Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför borde alla fortsätta tjata om det människofientligas frammarsch

”Här skall tjatas! Ja, just tjatas”, skrev publicisten Torgny Segerstedt 1933. Och det är nu, när det tidigare otänkbara är på väg att förvandlas till det nya normala, som hans exempel behövs som bäst. Också den som inte tjatar har ett ansvar, skriver Björn Wiman.

Man kan lugnt säga att författaren Hjalmar Söderberg var besatt av nazismen. 

Någon skulle kanske till och med säga att han tjatade om den. ”Jag har bara en sak på hjärtat: katastroferna. Kan någon människa med förnuft och hedern i behåll tala om annat eller tänka på annat”, sade Söderberg i en intervju med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ett år före andra världskrigets utbrott, 1938.  

Forumet för intervjun var ingen tillfällighet. Med GHT:s chefredaktör Torgny Segerstedt var Söderberg i gott sällskap i sina dystra profetior om nationalsocialismens konsekvenser. Omedelbart efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933, långt före de flesta andra, uppfattade de konturerna av en annalkande katastrof. Men i en tyskvänlig svensk offentlighet sågs de som entoniga – och tjatiga – stormkråkor.

Också jag kommer att uppehålla mig vid något som många upplever som tjatigt. Just det. Donald Trump. På natten efter hans valseger i det amerikanska presidentvalet hösten 2016 skrev den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen en artikel med konkreta råd om hur man överlever i en totalitär tid. Det var nämligen en sådan hon såg framför sig. Medan andra – mest minnesvärt den tidigare svenske statsministern Göran Persson – sade sig sova gott om nätterna och menade att Trump snart skulle inrangera sig i den rådande ordningen vädrade Gessen omedelbart fara. Varje försök att göra Donald Trump till en del av det acceptabla måste motarbetas, menade hon. Hon skrev: ”Med tanke på vår benägenhet att normalisera är det viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad.” Där andra i Trumps utspel och twittrande bara hade sett en räcka av små farser, såg hon en större tragedi ta form.  

I dag vet vi att det var hon som fick rätt. På punkt efter punkt besannas Masha Gessens farhågor. Donald Trump är inte bara en person eller en president, han är den yttersta representanten för en tidsålder där ledande makthavare kan ljuga i en hittills okänd omfattning – utan att det får konsekvenser. Lögnen som strategi är i sig inte ny, det nya är den brist på både skam och konsekvenser som omger den. Numera ljuger man ostraffat. Detta i sin tur leder till att begrepp som sanning och lögn förlorar sin innebörd – och hela världen därmed sin fakticitet. Om ingenting är sant eller falskt blir ingenting heller längre på riktigt – och allt politiskt engagemang meningslöst. Om ingenting finns på riktigt kommer tillräckligt många till slut att uppfatta att allting bara är ett spektakel. Ett internationellt kärnteknikavtal kan ”få sparken” på samma sätt som en deltagare i en dokusåpa. En ambassad i Israel kan flyttas lika lättvindigt som man försätter ett kasino i konkurs i Atlantic City. 

Jag skulle tro att även Torgny Segerstedt och Hjalmar Söderberg hade förstått vad som står på spel. Så många mekanismer går igen, från deras 30-tal till vår tid. Den minoritet av USA:s invånare som valde Donald Trump till president tog honom själv på allvar men tolkade inte det som han sade bokstavligt. Hans motståndare, däremot, tolkade det Trump sade bokstavligt men tog inte honom själv på allvar. Förrän det var för sent. Trump var alltså – enligt känd förebild – skicklig på att övertyga sina anhängare om att han var en politisk omstörtare och sina motståndare om att han var en ofarlig charlatan som snabbt kunde tämjas när han väl kom till makten.

Åt allt detta skulle Torgny Segerstedt ha nickat, ogillande men igenkännande. Han varnade tidigt för att skratta bort de tyska nazisterna som narrar. ”Vi taga icke dessa herrar på allvar. Att de utöva regeringsmakten i Tyskland, det hålla vi däremot för en utomordentligt allvarlig sak”, skriver han redan 1933 i sin berömda replik till Hermann Göring i GHT.  

I dag, när Donald Trump är i full färd med att vandalisera världen, vet vi att denna distinktion mellan personligt löje och politisk ödesmättnad fortfarande är giltig. Men i takt med att Trumps vansinne eskalerar har många slutat skratta och börjat gäspa i stället. Bland många intellektuella, både till höger och vänster, är det i dag fashionabelt att rycka på axlarna åt Trump. Det är så normaliseringens och förskjutningens lagar fungerar. Vi förlorar förmågan att varje dag häpna över att det vi ser hända faktiskt händer. De som ändå fortsätter att insistera uppfattas som – ja, tjatiga. 

