Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den etniska intoleransen kan bli lika iskall i Barcelona som på Balkan

Björn Wiman om situationen i Katalonien. ”Övertygelsen om den egna gruppens rättfärdighet i förlängningen livsfarlig”.

Katalonien kan gå en ung människa till sinnes på olika sätt. Själv drabbades jag som tonåring i början av 1980-talet av den svårartade romantiken i Dan Hylanders sång ”Farväl till Katalonien”. Det var väl den lena gitarrmelodin, de eleganta pianoslingorna och kören i bakgrunden, men framför allt texten, den bitterljuva texten, om Ramblas ljumma nätter, blod i febrig dans och tårarna efteråt på vägarna mot Lissabon. I bakgrunden anade man också – men det förstod jag inte då – de separatistiska spänningarna i norra Spanien: en sprängning av ett varuhus och laddningen i de rader som man i dag ofta ser citerade igen: ”Vi lekte med vår frihet under samma heta sol men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirier.”

Man kan fantisera vidare om bakgrunden till det som antyds i Dan Hylanders text. Inte bara Baskien utan också Katalonien har haft sina väpnade separatister – den katalanska terrorgruppen hette Terra Lliure och lade ner vapnen 1992.

Kataloniens ”farväl” är som bekant en process med långa anor – den har pågått sedan Aragoniens kronprins Ferdinand ingick äktenskap med Kastiliens prinsessa Isabella 1469 och lade grunden till det moderna Spanien. Redan då hade Katalonien sedan länge en etablerad nationell identitet med två betydelsefulla beståndsdelar: en egen kuststräcka och en egen litteratur.

Läs mer: Olle Svenning: Övergreppen i Katalonien drabbar hela Europa

Det var heller ingen slump att det som brukar kallas den första moderna romanen, Miguel de Cervantes ”Don Quijote”, trycktes i Kataloniens huvudstad Barcelona. Katalonien har alltid varit den iberiska halvöns öga mot moderniteten – redan från början låg Barcelona närmre handelslinjen mellan Rom och Paris än vad Madrid gjorde. Man ser det fortfarande i språket, där många av katalanskans modernare latinska ordvarianter påminner mer om italienskan och franskan än om de mer ålderdomliga som blev kvar i spanskan och portugisiskan.

Cervantes var visserligen kastilianare men visste, i egenskap av kringresande skatteindrivare, det mesta om de spänningar i spansk regionalpolitik som fanns redan i början på 1600-talet. Ingen bör förebrå en baskisk poet för att han vill skriva på baskiska, menar han på ett ställe. När riddaren från den lilla gudsförgätna byn i det djupaste Kastilien kommer till Barcelona får det alltså avsedd kontrastverkan: storstadens borgerskap överträffar sig självt i raffinemang för att roa sig med byfånen från bonnvischan. ”Här stod mitt Troja! Här dalade min lycka för att aldrig stiga igen”, utropar Don Quijote när hans häst till slut haltar ut ur Barcelona.

Kan Katalonien återigen bli Spaniens Troja? Det är dessvärre inte omöjligt. Förra helgen ryckte som bekant den spanska centralmakten ut med lans och rustning för att kväsa en fredlig (om än mycket dubiös) folkomröstning – groteska och fasansfulla scener från en modern europeisk demokrati. Kanske var bilderna på det brutala polisvåldet så drabbande för att de var en del av en cynisk föreställning med höjda mobilkameror – och riktiga slag mot riktiga människor. Skulden för det blodiga våldet ligger givetvis på den spanska regeringen, men ansvaret för att lösa den uppkomna situationen måste bäras av båda.

Den katalanska separatismen är ingen lekstuga. Visst är solen het och nätterna ljumma på Ramblas men djävlarna finns, som Dan Hylander sjunger, på riktigt. Den etniska intoleransen kan bli lika iskall i Barcelona som på Balkan, övertygelsen om den egna gruppens rättfärdighet i förlängningen lika livsfarlig. Att i dag följa de hårt polariserade spanska medierna är att befinna sig på ett sluttande plan mot undergången. Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar, som under många år bevakade de blodiga krigen i det forna Jugoslavien, skrev i veckan: ”Den enfaldiga och inskränkta nationalismen är den moderna tidens pest och digerdöd.”

Det har han rätt i. Därför är det skrämmande att just Katalonien tycks ha fått ett slags frisedel hos många som i vanliga fall – med rätta – fördömer alla former av aggressiv nationalism. Kanske beror det på huvudstadens radikala image och historia – som om den öppna och tillåtande livskänslan i Barcelona gjort att den katalanska separatismen framstår som tjusigare och mindre trångsynt än till exempel den skotska eller den norditalienska.

Man ska nog inte låta lura sig. Separatismen är lika improduktiv var den än visar sig. Katalonien kommer att bli fattigare utan Spanien, Spanien fattigare utan Katalonien.

Den spanske kungen Felipe VI gjorde i veckan ett uttalande som bara ytterligare kommer att underblåsa motsättningarna. Det är inte den första dumheten av en spansk kung, sedan hans företrädare Ferdinand 1492 beslutade att utvisa alla judar från Spanien. Många av dem tog sin tillflykt till det osmanska rikets huvudstad Konstantinopel, där de hälsades välkomna av sultanen Beyazit II. Hans ord är inte bara ett av historiens finaste flyktingpolitiska credon, utan också ett uttryck för en djup insikt i intoleransens konsekvenser: ”Ni kallar Ferdinand en vis härskare”, ska den muslimske styresmannen ha utropat, ”trots att han utarmar sitt eget land och gör mitt rikare!”

Det är ett kosmopolitiskt statement som står sig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.