Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 12:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-darfor-var-det-bra-att-greta-thunberg-inte-fick-nobels-fredspris/

Kultur

Björn Wiman: Därför var det bra att Greta Thunberg inte fick Nobels fredspris

Greta Thunberg. Foto: Adam Fondren

Forskning visar att endast 3,5 procent av befolkningen aktivt och bestående behöver ge uttryck för sin uppfattning för att åstadkomma förändring. Ingen kan säga när vi når den tröskeln, skriver Björn Wiman.

”Då blir Greta glad!”

Det är expediten i klädaffären som säger det. Han är runt 30, oklanderligt stajlad och tillmötesgående, möjligen lite åt det flåshurtiga hållet. Han fäller sin kommentar när jag tackar nej till en plastpåse. Jag håller inne med upplysningen om att ”Greta” nog hade blivit allra gladast om inte vare sig han eller jag hade bidragit till textilindustrins utsläpp över huvud taget – och tänker i stället att hans uttalande är bland det mest hoppfulla jag har hört på länge.

Varför? För att det han säger är ett bevis på att omställningen är på väg att sätta sig i människors huvuden – och då inte bara hos de många miljoner över hela världen som för några veckor sedan deltog i en av de största manifestationerna någonsin i mänsklighetens historia. Greta Thunbergs budskap, att vi behöver ett nytt sätt att se på världen, har gjort sig hemtamt också i vardagsspråket. Killens kommentar visar hur normförskjutning går till i praktiken och på hur kraftfull och snabb den kan vara – på olika nivåer i samhället.

Hur många minns i dag 2014 års fredspristagare Malala Yousafzai? Hur gick det med utsläppen av koldioxid efter att Al Gore och FN:s klimatpanel IPCC fick fredspriset 2007?

Därför är jag, till skillnad mot många andra, också lättad över att Greta Thunberg i fredags inte tillkännagavs som årets mottagare av Nobels fredspris. Inte för att hon skulle ha varit för ung eller för att bördan av priset skulle ha blivit henne för tung – det skulle hon säkert ha klarat. Nej, min lättnad handlade om att klimatomställningen inte är någon pristävling. Den är inget som kan avslutas med en medalj. Ett Nobelpris hade blivit den slutliga, symboliska kröningen av klimatkampens unga drottning, för vilken den största upphöjelsen också hade kunnat bli den säkraste vägen in i offentlighetens ofarligaste kuddrum. Hur många minns i dag 2014 års fredspristagare Malala Yousafzai? Hur gick det med utsläppen av koldioxid efter att Al Gore och FN:s klimatpanel IPCC fick fredspriset 2007?

Läs mer: Abiy Ahmed fick Nobels fredspris 2019 

Dagarna före den norska Nobelkommitténs beslut kom också beskedet att planerna på en ny fossilgasanläggning i Göteborgs hamn stoppas – givetvis det enda förnuftiga i en tid då fossila bränslen måste stanna under jorden. Beslutet kom efter många års omfattande protester i staden mot den nya anläggningen och i ljuset av en snabbt förändrad opinion. Greta Thunberg kommenterade nyheten på sitt Twitterkonto: ”Aktivism fungerar. Så agera!”

Nästa fråga är då hur och varför aktivismen fungerar. I boken ”Why civil resistance works: The strategic logic of nonviolent conflict” från 2013 har den amerikanska forskaren Erica Chenoweth samlat data om de rörelser som har verkat för stora samhällsförändringar som regeringsskiften och territoriell frihet under de senaste hundra åren. Det mest fascinerande med hennes – och andra liknande – resultat är hur pass få människor som måste delta i en rörelse för förändring för att den ska nå framgång. Psykologen Frida Hylander påminde nyligen i Aftonbladet om att det krävs att åtminstone 25 procent av befolkningen tydligt börjar uttrycka en annan åsikt för att förändringar i våra gemensamma värderingar ska komma till stånd. Men om befolkningen, i likhet med Greta Thunberg och rörelsen Fridays för future, aktivt går ut på gatorna för att tydliggöra sin uppfattning, behövs betydligt färre än så. 

I sin bok visar Erica Chenoweth att ingen rörelse som har samlat ett aktivt och bestående stöd av endast 3,5 procent av befolkningen har misslyckats. Hon visar också att det är en självgenererande mekanism – ju fler som går ut på gatorna, desto fler av de osäkra vågar ansluta sig. Tänk själv. Ser du sex personer som ska delta i en demonstration stannar du kanske hemma. Ser du sex tusen går du med. Styrkan i stora civila motståndsrörelser är att deras synbarhet gör dem mer attraktiva också för dem som är ambivalenta och att de därför lätt sprider sig till olika nivåer i samhället, som företag, organisationer och myndigheter. Erica Chenoweth exemplifierar med en polis som vägrade lyda ordern att skjuta mot de fredliga demonstranter som var med om att avsätta den serbiske presidenten Slobodan Milosevic: ”Jag visste att mina barn fanns i folkmassan.”

På senare tid har Erica Chenoweth också intresserat sig för den växande klimatrörelsen Extinction rebellion, som den senaste veckan har genomfört samordnade civila olydnadsaktioner över hela världen. Klimatprotesterna har fortfarande långt kvar till de erforderliga 3,5 procenten (i Sverige skulle det betyda runt 350.000 personer, i USA 11 miljoner) men om det är något som det senaste årets folkliga klimatmanifestationer har visat så är det att ingen kan säga hur det ser ut om ett år. Utifrån sina forskningsresultat bedömer Erica Chenoweth att just Extinction rebellion har en genomtänkt strategi och goda förutsättningar att bygga en framgångsrik ickevåldsrörelse. 

Fossilgasförbudet i Göteborgs hamn är inte det enda exemplet på att opinionsarbete lönar sig. Nyligen har det ändrade opinionsläget också stoppat utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil och i veckan var Stockholm en av de städer som utlyste ”globalt klimatnödläge”. Precis som tidigare stora samhällsförändringar kommer klimatomställningen sannolikt att vara icke-linjär; ingen kan säga var det slutar. Men alla system – både stora och små – ser ointagliga ut fram till den sekund då de faller. En dag, förmodligen förr än senare, kommer ingen längre att fråga om plastpåsar i affären.

Greta Thunberg kommer, i stället för att ta emot Nobels fredspris, att vara på FN:s klimatmöte i Chile och skolstrejka som vanligt. Också i detta fall visar forskningen att hon gör rätt.

Läs fler av Björn Wimans krönikor om klimatkrisen – och om boken ”Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet”.