Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Björn Wiman: Dådet i Paris är en attack mot upplysningens hjärtpunkt

En tidnings­redaktion är det öppna samhällets pulsåder. Därför gör onsdagens massaker mot Charlie Hebdo världen till en farligare plats.

På onsdagen släpptes i Frankrike författaren Michel Houellebecqs nya roman ”Soumission”, som redan på förhand omgivits av skandalrykten – och då inte främst för att dess titel är identisk med namnet på den kortfilm som ledde till att den holländska filmaren Theo van Gogh mördades i Amsterdam 2004 av en muslimsk fanatiker. Houellebecqs nya roman utspelas 2022, då den radikale islamistiske politikern Muhammed Ben Abbes besegrar extremhögerns kandidat Marine Le Pen i det franska presidentvalet. Dagen efter slutar alla kvinnor klä sig i västerländska kläder och får statligt stöd för att lämna sina arbeten, universiteten blir muslimska och icke rättroende lärare tvingas gå i pension.

Attacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo, där tolv människor mördades, är en sådan händelse som får världen att stanna. Det ligger naturligtvis nära till hands att se ett sammanträffande mellan den provokativa kraften i Houellebecqs roman och attentatet mot Charlie Hebdo – i synnerhet som dess senaste nummer hade en karikatyr av författaren på omslaget – men själv får jag en annan skildring från Paris på näthinnan. I Patrick Modianos roman ”Dora Bruder” skildrar författaren hur han på 60-talet hamnar i en polispiket – precis som hans judiske far en gång gjort under nazisternas ockupation. Modiano gör denna upplevelse till ett genomgående tema i boken: för honom är det inte som för fadern förenat med livsfara att bli tagen av polisen. Då, under nazisternas skräckvälde, var staden farlig på riktigt. Nu är den inte det.

I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig. En attack som onsdagens motsvarar våra vildaste mardrömmar, den förvandlar verkligheten till en fantasi. Man bevittnar bilderna, skakande av insikten om att världen inte mer är densamma. Massakern på Charlie Hebdo är en händelse som kommer att sätta sin prägel på en redan mörk värld, en händelse som fortsätter den blodiga epok i mänsklighetens historia som inleddes den 11 september 2001: Afghanistan, Bali, Bagdad, Madrid, Falluja, London, Kandahar, Libanon, Pakistan, Gaza, Stockholm, Abbottabad, Utøya.

Och nu Paris. Det finns en makaber symbolik i att attentatet ägde rum på en tidningsredaktion på Rue Serpollet nära Bastiljen, i såväl symbolisk som fysisk närhet av upplysningens själva centrum. Det var här den moderna världens värden skapades – grunden för allt det som fanatiker, puritaner och extremister av alla sorter hatar: det fria samhället, det öppna samhället, det samhälle som gör livet värt att leva.

Tidskriften Charlie Hebdo är en del av en stolt fransk tradition med anor från de publikationer som häcklade Marie-Antoinette och hovet under förspelet till den franska revolutionen. Det var de som bar fram upplysningens sanna väsen: det upproriska och rabulistiska som ofta gränsar till det obscena och osmakliga. I dag har andra institutioner tagit kungahusets plats: politiker, poliser och inte minst religionen. Att Charlie Hebdo har smädat både påven och profeten Muhammed står helt i samklang med dess publicistiska kärnvärden.

Det finns också en makaber följdriktighet i att det är just en humortidskrift som står i centrum för denna mycket allvarliga händelse. Redan fatwakrisen kring Salman Rushdie kunde på goda grunder beskrivas som en konflikt mellan dem som har humor och dem som inte har det. I själva verket är brist på humor ett kännetecken för all fundamentalism. Distinktionen förtjänar att göras återigen: en människa kan bli kränkt och sårad. En religion kan aldrig bli det.

Det är detta arv från upplysningen som nu med kraft måste försvaras i denna konflikt som styrt världen sedan fatwan mot Salman Rushdie, sedan mordhoten mot Lars Vilks, sedan de hermetiska säkerhetsslussarna byggdes kring redaktionerna på de danska tidningarna Politiken och Jyllands-Posten, där ett liknande attentat avvärjdes 2010. De högtidsord som nu uttalas för pressfriheten och det fria ordet är alla sanna. En tidningsredaktion är en av det öppna samhällets pulsådror – kanske dess mest vitala men också dess mest sårbara.

Men det finns också andra av upplysningens värden som måste försvaras. Vi bevittnade onsdagens dåd med vetskapen att det var ett ögonblick som vi alla kommer att betala för, och vissa mer än andra. De som redan i dag lägger skulden på det mångkulturella samhället kommer att göra det än mer högljutt. Vad man då bör minnas är att en attack som den i Paris bara kan utföras av människor som hyser ett besinningslöst hat mot just det mångkulturella samhället. Fanatismens makt är fasansfull – och den drabbar oss alla.

Det är den mest djupgående konsekvensen av händelserna denna mörka dag, denna förtvivlade dag, då världen – för alla oss människor som lever i den – blev en farligare plats.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.