Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-coronakrisen-kommer-att-avsloja-de-odugliga-ledarna-i-deras-omklighet/

Kultur

Björn Wiman: Coronakrisen kommer att avslöja de odugliga ledarna i deras ömklighet

Sergels torg i Stockholm torsdagseftermiddagen 12 mars.
Sergels torg i Stockholm torsdagseftermiddagen 12 mars. Foto: Lotta Härdelin

Coronakrisen är en chans för våra samhällen att visa sig från sin bästa sida. De grälsjuka hånskrattarna kommer att få träda tillbaka, skriver Björn Wiman.

I slutet av oktober 2012 befinner sig författaren Jonathan Safran Foer i Detroit, då han får veta att en våldsam storm närmar sig New York där hans fru och små barn befinner sig. Alla flyg är inställda.

Safran Foer agerar instinktivt. Han får tag i traktens sista hyrbil och kör sexton timmar i sträck. Egentligen utan skäl: familjen är i säkerhet med fullt av mat och vatten och kommer att klara sig utmärkt. Den sista milen genom stormens frontlinje tar fyra timmar att köra – men till slut kommer han hem till sina barn, som då sover i godan ro.

I veckan skulle Jonathan Safran Foer ha besökt Sverige för att tala om sin bok ”Det är vi som är klimatet”, där han skriver kunnigt och engagerat om matvanor och personligt ansvar i klimatkrisen. Men boken handlar också om vårt sätt att reagera på hot och fara, både som individer och som samhällen. 

Jonathan Safran Foer kom aldrig till Sverige. Han ställde in sin resa, inte för att han gripits av plötslig flygskam utan för att han var rädd för att precis som under stormen Sandy 2012 inte kunna flyga tillbaka till sina barn (en farhåga som i efterhand visade sig korrekt). Man kan förstås se en ironi i att en klimatmedveten författare ställer in en flygresa först när den hotar hans egen privatsfär, men episoden illustrerar också – på ett närmast övertydligt sätt – olikheten i hur vi reagerar inför klimat- och viruskrisen.

Man kan förstås se en ironi i att en klimatmedveten författare ställer in en flygresa först när den hotar hans egen privatsfär

Våra larmsystem reagerar helt enkelt olika inför ett konceptuellt hot som klimatkrisen och ett direkt hot mot våra liv och vår syresättningsförmåga, här och nu. Vilket i sin tur visar att våra samhällen kommer att behöva hantera dessa kriser på olika sätt, eftersom de representerar två skilda typer av politiska utmaningar. ”Coronaviruskrisen är ett hundrameterslopp, klimatkrisen är ett ultramaraton. Nu måste vi tyvärr springa båda”, som statsvetaren Victor Galaz vid Stockholm Resilience Center skrev i veckan.   

Inte desto mindre finns det saker som sammanbinder dem. Ett av de finaste motiven i Jonathan Safran Foers bok är berättelsen om hans mormor, som lämnade sin hemby i Polen när hon var tjugo år för att hon visste det som alla andra också visste: att nazisterna var på väg. Bakom sig lämnade hon både föräldrar och syskon som alla senare mördades i Förintelsen. På frågan varför hon gav sig iväg svarade hon: ”Jag kände att jag måste göra något.” 

Hennes reaktion byggde sannolikt på en rationell bedömning av risk och fara men också på en djupt liggande, existentiell rädsla. Det är den senare som sätts i verket när vi hotas av ett livsfarligt virus, en våldsam storm eller en skenande skogsbrand. 

”Vi vet vilka vi är först när vi har blivit prövade”, skrev den polska poeten och Nobelpristagaren Wislawa Szymborska en gång om en kvinna som sprungit rakt in i en brinnande byggnad för att rädda barn som inte var hennes egna. Kriser gör att vi blir prövade – och på så sätt kommer vi att få veta vilka vi är.

Ordet ”kris” kommer från grekiska och har grundbetydelser som ”åtskiljande” och ”avgörande”. Allt eftersom jordens kriser uppenbarar sig och kopplar ihop sig med varandra kommer varje avgörande vi gör att avslöja vilka vi är. Liksom vid varje beslut kommer också dessa att innebära att vi avstår från vissa saker, att vi säger nej. 

Coronakrisen handlar om att säga nej till en av de rättigheter som vi normalt sett inte kompromissar med: den att röra sig fritt i det offentliga rummet. Att se den tomma lokaltrafiken en vardagsmorgon i Stockholm när hundratusentals människor lagt om sina levnadsvanor för att hjälpa varandra är en mäktig manifestation av solidaritet – en omvänd bild av den sammanbitna beslutsamhet som har fyllt torgen efter terrordåden i mitten av 2010-talet. Det är vad vi tillsammans kommer överens om att säga nej till som avgör.

Klimatkrisen kommer att finnas kvar när coronapandemin har klingat av. Det fossila samhället kommer att försöka slå tillbaka omställningen med förnyad kraft, likt ett sårat rovdjur

Klimatkrisen kommer att finnas kvar när coronapandemin har klingat av. Den fossila ekonomin kommer att försöka slå tillbaka omställningen med förnyad kraft, likt ett sårat rovdjur. Precis som nu kommer vi återigen att möta rädslan för framtiden ensamma, men vara tvungna att hantera den tillsammans. 

Detta är den mest betydelsefulla parallellen mellan dessa två kriser. Coronakrisen är en möjlighet för våra samhällen att visa vad de är kapabla till när det verkligen gäller, ett slags generalrepetition för det som kan komma. Grälsjuka hånskrattare och tillbakalutade lustigkurrar får träda tillbaka, populister och vetenskapsförnekare kommer att avslöjas i all sin ömklighet som odugliga ledare. Det är en tid för samling i stället för splittring. 

Jonathan Safran Foer pekar i sin bok på att avgörandet finns på närmare håll än vi tror: att våra egna, ”små” beslut existerar i dynamik med de stora, långsiktiga samhällsbesluten. För honom handlar det om vad vi säger nej till att äta. 

Den italienska journalisten och författaren Ezio Mauro väckte i en mörk och ödesmättad artikel från coronakatastrofens Italien i veckans DN en liknande tanke. ”Avgörandet ligger i våra händer”, skrev Mauro med en metafor som är sann också i bokstavlig bemärkelse. Det är genom att tvätta våra egna händer och genom att inte använda dem till att röra vid varandra som vi visar vad stora ord som solidaritet och ansvar betyder i praktiken.

Genom en rad små beslut i vår vardag förkroppsligar vi den sociala distansen, som i grunden handlar om att säga nej – nej till gemenskapen i gruppen, till den efterlängtade resan eller till den delade upplevelsen av konst, musik och teater.

Vi skiljs åt i dag, för att kunna återförenas i morgon. 

Läs fler av Björn Wimans krönikor, bland annat om hur coronakrisen kan få även ett modernt samhälle att tappa kontrollen