kavaljeren Kevenhüller i ”Gösta Berlings saga” – ”en vagn som gick av sig själv. Den gick uppför backe och utför backe, gick fort och långsamt, kunde styras och vändas, hejdas och sättas igång, allt som man ville det.”

1924 åker litteraturkritikern Fredrik Böök på bilsemester genom Sverige i en öppen Cadillac och hänförs på ett liknande sätt av farten och friheten: ”Det är en underbar makt- och frihetskänsla som man erfar i den starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum.” Böök rattar här tidigt den tendens i svensk litteratur som framför allt Ulf Lundell har utvecklat i sina tvångsmässiga romanresor upp och ner längs Autobahn i bastanta stadsjeepar.

Ändå är det kanske Tomas Tranströmer – av Göran Greider en gång dubbad till den svenska poesins Christer Glenning – som mest egensinnigt har fångat bilens verkliga väsen. Dikten ”Längre in” inleds i vardagens mest vardagliga moment, en bilkö:

På den stora infarten till staden

då solen står lågt

Trafiken tätnar, kryper.

Den är som en trög drake som glittrar.

Jag är ett av drakens fjäll.

Kanske är det symptomatiskt att det är bilens stillastående som har gett den dess vackraste plats i den svenska litteraturhistorien. Där kommer den att behålla sin plats som kulturbärare, också när årets semesterköer är upplösta.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.