Och kanske är det just här, vid den punkt i tiden då det tidigare otänkbara är på väg att förvandlas till det nya normala, som Torgny Segerstedts exempel behövs som bäst. ”Här skall tjatas! Ja, just tjatas! För det behövs!”, skrev han i sin I dag-spalt i GHT den 21 december 1933. Han skrev – med en för vår tid skrämmande aktualitet – om ”gaphalseriets segertåg genom världen” och om hur vägen till inflytande hette ”skrän och skrävel”. Det var mot detta han hade för avsikt att tjata. 

Han var själv medveten om att han kunde verka monoton – och att detta var själva poängen med hans verksamhet. Sannolikt hade han rätt. Om medierna i Europas demokratier på 30-talet hade dominerats av publicister med Segerstedts instinkter skulle kanske åtskilligt ha blivit annorlunda. Och om republikanska politiker i USA hade förstått hur etablerade konservativa eliter genom historien alltid har agerat dörröppnare för fascismen och totalitära krafter hade kanske Donald Trump kunnat stoppas i tid.

Läs fler texter av Björn Wiman 

Vad var det då Torgny Segerstedt tjatade om? Och hur gjorde han det? 

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. Segerstedt såg, som Vilhelm Moberg skriver i sin bok om vännen, världen klyva sig i två hälfter, för eller mot Hitler. För honom handlade det om den stora kampen om människosjälarna, en kamp utan motsvarighet i Europas historia sedan reformationen.

De människofientliga strategier som Torgny Segerstedt identifierade 1933 ser vi runt omkring oss också i dag, som direkta lån från den tidens totalitära propaganda. Populismens sätt att avfärda motstånd som en reaktion från en självgod ”elit” är detsamma. Viljan att stöta bort främmande element ur det enhetliga ”folket” likaså. Nu liksom då pekas medierna och den liberala demokratins institutioner ut som obstruktioner för den rena folkviljan.

Det är bara det att verktygen i dag är så mycket mer sofistikerade. Det 30-talets totalitära ledare fick lösa med cynisk intuition klarar dagens nätjättar med algoritmer, botar och big data. I den stora skandalen kring datanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna. Man vet inte alltid vad man är rädd för tills något väcker denna reaktion i en.”

I klartext: nu som då handlar det om att väcka människors rädslor. Tekniken må vara ny men strategin bakom den är uråldrig. Det som sägs behöver inte nödvändigtvis vara sant, så länge som det underblåser en befintlig oro hos tillräckligt många.

På så vis riskerar ett slags digitaliserat urtidsmörker att sänka sig över världen. Den auktoritära populismen – från Östeuropa till USA – försöker systematiskt att omforma vår syn på verkligheten, genom att skapa en känsla av kris och instabilitet som berättigar totalitärt styre och hyllandet av en stark ledare. 

Vi har inte råd att göra oss några illusioner om att detta inte kan inträffa också i Sverige. Även här sker de små förskjutningarna, både i språket och i vardagen. Det som i går var otänkbart att säga i offentligheten är i dag vedertagen politisk praktik. Snart behöver ingen längre ens hymla om sin oanständighet. Postsanningens tid har blivit postskammens. ”Nu börjar den verkliga storviltsjakten”, sade nyligen Ungerns premiärminister Viktor Orbán inför landets parlament. ”Den liberala demokratins era är över.” Han har åtskilliga anhängare, också i vår riksdag.

Ibland kan man få för sig att vår dystra samtid mildras endast av utsikten om en fasansfull framtid. Det är lätt att paralyseras och tappa tron på att det lönar sig att bekämpa vansinnet. Det är då man ska minnas att ”förgäves” är språkets fånigaste ord. I sitt lovtal till tjatet 1933 framhöll Torgny Segerstedt hur en hotfull situation kan verka både förädlande och befriande för människan. Det tjänar ingenting till, menade han, att gnälla och vrida händerna inför den framvällande råheten och tarvligheten: ”Nu får humanitet och vett ånyo taga nappatag med sina fiender från begynnelsen. Det kan aldrig skada.” 

Men det fanns en ännu djupare innebörd i Torgny Segerstedts maning till den som vill fortsätta vara människa i en mörk tid. Den gällde inte bara det vi gör, utan också det vi inte gör. ”Ansvarskänslan gäller icke blott vart ord som yttras. Den riktar sig också på varje ord som blir outtalat”, skrev han. Människan är ansvarig inte bara för de gärningar hon gjort utan även för dem som hon underlåtit men borde ha gjort. 

Det betyder: Också den som inte tjatar har ett ansvar. Gentemot de som levde under Torgny Segerstedts och Hjalmar Söderbergs 30-tal har vi en stor fördel – vi vet hur illa det kan gå. Historien upprepar sig inte, men den kan ge vägledning. Det människofientligas frammarsch förbinder oss att fortsätta tjata.

Skribenten

Björn Wiman är DN:s kulturchef. Texten är en förkortad version av ett tal som hölls i veckan på Vänföreningen till Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.